Min lillebror och jag

   Länge har jag funderat om vi är ensamma om detta liv som vi får uthärda.

Vi är av ungersk härkomst. Vår pappa kom hit 1965 ensam. Meningen var att  hela familjen: mamma syrran, brorsan och jag skulle följa efter. Det blev skilsmässa i stället, tyvärr. Mamma vågade inte lämna sin trygghet där hemma, men jag o min lillebror ville till pappa så vi kom hit 1967. Vi lärde oss mycket snabbt svenska språket, traditionerna etc. Min första besvikelse var föräldrarnas skilsmässa, men man vänjer sig. Den första ggr vi åkte hem för att hälsa på mamma fick vi en chock. Hon betedde sig som om vi inte var hennes barn utan gäster från utlandet. Nästa chock kom när pappa gifte om sig med en kvinna som hade redan 3 barn. Vi var inte särskilt välkommna må ni tro, vi var ju älder ett par år än hennes barn. Inte långt efter träffade mamma också en man och där var vi inte häller hjärtligt välkommna. Vi hade bara varandra. Brossan kom till puberteten snabbt o började supa och var jämt med sina kompisar. Nu är han alkoholist. Jag har aldrig tyckt äns lukten av spri så jag blev tablettmissbrukare. Här i S. var vi för det mästa "svartskallar, fast bror min är riktigt blond o blåögd, jag ljusbrun med bruna ögon, ändå svartskallar. Hemma när vi åkte på besök semestertid var vi jävla svenskar utan skam och skrupuller! Vart hör vi hemma? Finns det nån därute som man kunde tala med? Utanförskapet är äkta och tung. TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2012-11-10 20:17
TUSEN, tusen tack alla ni som har läst om mig och min lillebror.
Jag är 2 år äldre, därför kände och känner mig än som en andra maqmma till honom, därför vågade jah aldrig smaka sprit eller andra droger. Ansvaret för både mig och honom sitter allt för djupt. Tyväär är jag bara en syrra som oftast får hålla klaffen, men jag har märkt att han lyssnar ibland och det kan gå dagar ibland 2-3 veckor då han inte dricker sprit.
Jag vill också ge råd till er som känner likadant eller värre än vi. HATA INTE varken dig själv eller din ursprung. Vi är det vi är. Att leva i en falsk värklighet kommer att bli allt tyngre börda att bära. Vi är även olika kännsliga då vissa av oss tror att alla hatar oss pga att vi är inte svenskar. Så är inte fallet. Min älskade, tyvärr avlidne make var en tvättäkta svensson. Han älskade mig djupt och tyckte att jag var det bästa som har hänt honom. Hans familj dock tyckte till en början att han förtjänade nåt bättre än en ss (svartskalle) men med tiden fick jag dem att ändra sig. Till slut satte de mig nästan på en pedistal, nåja, nästan. Min make uppskattade det kvinlighet jag äger: Laga mat, baka, vara fru i hemmet. Karriären fick stå sidan om trots min fars (ingenjör) gnat om att studera. Min lycka var att få vara en mans fru.
Det är viktigt att vi som kom hit tar till oss det som krävs av oss. Man tar ju seden dit man kommer. Även de som flyr kriget och hamnar i Sv. måste ta till oss att oavsett ursprung, lever vi ju HÄR. Vi kan inte kräva både räddning från kriget, mat, husrum, gratis sjukvård och därtill kräva att svenskarna ska förstå våra krav om att försöka återskapa våra länders traditioner och vanor. Vi måste sammarbeta då kommer vi mycket långt alla i detta fantastiska land. Tänk så många olika nationaliteter och fålkslag söker skydd här. Svenskarna har ett enormt stort hjärta och stark empati. De som uttrycker sig illa mot invandrare är ointelligenta, okunniga och kanske lite avundsjuka. Alla har vi våra brister med med tollerans, nyfikenhet och välvilja kommer detta land att vara ledande i kunskap och mångsidighet. Om länderna skulle bru sig bara om sitt eget folk, skulle inaveln och sjukdommar saktat ner utvecklingen enormt. Nu går det kanske lite för snabbt med all den ny teknik för att jorden är i fara, vi förstör miljön. Vi kan dra ner kanske på vår bekvämlighet och skydda nauuren och därmed förlänga livet på jorden. Svenskana har vunnit med oss lika mycket som vi blev hjälpta med all sorts mat (varierande kost) Efter 45 år i Sverige är jag fortfarande "svartskalle" MEN jag är lycklig, fri, men jag påpekar alltid att jag är av ungersk härkomst och då vill man oftast veta hur är det där hemma, då svarar jag bara att jag vet inte för att detta är mitt hemma. Jag tror också att ju fler språk du talar detså ståltare bör du vara och tacksam över att sråkläran fick du gratis! Utanförskapet kan endast vi själva ändra på. Inte med att vi KRÄVER föreningar, kyrkor och muskèer utan om vi visar att vi VILL och KAN anpassa oss till ett liv i Sverige, anamma svenskheten ändå bevara vårt språk, tradition och andra vanor, men behåll det innanför din dörr, då slipper du leva ett dubbelt liv. Allt kan bli harmoniskt med kärlek, förståelse och välvilja. Man måste kunna både ge och ta som i ett äktenskap. Låt barnen ta sin egen kamp, det är inte hälsosamt att överbeskydda våra barn. Låt dem lära sig att hantera förnedring, de kommer över det med tiden. De blir bara starkare av det. Min bror hade det mycket svårt från början men jag tror det beror på föräldrarna inte på mobbing. Min morfar var aldrig högljudd eller arg på riktigt men han kunde sitta med oss (14) barnbarn och lära oss rätt o fel. Han kunde fråga mig tx. när jag inte ville diska i köket att: -Ok, du slipper men du får hitta på en skälig straff för att du inte lyder! Ja, då diskade jag så fint. Jag ville inte bli straffad även om det var jag som fick utmäta det. Kusinerna skulle ju skratta ut mig, DET var värre än diska.
Tack än en gång och läv väl alla ni i Sverige. Tyck om varandra, hjälp, ge råd, undervisa nykomlingarna. Det tog tid för mig, det kommer att ta tid, men TÅLAMOD bär det godaste frukten. Kram på er alla.