Forum Attachment Parenting - Förälder
Varje medlem är ansvarig för sina inlägg.
  • När barnen har blivit lite större

    Fre 9 nov 2012 10:03 Läst 1698 gånger Totalt 3 svar
    Fre 9 nov 2012 10:03

    Jag och min man sympatiserar mycket med ap-filosofin men har, som många andra, inte strikt följt någon "manual".

    Vi var noga med att lyssna på dotterns signaler från början och ammade t.ex. fritt och så länge hon önskade och bar mycket i sele eftersom det passade henne. Vi har också samsovit hela tiden och har bara haft barnvakt ett fåtal gånger då vi har inväntat hennes egen önskan att vara själv med/sova över hos t.ex. farmor någon kompis,

    När jag söker information om ap/nära föräldraskap upplever jag att mycket handlar om hur man förhåller sig till bebisen/det lilla barnet vilket på ett sätt är ganska lätt, i den åldern handlar det ju mest om att tillfredsställa basala behov. Nu när dottern är lite större (4,5) har hon ju, helt naturligt, också andra behov och önskemål som det är betydligt svårare att bemöta eller tillfredsställa på samma självklara sätt. Det är ju också vår uppgift som föräldrar att hjälpa henne med gränssättning och ramar för att hon ska kunna leva ett säkert och hälsosamt liv i samspel med andra.  

    Vi har härlig och kavat dotter men med mycket stark vilja, och inte så mycket tålamod. Hon kan ibland också framstå som ganska bekväm. Om hon fick välja skulle hon gärna bli buren fortfarande. Jag vet att bärandet till viss del handlar om att få närhet och det försöker vi ge på annat sätt istället men det känns ibland som att det inte räcker hur vi än gör. Snarare blir behovet bara större. Hon sover mitt emellan oss föräldrar och ändå kan hon vara ledsen på morgonen för att jag har varit vänd mot lillebror när hon vaknar (vi har familjesäng och han sover i sängen längst ut mot ena väggen).

    Trots att jag känner mig helt trygg med vårt ap-tänk dyker ändå funderingar upp om vårt sätt att tillfredsställa hennes tidiga behov har gjort henne mer "krävande" och beroende, Har vi kanske till och med "skämt bort" henne genom att så snabbt bemöta hennes behov? När jag funderar steget längre tror jag kanske snarare att vi har tillåtit henne att känna behoven och att det är det som gör att hon nu både kan uttrycka dem och kräva att få dem tillfredsställda och att det ställer särskilda krav på oss som föräldrar.

    Jag börjar känna mig rätt ensam om att ha de här funderingarna då ingen annan i vår nära omgivning har samma föräldrafilosofi. Tvärtom har t.ex. deras barn sovit i egna sängar länge och flera pratar om hur bra de tycker att det är att barnen är så trygga att de kan somna i eget rum. I och med detta antyds ju också att vår dotter inte har den tryggheten då hon inte visar minsta intresse för att sova i sitt rum.

    Jag skulle gärna vilja höra från andra föräldrar med lite större barn hur det har varit för er och om ni har sett att era barns utveckling har skiljt sig från barn som har "uppfostrats" med andra metoder. Är det någon skillnad i längden eller handlar det bara om att barn är olika som individer?
    Jag undrar också om någon känner till några bra böcker som handlar om ap/nära föräldraskap när barnen blir lite större?
     
       

  • Fre 9 nov 2012 10:22 #1

    Vi har levt mycket efter AP tänket med vår dotter. Vi samsov tex. i över 5 år innan hon ville ha eget rum o egen säng. I dag är hon 9 år och sover för det mesta hos oss även om hon ibland väljer sin säng. Hon sover gärna hos andra tex. o känner isg trygg med det.


    Vi lever mycket efter filosofin att känna av o känna efter hennes behov och det fungerar fortfarande bra får jag nog lov att säga. Vi för mycket diskussioner hemma o pratar om det mesta och barnen har alltid haft sitt att säga.

    Efter en psykologutredning på smärtkliniken nu under våren o sommaren fick vi veta att vi har en mycket trygg dotter som är säker i sig själv och mycket mogen. Ett ganska bra utlåtande på att vår filosofi fungerar tycker jag.

  • Mån 12 nov 2012 20:38 #2

    Vi har 3 barn som är 5 år, 3 år och en liten på 6 månader. Vi hade aldrig planerat att vi skulle vara ap, efter några år som föräldrar började jag läsa om ap och insåg att det fanns ett namn på vårat sätt att bemöta och uppfostra våra barn.

    Samsovning har varit självklart för oss men nu med tre barn har det varit svårt rent praktisk. Vi löste det genom att 5 åringen sover i en egen säng som står nära våran. Om han vaknar på natten, vilket sällan händer, får han hålla pappas hand om han vill och det är han helt med på. 3 åringen har också en egen säng som står vid vår fotända men han kryper ofta upp i vår säng och sover mellan oss. Lillasyster nattammas och sover bredvid mig. Pojkarna har ett lekrum på nedervåning och det finns lediga sovrum till dem om de vill ha. Vi har pratat om det och erbjudit dem men än så länge trivs vi bäst såhär.

    Långtidsamning, bärande och överlag att spendera tid med barnen och se till att de är trygga känns bäst för oss.

    Men i och med att de är flera syskon nu så är det svårt att direkt alltid möta deras behov. Om jag är ensam med alla tre så får de lov att vänta ibland och jag vill tro att det inte är är dåligt för dem utan att de förstår att det är en del av livet. jag tror absolut inte att ni skämt bort er dotter, jag tror inte man kan göra det med tid eller närhet, däremot så finns ett syskon nu i hennes liv vilket gör att hon måste dela mamma och pappa med någon annan vilket alltid kan vara omtumlande och lite chockerande för barn. Oavsett vilken uppfostringsmetod man använt sig av. Det handlar om att vänja sig bara och jag det är en omställning som gäller för alla.

    Våra pojkar är trygga och nöjda barn. 5-åringen är väldigt social och uttåtriktad och vill gärna sova borta, vilket han gör ibland på eget initiativ. 3-åring har alltid varit blygare och vill lära känna nya människor innan han släpper dem nära. Det är hans personlighet. Han sover gärna hos mormor som han känner väl och det är inga problem att lämna honom hos dagmamman som han också känner sig trygg med.

    Trots att det bara skiljer 2 år mellan våra pojkar är de väldigt olika som individer även om vi uppfostrat och bemött dem lika. Din dotter kommer säkert att klara sig riktigt bra eftersom hon har två föräldrar som bryr sig så mycket om henne!  

    kanske lite rörigt men jag hoppas du förstår vart jag vill komma - att ge ett barn tid och närhet är inte att skämma bort, det är att älska och bry sig om!  


  • Fre 16 nov 2012 13:23 #3

    Jag har en 3,5-åring och en snart 5-åring som har totalt olika personlighet och som möter situationer och känslor på helt olika sätt. Det är helt enkelt olika individer. Vad vi som föräldrar kan göra är att ge dem så mycket trygghet och kärlek vi kan på det sätt som stämmer överens med våra värderingar och det stämmer överens med ap-tänk på många sätt.

    Ja, jag tror absolut att vi som föräldrar är oerhört avgörande för våra barn....däremot inte hur de exakt blir eller är som personer....om du förstår vad jag menar. Jag kan inte göra något av mina barn helt trygga, hur mycket jag än vill. Jag kan däremot efter bästa förmåga ge dem båda så trygga omständigheter som möjligt och bästa förutsättningar för att bli just trygga, men genetiken styr mycket. Såg en dokumentär om tvillingstudier där det konstaterades att sådant som självkänsla exempelvis till 50% var genetiskt betingat.

Logga in
Bli medlem
Svara i tråden...

Innehåll