Jag ångrar att jag skaffade barn. Är det något du vill veta?

Hej alla i tråden!

Jag är barnfri och trivs väldigt bra med det.
Men...en negativ sak med att vara barnfri
är att man ofta, i mötet med nya människor (läs
kvinnor...män verkar inte ha samma behov av
att styra över andra människors liv) hamnar
i situationer där man får föreläsningar om varför
ens liv är meningslöst för att man inte har har barn.

Något jag har lagt märke till är att de som
verkar mest tillfreds med sina barn är de som har
minst problem med oss barnfria. De har inga problem
med att acceptera mitt beslut, medan de som verkar 
kämpa mest med att vara perfekta mammor oftare stör sig på mig.

Nu för tiden, när föreläsningarna
sätter igång struntar jag i att argumentera, jag tänker
istället att, det är hennes problem, inte mitt. Jag håller tyst
eller säger att hon kanske har rätt. Något jag
dock har lagt märke till på senaste tiden, är att kvinnor med
barn, med liknande problem som trådstartaren har, har
väldigt svårt att få stöd från sina mammavänner, och
därför blir det oftast så att de vänder sig till mig eller mina
barnfria vänner, för att i förtroende, berätta om de jobbiga känslorna. 

Det är sorgligt tycker jag, att mammor inte kan vara ett större 
stöd för varandra, utan istället vänder sig till oss som är barnfria,
för att lufta sina känslor om sådant som vi tyvärr har begränsade
möjligheter att ge råd om. Det enda jag kan göra är att trösta
och säga att säga att det finns andra som känner likadant. Jag har ett stort
nät av vänner, och vet mammor som umgås i samma kretsar, som
mår dåligt, men som inte tar hjälp av varandra. På middagar får 
jag bita mig i tungan när man börjar tjata på mig, och jag vet
att det sitter flera i rummet som inte vågar lufta sina tankar
inför de "perfekta mammorna". Jag kan inte heller sätta ihop
dessa, eftersom varje sådan här bekännelse följs av en 
viktig försäkran från min sida att inte vidarebefordra den här 
stora hemligheten. Det verkar vara så himla tabu att prata om
att vara mamma och ångra det (och ändå GIVETVIS älska
sina barn), /att vara mamma och inte trivas i mammarollen/
att vara mamma som ibland agerar fel osv.
Jag brukar rekommendera de mammor som lider i ensamhet att gå in 
på den här tråden. Men också barnfria som är trötta på tjatet.
Till trådstartaren vill jag därför rikta ett stort tack för att du är
så ärlig, att du är ett stöd till många trötta mammor och barnfria därute,
och att du orkar
svara så lugnt och vist till alla troll som kommer in på den här tråden.
(som egentligen ska vara en fristad för alla som är trötta på de missionerande
"perfekta mammorna"...)
Skulle vara roligt att få igång tråden igen, då ju ämnet
är högst aktuellt för många kvinnor, både mammor och barnfria.

Ett tips till andra barnfria: när jag var i den åldern att
alla runtomkring mig fick barn var pressen enorm på mig,
alla tjatade. Senare, när mina systrar och vänner hade småbarn
såg jag till att vara barnvakt och förstående mot det påfrestande
småbarnslivet. Det ledde till att jag fick en massa "extrabarn". Det är så roligt
att vara ett stöd och en extravuxen till småbarn, och se dem utvecklas! Man
får allt det där roliga av barnlivet, trots att man, som jag, aldrig längtat
efter att bli just mamma. Sista gången en av mina systrar tjatade på mig
om att jag måste ha barn sa jag till henne. "Du förstår väl, att om jag
hade haft egna barn så hade jag aldrig haft tiden att vara så
mycket med dina barn eller att hjälpa till när du behöver vila." Efter det
har hon aldrig tjatat igen. Hon hade nog inte själv insett hur 
mycket hon har "vunnit" på att ha en barnfri moster till sina barn.

Snälla kvinnor därute, var snällare mot era mammakompisar!
Alla kämpar på och försöker göra sitt bästa men ingen är
mer än människa. Och om man utger sig för att vara den
perfekta mamman borde väl empati vara en av de viktigaste
känslorna att utveckla?

Hej TS. Ungefär 9 år senare. Hur går det?

Vad hade du gjort på din lediga vecka? Börja införa det i ditt liv nu direkt. Vad hindrar dig? Börja där.