Orolig och sårad!

Jag skriver i ren frustration. idag berättade jag för min bästa vän att jag oroar mig en del för att mitt barn sparkar så långt ner och bara långt ner från ljumskarna och några cm uppåt. Det är min andra graviditet och jag fick ett framfall efter den första. Jag funderar på om barnet ligger för långt ner nu när framfallet gjort att allt "halkat ner en våning" och att jag kan komma att klämma barnet får hårt när jag sitter böjd. När vi pratat en stund frågar min bästa vän om hon får berätta nåt jobbigt, "ja, så länge det inte handlar om barn som föds med skador osv så är det ok. Jag klarar inte av att höra om sånt just nu". Jag trodde det hänt nåt på jobbet, i förhållandet eller med nån kompis, på sin höjd att hon varit gravid men fått missfall. Då berättar hon något fruktansvärt som hänt hennes kompis ofödda barn. Jag tänker inte sprida samma skräck som hon gjorde så vi kan stanna där. Nyheten sopade bokstavligen golvet med mig på ett sätt som det inte gjort om jag inte varit gravid. Jag är nu orolig men framförallt väldigt sårad över att någon jag bryr mig så mycket om väljer att pysa ut sin egen ångest på bekostnad av mitt välmående. Hon har själv barn och vet att tragedier kring barn och traumatiska förlossningar är nåt man kan ta vid andra kafferaster än när höggravida kvinnor deltar.

Hur fan tänker hon??

/Orolig och sårad