Lyckan vill inte infinna sig

Du ska veta att det är jättevanligt att inte känna någon överväldigande lycka som nygravid, folk pratar bara inte om det. Håll ut, för många blir det bättre när första trimestern är avklarad.

Grattis till graviditeten!

Först och främst, tack så jättemycket för svar.

Jo..det ligger väl något i det också. Och jag vet inte, jag kanske hade så höga förväntningar på hur underbart och ljuvligt allt skulle vara- och så känns det bara..fel.

Märkligt:(     

Jag förstår verkligen, jag var lika förvånad. En mycket välplanerad graviditet och jag trodde min reaktion skulle vara en lyckoorgasm när pluset kom men så var det inte. Jag var hormonell, illamående, trött, orolig, rädd, allt. Det blev bra sedan men när hon föddes kom överraskning nummer två. Jag kände inte den ohejdade lyckan första gången jag såg henne. Jag älskade henne men hade inte fjärilar i magen. Det har jag också nu lärt mig är rätt vanligt, att man behöver få landa lite och lära känna sin bebis innan den där hejdlösa förälskelsen infinner sig men när den gjorde det var det med råge. Jag är så kär i min dotter att jag ibland inte vet vart jag ska ta vägen.

Oroa dig inte, allt kommer bli bra :)

Tack än en gång för svar:)

Precis som du beskriver det, så känner jag också. Och jag har ingen energi alls, jag bara gråter och funderar över vad jag har gett mig in på, hur ska framtiden bli?. Dessutom så känns det så ensamt att ha de här tankarna och så blir jag stressad över att min man är så glad och försöker så mycket- och jag bara gråter och är negativ till allt.

Det är skönt att läsa att det har gått så bra för dig och din tjej trots att du kände som du gjorde i början. Jag är rädd at jag inte ska känna något alls, eller ännu värre, önska allt ogjort. Hittills haf jag varje dag tänkt att jag ska rycka upp mig, men så kommer morgondagen och jag är lika stressad, orolig och olycklig som jag var dagen före och dagen innan dess. 

Usch och fy!      

Oroa dig inte, det kommer bli bra och du kommer känna massor :)

Du har hormoner upp över öronen och är på väg att göra en stor omställning i livet, lite kalla fötter betyder verkligen ingenting annat än bara det. Jag tror jag var så rädd att förlora graviditeten att det dröjde innan jag kunde ta till mig den helt, jag vågade helt enkelt inte tro på det. Det kombinerat med hormoner värre än värsta PMS:en och åtta veckors känsla av bakfylla...nej, jag var inte lycklig just då.

Mitt tips är att försöka att bara vara där du är och känna vad du känner utan att lägga någon värdering i det. Det är inte "fel" på dig utan du går håller på att bearbeta känslor som inte är så ovanliga som man tror. Det finns dock en sådan förväntning av babylycka i vårt samhälle att det är svårt att tala om, både under graviditet och efter, och det förstärker den bilden. Det är dock inte den hela bilden, livet är även i denna situation lite mer komplicerad än så. Kanske inte för alla, men för många.

Och kom ihåg, de här känslorna betyder inte att du inte kommer älska ditt barn, det kommer du. Det här är mer en "det gör ont när knoppar brister"-situation.

Oh så kloka ord! Jag ska verkligen försöka att ta dem till mig- och det klarar jag stundvis. Men så kommer tvivlet i nästa minut och jag är tillbaka på ruta ett- sååå frustrerande!

Men när jag läser det du skrivit så förstår jag att det finns hopp för bittra öden som Lundell påpekar. Och jag vet inte, än så länge så lever jag liksom på att jag fortfarande KAN ändra mig, men tiden går så fort och jag är så rädd att ångra mig bittert när det är för sent.

Men..faktiskt idag så högg det till i nedre delen av magen och jag blev faktiskt lite rädd. Och jag tog det som ett gott tecken, att jag faktiskt kanske bryr mig lite? Och usch, jag inser hur hemskt det låter att säga men det är väl så jag känner. I den stunden tänkte jag på det du skrivit här, att det kanske faktiskt kan ändra sig och att det kanske är ok att ta små ministeg i rätt riktning.

Tack så oerhört mycket för dina kloka ord. Jag försöker att ta dem till mig och att faktiskt tillåta mig känna så här. Jag tror det är mycket det som gör det så stressande, att jag BORDE vara glad, tacksam och all the rest. Och istället så känns det som om att livet är på väg att ta slut. Men jag ska ta mig i kragen och ringa till barnmorskan nästa vecka, kanske det blir bättre om det börjar kännas lite mer verkligt? Jag får hoppas på det.

Hoppas iaf att du, Kära Fugly, får en trevlig kväll:)        

Ja, jag tror nog den rädslan du kände var en "sann" känsla. Det instinktiva brukar ju avslöja för oss hur vi egentligen känner eftersom vi i ögonblicket är avskalade alla förväntningar och bara är. 

Om det skulle bli jättejobbigt för dig så kan du be om att få träffa barnmorskan direkt och berätta om hur du känner. Det brukar finnas en psykolog knuten till mödravården för att hjälpa blivande mammor att hantera förändringen som påbörjas när pluset kommer.

Jag ska också säga att nu har du bara fått svar från mig men det beror nog på vart tråden ligger. Hade den startats i känsliga rummet där folk kan vara anonyma så hade nog några fler vågat erkänna att allt inte bara var bubblande babylycka. Det är en så pass känslig sak att även om man kanske har erkänt för sig själv så är det svårt att erkänna för andra.

Jag kan känna en lätt oro för att bli gravid igen. Inte för att jag inte vill ha fler barn, det vill jag garanterat. Nu vet jag ju hur bra det kan bli :) Men den där första tiden skulle jag faktiskt gärna hoppa över. Det var ett märkligt undantagstillstånd för mig men jag är glad att jag nu vet att det är just det, ett undantag och en parantes som helt enkelt inte betydde särskilt mycket och det vill jag gärna förmedla.

Jag har en väninna som var ärlig med mig. Hon berättade att hon kallade sin älskade bebis för parasiten under den första tiden av graviditeten och att hon rent av var arg på den för att den fick henne att må så dåligt och rent av känna sig deprimerad. Det där bar jag med mig när det var dags för mig. Det betydde mycket för mig att få veta att hon, som är ett socialt geni och en klippa på alla sätt och vis, hade känt så. För mig betydde verkligen det att det var ok även för mig att inte skutta omkring i jublande glädje och det var till stor hjälp. Inser nu när jag skriver det att jag aldrig berättat det för henne, hur tacksam jag är. Ska kanske ta och göra det!

Ha en fin kväll du med och håll gärna kontakten, jag kommer tänka på dig. Inboxen står öppen :)

Först och främst - Grattis till graviditeten. Jag sitter och nickar för mig själv då jag upplevde exakt samma sak. Graviditeten var planerad och önskad men när plusset kom så kom även tårarna, oron, hormonerna, symtomen och allt annat som tillhör en graviditet . Det är ju så tabu att tala om något mer än det rosa fluffet som förväntas ingå i en graviditet och som tom förväntas ingå som första tiden som förälder., precis som Fugly skriver. Sm tur är så har man tid att växa in i sin roll som blivande förälder och som förälder. Jäklar vilket omställning men Herre Gud så bra det brukar lösa sig. All lycka till dig.

Nu är jag inte 40+ ännu även om jag närmar mig med raska steg. Något rosa fluff eller överväldigande lycka har jag inte upplevt under någon av mina graviditeter.....och jag är i min tredje nu. Det är ju ingen liten sak att vänta barn....ett helt nytt liv....med allt som det innebär.

Någon bubblande babylycka har jag heller inte upplevt när barnen fötts. Med första var det liksom första och jag (ja, vi) var så osäkra på många sätt...vi visste liksom knappt vad vi skulle göra med det lilla livet . Med nummer två var det en helt annan sak. Jag kände en helt annan anknytning direkt när han föddes (erfarenhet antar jag), men sedan satt jag och lipade hela kvällen på BB för att jag inte kunde vara hemma och natta storebror. Jag hade aldrig varit borta från honom på kvällen eller över natt (han var då 16 månader). Hormoner som löper amok .

Fullständigt normalt . Jag älskar mina barn över allt på jorden och vi samsover lääänge, sjalar och är nära, men det rosa fluffet har sällan infunnit sig . Man är väl olika antar jag .