Vuxna "styvbarn" hatar mig

Ts, det är nog ganska självklart att han kommer välja sina barn före dig om det dras till sin spets. Det skulle de allra flesta föräldrar göra oavsett om deras barn är små eller vuxna. Så om du inte är redo för det resultatet skulle jag inte be honom välja. Men jag måste fråga, hur var er relation innan han lämnade sin fru för dig? Var ni fysiska med varann? Var ni öppna mot varann om era förälskade känsor? Jag tror att det vore bra om du faktiskt berättar hur det hela gick till istället för att dra till med att deras äktenskap var dåligt och att han välde att lämna osv. För sönernas ilska mot dig kommer ju kanske ifrån att deras pappa uppenbart träffade någon annan INNAN han lämnade deras mamma. Och det hat som då uppstår är mkt bekvämare att projicera på en utomstående som man själv aldrig har älskat - dig.

Så om du vill får du gärna förtydliga om ni inledde någon sorts relation över vänskapsgränsen INNAN han lämnade sin fru eller om han lämnade sin fru och SEDAN fann intresse för dig. Det låter ju mystiskt att han skulle ha skilt sig helt utan en tanke på dig och sedan fallit pladask dagen efter skiljsmässan så det är nog därför vissa här inne antar att ni inledde ngt innan skiljsmässan. Om det var så det gick till kan jag nog tyvärr meddela att sönerna aldrig kommer att tycka om dig, kaaanske acceptera med ilska i blicken men hur lite du än vill se det så har även du behandlat deras mamma illa. Och lojaliteten mot henne kommer garanterat leda till att du aldrig blir vänligt bemött med ärlig välvilja, tyvärr.

Så hur ligger det till, var ni strikt vänner och sedan skiljde han sig och DÅ fann ni varann eller fann ni varann innan skiljsmässan opch agerade på det (att BESLUT om skuljsmässa redan tagits av mannen utan att hans fru visste om det än räknas inte riktigt).      

Men TS har ju redan klargjort att det inte varit någon otrohet. Mannen var helt enkelt man nog att lämna frun INNAN han gav sig in i en relation nog med Ts. Sen dumpade han TS för att ge det ett nytt försök med frugan bara för att försöka reparera skadan med sönerna.. Men det gick inte och till slut gick han tillbaka till TS. 
Att sönerna reagerar i tonåren.. när det händer, det har jag förståelse för.
Men att växa upp och bli vuxen och fortfarande bete sig som en skitunge är inte acceptabelt.. Eller borde i alla fall inte vara.

FLs mobillösning är under all kritik så det är inte så konstigt om en radbrytning inte kom med :( 

Har bara läst TS och anser att hon blir behandlad som skit! Bara för att man är styvmamma är man inte automatiskt den onde! Dessutom pratar vi vuxna barn som borde lära dig vett och etikett och framförallt skaffa egna liv!

Barn är olika. Min pappa gjorde exakt samma, jag har noll problem med min styvmor, min bror fick grava psykiska problem och klarar fortfarande inte av henne. Han kapade all kontakt i många år.

Jo, absolut. 
Men som vuxen borde man ha lärt sig att bete sig. Som vuxen förväntas man att ha förståelse för olika situationer som kan uppkomma, som man som barn inte kan ha förståelse för... Som att pappa träffar en annan kvinna och blir kär. Man behöver inte gilla det, men ska man befinna sig i deras hem så får man snällt respektera ALLA som lever i det hemmet. DET är att vara vuxen.
Dessutom, är man vuxen så borde man även ha insikt nog för att inse att om man inte kan hantera en situation som hänt i tonåren... ja då är det kanske dags att söka hjälp för det.  

Tveksamt skulle jag nog säga ;)

Mina känslor och det sätet jag skulle välja att uttrycka dem, har inget att göra med "bra sätt att uppföra sig", "moget" eller rent av "förnuft". Utan det är det sätt jag hade känt inför och handlat mot den person som trängt sig in i mina föräldrars liv. Den partnern som trängt sig in i vårt liv hade jag aldrig förlåtet utan alltid hållit mig långt ifrån. Till exempel skulle hon aldrig ens fått tänka tanken "farmor" till mina barn. Eller morfar, om det hade varit så.

Men jag säger inte att det är fel att agera annorlunda bara att jag aldrig hade accepterat denna nya partner. 

Om jag hade trängt mig emellan i en familj hade jag fått räkna med att inte hamna i topp på popularitetslistan. Hade jag blivit accepterad hade det varit stort och fint gjort av dem. Jag talar endast från min synvinkel som "barn". 
    

Ja, i stort sett har du uppfattat mig rätt. Jag tar mig rätten att känna avsky och visa det för en hypotetisk styvmor samtidigt som jag inte accepterar att någon mobbar mitt barn.

Det är helt ok att ni inte håller med mig. Så länge ingen av er gängar min pappa, så är det ju inget problem och definitivt inget jag skulle jobba med.

Vad är det som är så provocerande i mitt resonemang? Att man tydligt visar att man är djup sårad och vägrar le falskt?