• Äldre 29 Nov 09:24
    2996 visningar
    26 svar
    26
    2996

    Vad är skillnaden?

    Hej hej! Är nyfiken på detta med AP och tror mig ha vissa fördomar och idéer kring vad det är så jag skulle gärna vilja veta lite mer. Det jag funderar över är vad skillnaden är mellan AP och "vanlig" parenting. Jag själv uppfostrar och är en förälder utifrån sunt förnuft och massa kärlek, dvs. Kramar, håller om, vaggar, tröstar, pratar, försöker tolka behoven, matar, byter blöja, badar osv. Och även om jag inte är vid uppfostrande stadiet riktigt ännu då hon bara är 3 månader så har jag en inställning som är typ: lära ut bra värderingar, berömma, säga ifrån när det behövs, aktivera och se mitt barn utifrån vad hon vill och vem hon är. Vad skiljer mig och min, vad jag tror är helt vanlig instinktivt föräldrarskap, från AP? Är själv nybliven förstagångsmamma och tycker det är intressant med ämnet föräldrarskap, hoppas någon vill berätta lite mer för mig.

  • Svar på tråden Vad är skillnaden?
  • Äldre 29 Nov 10:30
    #1

    Det undrar jag med.

  • Äldre 29 Nov 11:20
    #2

    Om man sätter era erfarenheter och AP i ett historiskt perspektiv så kanske det blir enklare att förstå.
    AP är en ganska ung teori som växte fram under sen 60-tal, tidigt 70-tal. Innan teorins uppkomst så var den utbredda uppfattningen att närhet mellan förälder och barn inte hade en avgörande betydelse för dess uppfostran. Just uppfostran hade innebörden av att barnet föddes som ett tomt kärl som föräldern skulle fylla med värderingar och förnuft.

    Under 60-talet gjordes en massa forskning, främst på barnhemsbarn. I den forskningen blev det allt tydligare att barns beteenden och välmående berodde starkt på hur mycket närhet och kontakt de fått av förälder eller "mammavårdare", och inte på hur den "uppfostrats". Det finns massor av forskningsexempel jag skulle kunna rabbla, men för att göra detta lite kort och förenklat så kan man säga att forskningen slog fast att barns utveckling var i alla högsta grad en produkt av mängden närhet och lyhördhet som ett barn hade fått under de första året, och inte främst vad den uppfostrats med. De finns också de psykoanalytiker som jobbar med  barn idag, som hävdar att anknytningen mellan vuxen och barn har den mest avgörande betydelsen de första 6 månaderna (Eliacheff 1994). Barnet lär sig då vem som är dess "beskyddare" och tyr sig till den resten av sin uppväxt. Ett barn är under det första året extra känslig för att separeras ifrån sin "beskyddare" och det kan i många fall räcka med att den är borta i en vecka, så menar många forskare att barnet går in i en sorgeprocess som i sin tur gör att den inte tyr sig till den personen längre, utan har söker upp annan. Allt för sin överlevnadsskull.

    Men om jag skall komma till min poäng i sammanhanget.
    Det jag ville få sagt är att om ni sätter er uppfostran och era föräldrar i ett historiskt perspektiv, så kan man säga att era föräldrar som jag gissar var unga vuxna, eller vuxna under 70-talet är en produkt av AP som kom väldigt starkt då. Jag är själv 80-talist och har läst en del pedagogik på universitetet, och när man läser ur ett historisktperspektiv så förstår man att vi och våra föräldrars syn på barnuppfostran är en liten parentes i historien som för oss kanske verkar självklar, men som för många andra främst i resten av världen inte är det.
     
    Det pågår fortfarande debatter kring forskningen om AP, det är förvisso bra. Det svänger alltid lite fram och tillbaka. En kritik mot AP har varit att allt för stort ansvar har lagts på mödrarna, som fått skuld när barn exempelvis haft odiagnostiserad autism, adhd eller liknande psykiskstörning. Alla beteende störningar går med andra ord inte att tillskrivas brist på närhet och lyhördhet, som man gärna ville få det till på 60-talet.

    Med andra ord, det ni beskriver som "naturligt", "självklart" förhållningssätt till era barn. Är i själva verket bara en produkt av er tid och de diskurser som råder just nu.

  • Äldre 29 Nov 16:45
    #3

    Det beror ju på hur du definierar "vanligt" föräldraskap. Jag gillar tankegångarna inom AP (som lite förenklat kan sägas bygga på anknytningsteori), men det är ju inget annat än just självklarheter och "vanligt" föräldraskap för mig........och för en massa andra föräldrar som inte har en susning om vad AP är. Vad som är "vanligt" föräldraskap är ju högst subjektivt/relativt

  • Äldre 29 Nov 17:04
    #4

    Tack zootwind för en jättebra förklaring. Min uppfostran och mammaroll är så självklar, alltså att vara nära mitt barn och se henne som en individ med behov. Eftersom jag inte vet något annat än hur min mamma varit mot mig och de erfarenheter jag har så är närheten så självklar för mig men det är klart, det har ju sett annorlunda ut. Kanske dumt att använda uttrycket "vanlig" uppfostran men det är väl just för att det är den typen av uppfostran jag upplever är just den vanliga och normal. Men som sagt, kanske inte på 20-talet. "vanligt" föräldrarskap definierar jag med två meningar: massa kärlek och sunt förnuft (med allt vad det innebär).

  • Maja V
    Äldre 29 Nov 20:43
    #5

    Jag håller verkligen inte med om att detta vanliga, naturliga föräldraskapet skulle ha fötts som resultat av forskning på 60/70-talet. Det är en feltolkning av historian. Det är snarare så att industrialismen hade som bieffekt att föräldrar inte längre kunde lyssna instinktivt på sina barn och ta saker och ting i lugn och ro och vänta in, etc, utan i och med att någon annan började bestämma arbetstider och arbetsförhållanden så var kvinnor tvungna att lägga om sitt föräldraskap. Jag ser samma sak idag, när jag berättar för föräldrar i min närhet att jag ska stanna hemma med mitt barn tills hon är cirka 2,5. Det 100% av föräldrarna säger är att de önskar att de kunde göra likadant själv, eftersom det inte känns rätt att lämna ifrån sig barnet så tidigt, men eftersom samhället ser ut som det gör så kan de inte lyssna på sina instinkter. 

    Men nu vidare med historieskildringen :) så länge någon orkar läsa..
    Med industrialismen kom ett ökat materiellt välstånd och med tiden möjlighet att bo mindre trångbott. Barn skulle få lyxen att få sitt eget rum, föräldrar skulle få lyxen att satsa på sig själva. Man började skaffa barn senare, för att njuta av livet och det materiella välståndet - lyxen att göra precis det man ville. Det är naturligtvis inte helt förenligt med att abrupt kasta sig in i en mammaroll som innebär att vara jour 24 timmar om dygnet - ingen egentid, ingen tid för självförverkligande, man kan riskera att tappa bort sig själv, liksom. Män, som inte varit pappalediga, har skött forskningen kring uppfostran och dylikt. De verkligt intressanta resultaten kom när en kvinna - Mary Ainsworth - blandade sig i forskningen och det är hon (med John Bowlby) som har lagt grunden för anknytningsteorin och anknytningsforskningen, som bevisar det mödrar i alla tider instinktivt känt var riktigt att göra med sina barn - vara de nära, försöka tyda deras signaler, inte ignorera skrik och amma dem fritt. Man har sett att det obehagligaste ljudet som människor känner till (det vill säga det ljud de instinktivt reagerar starkast på) är babyskrik. Anledningen är att det är allvarligt och att man instinktivt snabbt måste göra något åt ett barn som skriker så att det inte far illa (på grund av fara, men även hormonellt och vad gäller synapserna i hjärnan - har man sett vid senare forskning, se Sue Gerhardt). Som slutklämmigt bevis för det hele hänvisar jag till djurungars skrik och rop på hjälp: Har ni någonsin sett en djurmamma som ignorerar sin unge i hopp om att den ska lugna sig själv eller på grund av att den faktiskt behöver lite egentid, eller kanske för att forskningen säger att det inte gör så mycket om man inte tröstar/matar/whatever sin unge?

  • Äldre 29 Nov 22:10
    #6

    Oj, det var väldigt mycket fakta och idéer jag själv inte funderat på, intressant! Jag antar att det ni försöker beskriva är att AP är en benämning på en ny typ av förädrarskap. Det föräldrarskapet som jag kanske bara skulle kalla vanligt föräldrarskap om jag har fattat det rätt. Maja V, jag får då bli den första som inte skulle önska att vara hemma i 2,5 år även om jag fullkomligt älskar att vara mammaledig och umgås med min tjej. Om vi bortser från det historiska och tittar på uppfostran och parenting idag, finns det några skillnader på AP och vad jag kallar vanlig parenting enligt min beskrivning i ts? Jag funderar på det här med anknytning och undrar, räcker det inte med att bara vara en bra förälder (både mamma och pappa) och helt enkelt göra ens bästa för att uppfylla barnens behov samt ge barnet massor med kärlek?

  • Äldre 29 Nov 22:38
    #7
    Rebecca1 skrev 2012-11-29 22:10:47 följande:
    Oj, det var väldigt mycket fakta och idéer jag själv inte funderat på, intressant! Jag antar att det ni försöker beskriva är att AP är en benämning på en ny typ av förädrarskap. Det föräldrarskapet som jag kanske bara skulle kalla vanligt föräldrarskap om jag har fattat det rätt. Maja V, jag får då bli den första som inte skulle önska att vara hemma i 2,5 år även om jag fullkomligt älskar att vara mammaledig och umgås med min tjej. Om vi bortser från det historiska och tittar på uppfostran och parenting idag, finns det några skillnader på AP och vad jag kallar vanlig parenting enligt min beskrivning i ts? Jag funderar på det här med anknytning och undrar, räcker det inte med att bara vara en bra förälder (både mamma och pappa) och helt enkelt göra ens bästa för att uppfylla barnens behov samt ge barnet massor med kärlek?
    Poängen är ju fortfarande att det handlar om vad just du lägger i begreppet "barnets behov". Jag vet föräldrar som anser att små barn t.ex.behöver lära sig att somna och sova själv för att annars får man ett klängigt osjälvständigt barn och att det är viktigt att tidigt sätta gränser. De anser att de genom att använda låt oss säga 5mm just tillfredsställer barnets behov. Vad lägger vi i att vara "en bra mamma och pappa"? I många delar av världen (och i ökande grad även i Sverige tyvärr) är det naturligt och rätt att använda aga i sin fostran och/eller time-out. Det är inget som är förknippat med att inte vara en bra mamma eller pappa. Att vara en bra mamma eller pappa är ju något totalt subjektivt och helt betingat av vårt kulturella sammanhang.
  • Äldre 29 Nov 22:45
    #8
    zootwind skrev 2012-11-29 11:20:55 följande:
    Om man sätter era erfarenheter och AP i ett historiskt perspektiv så kanske det blir enklare att förstå.
    AP är en ganska ung teori som växte fram under sen 60-tal, tidigt 70-tal. Innan teorins uppkomst så var den utbredda uppfattningen att närhet mellan förälder och barn inte hade en avgörande betydelse för dess uppfostran. Just uppfostran hade innebörden av att barnet föddes som ett tomt kärl som föräldern skulle fylla med värderingar och förnuft.

    Under 60-talet gjordes en massa forskning, främst på barnhemsbarn. I den forskningen blev det allt tydligare att barns beteenden och välmående berodde starkt på hur mycket närhet och kontakt de fått av förälder eller "mammavårdare", och inte på hur den "uppfostrats". Det finns massor av forskningsexempel jag skulle kunna rabbla, men för att göra detta lite kort och förenklat så kan man säga att forskningen slog fast att barns utveckling var i alla högsta grad en produkt av mängden närhet och lyhördhet som ett barn hade fått under de första året, och inte främst vad den uppfostrats med. De finns också de psykoanalytiker som jobbar med  barn idag, som hävdar att anknytningen mellan vuxen och barn har den mest avgörande betydelsen de första 6 månaderna (Eliacheff 1994). Barnet lär sig då vem som är dess "beskyddare" och tyr sig till den resten av sin uppväxt. Ett barn är under det första året extra känslig för att separeras ifrån sin "beskyddare" och det kan i många fall räcka med att den är borta i en vecka, så menar många forskare att barnet går in i en sorgeprocess som i sin tur gör att den inte tyr sig till den personen längre, utan har söker upp annan. Allt för sin överlevnadsskull.

    Men om jag skall komma till min poäng i sammanhanget.
    Det jag ville få sagt är att om ni sätter er uppfostran och era föräldrar i ett historiskt perspektiv, så kan man säga att era föräldrar som jag gissar var unga vuxna, eller vuxna under 70-talet är en produkt av AP som kom väldigt starkt då. Jag är själv 80-talist och har läst en del pedagogik på universitetet, och när man läser ur ett historisktperspektiv så förstår man att vi och våra föräldrars syn på barnuppfostran är en liten parentes i historien som för oss kanske verkar självklar, men som för många andra främst i resten av världen inte är det.
     
    Det pågår fortfarande debatter kring forskningen om AP, det är förvisso bra. Det svänger alltid lite fram och tillbaka. En kritik mot AP har varit att allt för stort ansvar har lagts på mödrarna, som fått skuld när barn exempelvis haft odiagnostiserad autism, adhd eller liknande psykiskstörning. Alla beteende störningar går med andra ord inte att tillskrivas brist på närhet och lyhördhet, som man gärna ville få det till på 60-talet.

    Med andra ord, det ni beskriver som "naturligt", "självklart" förhållningssätt till era barn. Är i själva verket bara en produkt av er tid och de diskurser som råder just nu.
    Maja V skrev 2012-11-29 20:43:41 följande:
    Jag håller verkligen inte med om att detta vanliga, naturliga föräldraskapet skulle ha fötts som resultat av forskning på 60/70-talet. Det är en feltolkning av historian. Det är snarare så att industrialismen hade som bieffekt att föräldrar inte längre kunde lyssna instinktivt på sina barn och ta saker och ting i lugn och ro och vänta in, etc, utan i och med att någon annan började bestämma arbetstider och arbetsförhållanden så var kvinnor tvungna att lägga om sitt föräldraskap. Jag ser samma sak idag, när jag berättar för föräldrar i min närhet att jag ska stanna hemma med mitt barn tills hon är cirka 2,5. Det 100% av föräldrarna säger är att de önskar att de kunde göra likadant själv, eftersom det inte känns rätt att lämna ifrån sig barnet så tidigt, men eftersom samhället ser ut som det gör så kan de inte lyssna på sina instinkter. 

    Men nu vidare med historieskildringen :) så länge någon orkar läsa..
    Med industrialismen kom ett ökat materiellt välstånd och med tiden möjlighet att bo mindre trångbott. Barn skulle få lyxen att få sitt eget rum, föräldrar skulle få lyxen att satsa på sig själva. Man började skaffa barn senare, för att njuta av livet och det materiella välståndet - lyxen att göra precis det man ville. Det är naturligtvis inte helt förenligt med att abrupt kasta sig in i en mammaroll som innebär att vara jour 24 timmar om dygnet - ingen egentid, ingen tid för självförverkligande, man kan riskera att tappa bort sig själv, liksom. Män, som inte varit pappalediga, har skött forskningen kring uppfostran och dylikt. De verkligt intressanta resultaten kom när en kvinna - Mary Ainsworth - blandade sig i forskningen och det är hon (med John Bowlby) som har lagt grunden för anknytningsteorin och anknytningsforskningen, som bevisar det mödrar i alla tider instinktivt känt var riktigt att göra med sina barn - vara de nära, försöka tyda deras signaler, inte ignorera skrik och amma dem fritt. Man har sett att det obehagligaste ljudet som människor känner till (det vill säga det ljud de instinktivt reagerar starkast på) är babyskrik. Anledningen är att det är allvarligt och att man instinktivt snabbt måste göra något åt ett barn som skriker så att det inte far illa (på grund av fara, men även hormonellt och vad gäller synapserna i hjärnan - har man sett vid senare forskning, se Sue Gerhardt). Som slutklämmigt bevis för det hele hänvisar jag till djurungars skrik och rop på hjälp: Har ni någonsin sett en djurmamma som ignorerar sin unge i hopp om att den ska lugna sig själv eller på grund av att den faktiskt behöver lite egentid, eller kanske för att forskningen säger att det inte gör så mycket om man inte tröstar/matar/whatever sin unge?
    Hörni ni båda, har ni någon källa att hänvisa till vad gäller den här forskningen?

  • Äldre 30 Nov 11:47
    #9
    Firestarter 


    Du gör en viktigt poäng, men eftersom mitt syfte inte var att skriva uppsats här på fl, så har jag inte tagit mig tiden att gå tillbaka i min studentlitteratur. 

    När det gäller detta stycke;

    "Under 60-talet gjordes en massa forskning, främst på barnhemsbarn. I den forskningen blev det allt tydligare att barns beteenden och välmående berodde starkt på hur mycket närhet och kontakt de fått av förälder eller "mammavårdare", och inte på hur den "uppfostrats". Det finns massor av forskningsexempel jag skulle kunna rabbla, men för att göra detta lite kort och förenklat så kan man säga att forskningen slog fast att barns utveckling var i alla högsta grad en produkt av mängden närhet och lyhördhet som ett barn hade fått under de första året, och inte främst vad den uppfostrats med. De finns också de psykoanalytiker som jobbar med  barn idag, som hävdar att anknytningen mellan vuxen och barn har den mest avgörande betydelsen de första 6 månaderna (Eliacheff 1994). Barnet lär sig då vem som är dess "beskyddare" och tyr sig till den resten av sin uppväxt. Ett barn är under det första året extra känslig för att separeras ifrån sin "beskyddare" och det kan i många fall räcka med att den är borta i en vecka, så menar många forskare att barnet går in i en sorgeprocess som i sin tur gör att den inte tyr sig till den personen längre, utan har söker upp annan. Allt för sin överlevnadsskull."

    Är bl.a följande källor relevanta;

    Eliacheff, Caroline. På kroppen och på skriket - psykoanalys på små barn. 1994

    www.ur.se/Produkter/166755-UR-Samtiden-Vad-sp... 

    När det gäller anknytningsteorin så tycker jag att MajaV hänvisar bra till John Bowlby. 

     
  • Äldre 30 Nov 12:15
    #10
    MajaV

    Jag kan absolut förstå din kritik, och mitt något förenklade resonemang kring historiebeskrivningen blev en följd av att jag valde att rationalisera bort så mycket jag kunde, i förmån för läslusten.

    Min poäng kvarstår dock, att det finns ett värde i att ifrågasätta begreppen "naturligt" föräldraskap, samt "vanligt" parenting.

    Jag kan ställa mig bakom citat  "mödrar i alla tider instinktivt känt var riktigt att göra med sina barn - vara de nära, försöka tyda deras signaler, inte ignorera skrik och amma dem fritt. Man har sett att det obehagligaste ljudet som människor känner till (det vill säga det ljud de instinktivt reagerar starkast på) är babyskrik." 

    Jag vill dock flika in att kultur precis som Flickan och Kråkan skriver, ibland helt eller delvis överskuggar den sk instinkten som MajaV hänvisar till. I flera kulturer kan även denna instinkt i sig vara grunden för den socialiseringsprocess som råder, men den kan också vara helt underordnad andra värderingar och ideal.

    Ser vi till det västerländska samhället så har det historiskt sett väldigt olika ut, och de rådande omständigheterna så som ekonomiskt välstånd, religion, politiskt ideologi mm har spelat en storroll för hur föräldrar har hanterat och sett på socialiseringsprocessen hos barn.

    I andra kulturer, ex trobriandernas som bla skildras i Malinowskis forskning har man sett att mamman inte är den huvudsakliga beskyddaren, utan hela "klanen" som det så fint heter. Ja listan på exempel där denna "mamma instinkt" blir underordnad samhällets värderingar, mytbildning eller ekonomiska villkor kan göras lång.

    Till Ts vill jag då säga att, visst kan din syn på föräldraskap vara en produkt av din sk "mamma instinkt", att ta hand om och ansvara för ditt barns överlevnad. Man skall dock också komma ihåg att ditt perspektiv, och det du beskriver som "vanligt" parenting, eller vad MajaV hänvisar till som "naturligt föräldraskap", hade kunnat ha en helt annan innebörd i en annan kulturell kontext.


     
Svar på tråden Vad är skillnaden?