barn eller inte barn, bonusbarn är egna barn?

ingen?

Själv skulle jag aldrig tänka tanken att skaffa barn med en partner som behöver övertalas till detta!
Det är jätteviktigt att det är ett gemensamt beslut och att bägge parter är lika engagerade. Risken är annars att det blir du som får dra hela lasset själv, för han kan alltid säga att "det var för din skull, det var du som ville ha barn".

Du behöver verkligen rannsaka dig själv. Hur pass stark är kärleken till din partner? Är du beredd att offra den för att eventuellt kunna få biologiska barn i framtiden? Om svaret på den sista frågan är ja, så bör du lämna honom, inte försöka övertala honom! Det finns många andra män därute som väntar och längtar efter en kvinna att skaffa barn med. Det är bara ditt val, och bara du som kan göra det. Men jag råder dig än en gång, skaffa inte barn med någon som inte innerst inne vill detta själv! Det måste komma från honom. Välj ett liv med honom och hans barn, och utan biologiska, eller ett framtida liv med ett eget barn och utan dem. Det finns inget som säger att du inte kan bli lycklig i bägge fallen, men detta är det bara du som kan svara på, ingen annan.      

  

I tidigare förhållanden har jag aldrig känt att jag velat ha barn. Jag har nog troligen inte tyckt att de männen passat som fäder.
Mannen jag nu är tillsammans med skulle jag gärna skaffa ett barn med, men han har redan barn och säger för det mesta att han "gjort klart" småbarnstiden. Fast någon gång ibland händer det att han säger att vi nog skulle kunna ha en egen knodd, och det gör mig väldigt glad. Men jag vågar ändå inte lita på det, eftersom han ändrar sig och säger att det är något han är klar med och inte vill gå igenom igen...
Jag älskar honom mer än jag älskat någon annan och jag älskar hans barn så som man nu kan älska någon annans barn. Men jag skulle gärna ha ett eget barn också...

Håller med ovanstående skribent. . Du måste besluta hur viktig barn frågan är för dig. Och vara säker på att du väljer rätt om du stannar kvar. Det kan skapa mycket bitterhet om du om några år kommer på att du skylle din barnlöshet på honom.. Sedan vet jag att många är fullt nöjda att inte skaffa barn, det är som sagt ngt du måste avgöra själv. Personligen hade det inte varit ett alternativ att ha ett förhållande med en man som inte ville skaffa barn, men jag har å andra sidan längtat efter barn sedan jag var 18 ungefär (var dock 30+ när vi väl valde att skaffa.

Min man har en dotter sedan tidigare. Hon var bara ett år när jag kom in i bilden så hon har växt upp med mig. Dock har vi henne enbart vh samt lov. Hur ofta bor barnet hos din kille?

Jag älskar min bonus och har under hennes uppväxt haft en mkt bra relation. Jag trodde att jag älskade henne som man älskar sina egna barn. Det visade sig vara fel när jag fick egna. Kärleken till henne är inte mindre än innan men väldigt annorlunda. Jag skulle säga att nej, i de flesta fall är det inte möjligt att bygga upp en likadan relation som till sitt eget barn. Naturligtvis finns det undantag men i de fallen jag hört om så har barnet bott heltid hos föräldern och bonusföräldern och den andra biologiska föräldern har inte alls funnits i bilden.

Skall man vara krass och titta på det rent juridiska så har du egentligen inga rättigheter till barnet om du och din partner i framtiden separerar. Du kan alltså hamna i en situation där du väljer bort egna barn och bygger upp en nära relation med bonusbarnet för att i framtiden stå helt ensam. Antingen pga en separation eller om pappan skulle råka ut för en olycka - skulle mamman låta dig fortdätta vara förälder? Jag vill inte måla fan på väggen men det händer..

Det finns en lag som säger att barn har rätt att ha umgänge med "särskilt närstående personer", dvs en föredra bonusförälder, en mormor, en faster osv som stått dem nära. Dock får man inte själv väcka talan om detta utan man måste få soc att stämma föräldern på umgänge.

Jag separerade från min man efter några år ihop. Vi hittade tillbaka till varandra senare, men det visste vi inte då. Det gjorde ännu ondare att bli lämnad än om jag bara förlorat honom. Jag förlorade dessutom barnet jag kommit att älska. Nu ansåg både pappan och mamman att jag var en självklar del i barnets liv så jag träffade barnet ofta, men alla har inte den tanken..

Nu låter det som om jag tycker allt är nattsvart :)

Riktugt så är det inte, men jag tycker du bör tänka på att det inte riktugt är så enkelt som din kille säger att skapa en likadan relation till hans barn som du skulle gjort till ditt biologiska barn. Dom förälder borde han kunna sätta dig in i det...

Hur länge har ni varit tillsammans?

Först tänker jag att det är lätt för HONOM att säga att du ska kunna se hans barn som ditt eget, när det är han som HAR ett eget barn. Undrar om han sett lika lätt och självklart på det, om det varit du som haft ett barn sedan förr? 

I det här fallet finns även biomamman med vad jag förstår, så barnet har redan en mamma. Och i alla viktiga beslut rörande skolgång, sjukvård o.s.v. får du inte vara med ändå. Det är de båda biologiska föräldrarna som gäller. Om förhållandet tar slut har du inga rättigheter alls. Han kan neka dig umgänge med barnet, och sannolikheten att någon myndighet skulle kämpa för dig är liten. Och om han skulle dö - skulle biomamman verkligen vara intresserad av att leka mamma-mamma-barn med dig då? Knappast...

Många väljer att leva barnfritt idag alldeles självmant, och det behöver inte vara fel. Men jag tror att du måste ta in det alternativet i så fall - att du kan komma att bli helt barnlös under medelåldern och ålderdomen. Du kan inte ha styvbarnet "i minne" i ekvationen, för det finns inga garantier alls för att det blir kvar i ditt liv.

Vill din sambo förresten inte att hans barn ska få ett syskon? Det borde väl vara ett bra argument annars?

En annan sak som slår mig är att det låter som om han förväntar sig att du skall ta lika stort ansvar för hans barn som föräldrarna gör. Hur har han annars tänkt att det skall kunna bli samma sak som att ha ett biologiskt barn.

Är du villig att göra det? En hel del tjejer går in i förhållandet och svara självklart är jag det på den frågan. I längden låter det dock ofta annorlunda när det visar sig att man inte har några rättigheter utan vara skyldigheter.. Är du villig att ta över föräldraroll en från honom? Dela allt ansvar?

För mig passade det, jag hade inte velat ha det på ngt annat sätt och har alltid haft lika stora rättigheter gällande planering som han och mamman (inte juridiskt men genom att jag o min man väljer att vara ett team där vi gemensamt beslutar kring barnen), men jag vet att många bonusmammor tar ansvaret men får inte vara med och ta beslut gällande barnen... DET hade jag inye varit ok med...

Exakt. Och även detta, att även om styvmamman har haft det mesta slitet i vardagen, så är det ändå biomamman som räknas t.ex. på barnets konfirmation, student, bröllop o.s.v.. Det är biomamman som ska sitta vid honnörsbordet tillsammans tillsammans med biopappan och prästen, och det är hon som ska fotograferas med konfirmanden/studenten/brudparet...