Hur ska jag börja glädjas åt det fina plus jag fick tidigare i veckan?
Det som hänt..
När jag träffade min sambo för drygt 7 år sedan, var jag ganska snabb på att fråga om han ville bilda familj då det är väldigt viktigt för mig. Nykär som han var, sa han såklart ja. När jag tog upp barnfrågan efter två år tillsammans, ville han att vi skulle vänta. Jag var 31, och kände på mig att det kunde ta lång tid. Mycket riktigt… 1½ år efter utredning, behandlingar blev vi självmant gravida precis innan jag skulle börja ta hormonsprutor. Jag var superglad, men min sambo var ganska neutral. Sen växte hans glädje i takt med min mage, och han älskar sin dotter över allt annat. Dottern var hur enkel som helst fram tills hon va 8 månader, och ett dryg halvår därefter följdes med tandsprickning och nattskräck. Jobbigt, men inte värre att man klarade av det. När hon började på dagis, ändrades allt, och sen dess har hon varit hur go och mysig som helst och kräver inte mycket.
Mitt egentliga problem började för exakt ett år sedan, då jag blev ofrivilligt gravid med spiral. Vi hade precis köpt en ny större lägenhet, och hade lång renoveringstid framför oss. När jag berättade för min sambo att jag var gravid, bröt han ihop fullständigt. Han ville bara ha ETT barn, och han sa att han var så lycklig i vår lilla familj. Jag var helt förbluffad över hans reaktion, och även om jag visste långt innan att han bara ville ha ett barn, trodde jag kanske ändå inte att det va så illa. Han följde med mig till en barnmorska och de drog ut spiralen. Tyvärr (enl. mig) fick jag missfall senare på dagen, och när allt vad över efter medicinsk abort (fostret försvann inte) såg jag lättnaden i hans ögon. Jag var så jäkla under isen, men flytten till nya lyan och renoveringen fick mig att tänka på annat efter ett tag. MEN i våras började det titta fram bebisar och många kompisar blev gravida. Jag fick sån oerhörd längtan efter ett till barn, så jag tog mig ett snack med sambon. Jag förklarade att jag troligen aldrig skulle förlåta honom om vi inte i alla fall försökta få ett syskon. Jag har själv ett starkt band till min syster, och skulle aldrig velat leva utan henne. Varför ska inte min lilla flicka få uppleva samma?
En dag bara slutade han bara att skydda sig, och jag tog det som ett tecken på att han gått med på det jag har sagt. Jag har inte försökt pricka några ägglossningar och kört med en massa stickor, men visst har jag väl anat när jag ägglossat. Jag har låtit de ta den tid det tar, och inte haft mer sex än nödvändigt. På femte försöket gick det vägen, och här sitter jag nu… gravid… olycklig som bara den. Min sambo tog det bra, men jag känner hur han är stel och är inte alls gosig. Han suckar och ligger och vrider och vänder på sig när vi ska gå och lägga oss, och säger att han har svårt att sova. Jag ligger också och suckar och målar upp bilder i huvudet om att jag har förstört vårt förhållande. Tänk om han slutar älska mig!! Tänk om han träffar någon annan?! Tänk om det blir för jobbigt med två barn (vi har inga slängtingar på orten som kan avlasta). Hämtningar och lämningar.. ja ni vet! Det känns så tråkigt att bara se allt det jobbiga nu, när man vill vara glad och lycklig över att man är gravid.
Vad tror ni – kommer han att bli glad igen? Kommer vi klara ett barn? Några som har samma erfarenheter?
