För oss som INTE förlorat ett barn.

Den rädslan har vi nog alla, i olika styrkor.

Jag tänker ofta tanken på hur det skulle vara att förlora mitt barn, en mardröm som jag inte tror jag skulle kunna ta mig ur.
Det måste ju helt säkert vara det absolut värsta man kan vara med om.

Jag förlorade min älskade mamma i cancer och när det hände blev jag väldigt nojjig, trodde något skulle hända alla kära i min närhet.
Jag har fått lära mig att släppa den oron, för jag kunde inte leva genom att gå och hela tiden tänka det värsta, det tog för mycket energi.

Oron att något ska hända min älskade son finns där hela tiden, men det tror jag är normalt. Man får försöka att inte låta det ta överhanden för jag tror man missar så mycket glädje då.

Händer något så händer det....det är inte mycket vi kan påverka då...         

Ush! Jag är som dig.. Är helt galet.. O fattar inte varför jag går in o läser om det när jag mår så himla dåligt av det.. Får ont i magen när jag tittar på min flicka o tänker på att jag KANSKE kan förlora henne en dag.. Fy fan för dessa tankar:( snyft...

Japp. Exakt så. Är extremt orolig för allt. Det eskalerade när jag förlorade en närstående tidigare i år. Just nu försöker jag förlita mig på nån hittepåstatistik då en kvinna på mitt jobb har förlorat ett barn och det vore mycket osannolikt att två kvinnor på samma relativt lilla arbetsplats skulle råka ut för samma tragedi.

Har exakt samma tankar om mina barn. Jag är så rädd att förlora dom så jag vet inte vart jag ska ta vägen. Det är ju dom som är mitt liv och utan dom skulle ju allt ta slut. Jag är livrädd att de ska hända en bilolycka, att dom ska få någon sjukdom eller att något annat hemskt ska hända. Jag är överbeskyddande och kan inte låta bli att oroa mig jämt! :(

Jag miste min 11åriga bror när jag var 10 år. Mina föräldrar klarade de, men det var en enormt tuff tid. Jag tycker dom är så starka som lyckades gå vidare!

Hur som helst, jag känner precis som alla ni andra som skrivit. Tanken på att förlora mina älskade barn känns fruktansvärd. Usch så hemskt! :(

Så som du tänker, är väl helt normalt. Inte att gå omkring och tro att det kommer hända, men hur du skulle hantera smärtan, eller rättare sagt, inte hantera den alls.

Jag har själv förlorat en son, det går inte en dag utan att jag tänker på honom, men att sluta leva, det skulle jag inte klara av att göra. Den känsla jag har upplevt, vill jag inte ge över till mina nära och kära, heller inte till min värsta fiende.

Jag tror tyvärr du matar fel sorts sidan genom att läsa dessa bloggar. Du dras in i deras sorg och arbete att överleva, att du hela tiden triggar igång ångesten inom dig.

Försök att inte läsa allt detta, då jag som sagt, tror att det inte leder till något gott, utan mer ont.

Lycka till!

saken är den att när det väl händer ¨så känns de bara som en dimma alltihop eller som att man e i nå overklig dröm. därför klarar man av det. även om man helst hade velat att livet tog slut! Man domnar helt enkelt

Så länge du inte maniskt läser om barn som dött och söker upp föräldrar vars barn har dött eller läser allt du kommer över här på FL ang döda barn så har du en normal rädsla som alla går och bär på. Men om det tar upp mer och mer av din tid och att du gör det jag skrev här ovan så bör du skaffa en samtalskontakt.

Jag är inte manisk på att läsa bloggar om det, men det händer, särskilt när min ångest är extra stark. Det har gått lite upp och ner med oron. Det har varit så sen den dagen jag fick veta att jag var gravid. Jag har svårt att prata om hennes framtid t.ex, för att inte utmana ödet.

Hon är ett otroligt livligt, vackert, levnadsglatt och charmigt barn. Det känns för bra för att vara sant. Jag är så otroligt lycklig att jag har henne.

En sån här blogg, som jag hamnade på av misstag och fortsatte läsa har faktiskt hjälpt mig med vissa saker. En mening som var ungefär så här "Jag minns hur jag brukade önska att jag fick sova längre än till sex någon gång. Nu skulle jag göra allt för att få se hans lilla ansikte varje morgon". Just den meningen har jag tänkt på när tålamodet någon gång varit på väg att tryta. Vaknätter, trots, m.m.

Det är både skönt och tragisgt att höra att det är normalt och att många känner så.

Det kan nog vara som några av er säger att oron ökar p.g.a medvetenheten om andras tragedier. Jag har två kollegor som förlorat sina små barn. Känner flera som förlorat barn sent i graviditeten och dessutom har min sambo förlorat flera familjemedlemmar inom loppet av några få år. För mig känns det alltså inte alls som "det kan inte hända mig". Vore skönt att kunna känna så, men döden känns nära.

Usch nu började jag gråta när jag läste citatet.. Oroar mig ibland och tänker ibland på hur det skulle vara, känslorna jag känner är så fruktansvärda att jag är rädd för vad jag skulle ta mig till om jag förlorade min son..

Nej nu måste jag gå och hålla om honom, skiter i att han sover. Citatet var en bra tankeställare. Ska verkligen göra mitt bästa för att aldrig ta honom förgivet.

Du kanske skulle kontakta en psykolog ang din ångest. Ångest är inte bra att gå med och det kommer bara göra att alla mår dåligt av din ångest i din familj. Det är inte bra oroa sig utan du måste lära dig att leva och njuta av att du faktiskt har ett fantastiskt barn som du missar en massa genom att må dåligt över vad som kan hända.
Sedan kan jag meddela att man kan aldrig någonsin föreställa sig hur det är. Det går inte och jag vet det!