Hems hemsk mamma jag kommer bli

Du är inte en hemsk människa.

Men det är så fel att tänka att mitt barn måste vara blond och ha blå ögon. Tänk om jag blir besviken på hur mitt barn ser ut. Varför har jag ens dessa tankar?

Jag tror bara du mår dåligt över att inte kunna skaffa eget biologiskt barn och att det trycker på. När du väl träffar det barn du ska adoptera kommer du med all säkerhet 'glömma' dessa tankar och jag tvivlar starkt på att du blir besviken på hur h*n ser ut.

Fast om man nu försökt länge så har man byggt upp en bild av hur ens barn ska se ut. Absolut inget märkvärdigt! Det verkar som att du behöver tid att smälta att du ska bli mamma till ett barn som inte ser ut som du. Det kan ju ta lång tid innan ni har ett barn även vid adoption. Fast för vissa går det snabbt om de har tur. Tycker verkligen att du ska ta upp hur du känner med din man. Du ska inte känna dig dålig för att du känner som du känner. Det är normalt!

Tycker inte det är så konstigt, många har ju en föreställning om hur ens barn kommer att se ut, dessutom har du ju lång tid på dig eftersom utredningar och sånt tar lång tid, då har du nog hunnit bearbeta det före barnet kommer.

JAg råkade ut för lite samma sak, hade liksom alltid föreställt mig att mitt barn skulle likna mig och min man.
Om jag ska vara riktigt ärlig så var det inte kärlek från första ögonkastet när jag fick mitt barn.
Vi gjorde en öppen adption, (vi bor utomlands). OCh om sanningen ska fram så hade jag svårt att ta till mig barnet, då det inte kändes som mitt. JAg hade ju träffat biologiska mamman, hon hade honom 2 dagar på sjukhuset innan vi fick fara hem med vår son.
JAg hade enorma skuldkänslor i början, och kände att jag inte förtjänade att vara hans mamma. Att ngn annan skulle älska honom mer osv.
Omgivningen var ju så glad att vi äntligen blivit föräldrar, och frågade hur det var att ha blivit mamma. Jag svarade helt ärligt att jag inte kände mig som hans mamma än.
Reaktionerna var ju inte direkt positiva, men jag hade bra komunikation med min man, och jag kände att det var ok att känna som jag gjorde, det viktiga var att låta känslorna komma utan press.
När man blir gravid har man för det mesta 9 månader på sig för att förbereda sig, mammakroppen är fylld med hormoner osv.
Men nu, snart 6 månader senare,  så känns allt 100, trodde inte  att man kunde känna så mycket kärlek för ngn.
Nu är jag hans mamma, även om han inte liknar mig så är det inget man tänker på.

Men.. adoptera ett barn fran Polen eller Ryssland eller nagot mer 'vitt' land da? Det ar val inget fel pa att vilja ha en unge som ar nagorlunda lik en sjalv (eller iaf inte ser ut som att det ar adopterat) aven om barnet inte ar ens biologiska, snarare nagot valdigt naturligt! PRATA MED DIN MAN jag garanterar att han kanner likadant