Beklagar din sorg!!!
Jag förlorade min dotter i magen i v 36 den 31 januari 2012. Jag förstår innerligt din saknad och sorg Det var min första graviditet och jag fick av olika anledningar göra kejsarsnitt och fick därefter rådet att vänta minst 6 månader för att kejsarsnittet skulle läka. Det gjorde vi och efter det tog det sig på första försöket. Vi fick reda på att vi var gravida igen när vi var på vår bröllopsresa och vi var såå lyckliga! Tyvärr slutade det med missfall i september Det tog en stund för mensen att komma igång men nu försöker vi för fullt igen med bebisverkstaden.
Har du inte gjort kejsarsnitt så hade jag börjat så tidigt som jag bara fick för sjukvården med att bli gravid igen om jag var du. Bara att få ett barn och lyckas den här gången kan få mig att läka själsligen. Kanske.
Bästa lyckönskningar

Ja det var fruktansvärt och det vet du ju precis hur det var, tyvärr
Jättebra att du födde vaginalt, det gör att du kan hoppa upp igen på hästen så fort du känner dig redo. INGEN annan kan säga vad som är rätt eller fel för just dig. Jag hade velat försöka direkt inom den 6 månaders perioden men fick vänta då jag inte ville riskera att min livmoder brast.

Du är inte galen! Varför är det fel att vilja ha det barn man inte fick? Och varför är det fel att vilja skynda sig att ta emot det? Om man är redo så varför ska man vänta om man inte måste rent fysiskt? Jag kände nästan en starkare vilja att bli gravid efter att min dotter dog än innan för min längtan har vuxit sig än starkare.
När man kommit så långt i graviditeten som vi hade så är man så otroligt redo att bli mamma, man värker efter sitt barn och när barnet inte klarar sig är man lämnad med all denna kärlek och ingen att ge den till. Det är vidunderligt svårt!
Det är ju så att nu vet man vad som kan hända och man är skräckslagen och livrädd att scenariot ska upprepas igen. Den här ångesten kan man nog bara övervinna genom att lyckas leverera ett levande barn till världen, det känns som det enda som kan få en att läka. Hur kan det vara galet?

Det var samma med mig, att dom inte lyssnade. Antagligen för att man var förstagångsföderska.

Jag blev sjuk i en ovanlig variant av havandeskapsförgiftning (HELLP syndrom) och mådde mot slutet rätt dåligt. Jag hade gått upp 12 kg på tre veckor i vatten och mina fötter såg ut som fotbollar. Jag testade negativt på protein i urinen och hade inte jättehögt blodtryck. Jag tyckte ändå att det kändes som om jag var sjuk och frågade vid mitt sista besök om dom inte kunde ta blodprov på mig för jag hade läst att det fanns havandeskapsförgiftning som bara upptäcktes på det viset. NEJ då, det är ingen fara, sluta oroa dig sa kärringen. Och 4 dagar senare var min dotter död.
Det är så oerhört frustrerande att inte bli HÖRD! Det var inget fel på min flicka och vi hade snart firat hennes ettårsdag om det inte vore för sjukvårdens förutfattade meningar! Det gör mig så ont
Att jag själv blev jättesjuk och hade organsvikt,  det lägsta antalet blodplätttar läkaren hade sett och skyhögt blodtryck och troligen hade dött om vi hade bott i ett U-land, känns också jobbigt att bära. För jag ligger i risk att få samma igen om jag blir gravid.
Nästa gång om jag kommer så långt igen, så sa dom att då skulle jag få medicinering från mycket tidigt i graviditeten och gå på täta UL och få 90 % av min mödravård på Spec-mvc. Det kan bli så att jag får bli inlagd sista trimestern av graviditeten för att kolla blodprov och tryck varje dag, ctg osv.
Känns jävligt jobbigt att jag kan få det igen men den här gången vet jag vad jag ska leta efter och det känns som om dom lyssnar på mig nu. Har jag riktigt tur får jag det inte igen.

Får jag fråga vad som hände med er andra? Var det klassat som intrauterin fosterdöd då eller vad hände?
Hoppas ingen tar illa upp för att jag frågar!

Jag håller med er, det där med mjölken kändes verkligen som om kroppen grät efter mitt barn och det gjorde så ont att inte få ge den, att den skulle sina utan att vara det första livgivande min dotter fick smaka så som det var menat Jag fick en två eller tre tabletter vid ett tillfälle som dom sa skulle få mjölken att sina men det gjorde den inte.
Fick ni också ligga på förlossningen där alla andra lyckliga föräldrar var med sina nyfödda? Det tyckte jag var väldigt jobbigt! Jag hade ett eget rum men varje gång de andras barn skrek så kändes det som om hjärtat brast och brösten brann... Man tycker ju att man kanske kunde fått ligga på en vanlig vuxenavdelning istället?

Jag gjorde KS och fick rådet att vänta ett år helst men 6 månader var minimum enligt läkarna i mitt län. Eller dom sa att dom inte kunde garantera att livmodern inte skulle brista om man blev gravid tidigare. Det innebär ju isf att barnet dör efter vad jag förstod. Så jag väntade 6 månader istället för att vara på den säkra sidan. Men det kan ju lika väl gå bra om man blir gravid tidigare.

Skönt det åtminstone! Själv fick jag stanna några dagar på sjukhuset för jag var så dålig så jag fick ju äta i den gemensamma matsalen vid lunch osv (sköterskorna ville ha ut mig och gå så mycket som möjligt så jag fick inte äta på rummet även fast jag gick i korridorerna hela dagen). Där fick jag ju sitta medan dom andra mammorna hade sina vagnar och drog runt sina skatter i. Man såg riktigt hur dom undrade vad jag gjorde där när jag inte hade nåt barn typ   Sen upplevde jag att sköterskorna kom in i rummet så ofta att jag inte hann gråta ens utan dom var där och skulle joxa hela tiden och prata och en sköterska t o m frågade mig vad som hade hänt och varför typ och jag visste ju inget där och då!!! Jag önskar jag hade fått varit mer ifred för som det var så kom sorgen när jag äntligen fick komma hem igen.

Ang. livmodern så sa läkaren att en del blir gravida tidigare och att det brukar gå bra men det var inget dom rekommenderade. Så det går säkert bra, annars hade han väl sagt att jag absolut INTE fick bli gravid? Jag önskar jag hade försökt tidigare än efter 6 månader.

Meh!? Jag blir arg på sjukhuset som informerade mig fel då att jag inte fick bli gravid på minst 6 månader eller helst ett år! Dom har ju på så vis slösat bort ett halvår av tid där jag kunde försökt bli gravid Speciellt som jag inte skulle föda vaginalt av olika anledningar och redan är lovad ett snitt om jag blir gravid igen. Blir fan förbannad!

Jag förlorade min Iris för att jag fick HELLP-syndrom (ovanlig och ibland dödlig form av havandeskapsförgiftning). Men först visste vi inte att jag hade det utan det upptäcktes på morgonen när jag skulle göra KS att jag var sjuk och en vecka efter hela dramat googlade jag mig till min egen diagnos och blev totalt skräckslagen. Jag ringde upp doktorerna och frågade om det var den diagnosen jag hade och det var det ju mycket riktigt.
Så på sjukhuset efter KS så sa läkarna att det var "intrauterin fosterdöd" som det heter när barn dör imagen efter v 28. Och det är ju sant att det var det men det kan finnas många orsaker till detta och det är inte alltid man vet varför. Länge trodde jag min lilla Iris hade dött för något som jag kanske hade åsamkat i o m att läkarna inte hade någon förklaring till varför. Så vi valde att obducera vårt lilla gryn och inga fel blev funna på henne. Hon var perfekt.
Det tog lite över 2 månader att få resultatet och under den tiden läste jag mig till att i vissa fall kunde barnet dö av att modern hade HELLP. När vi hade mötet med läkarna på sjukhuset så bekräftade dom detta och det är nu orsaken i dödsintyget. Jag tycker dom kunde övertygat mig mer om att det inte var mitt fel, tidigare! Ingen som inte förlorat ett barn i magen kan förstå det skuld man bär själv,

Jag kopierar en liten text från spädbarnsfondens hemsida:

Det var bra att höra. Jag önskar er jättelycka till! Har läst att när man väl varit gravid så går det lättare att bli det igen för att "nu vet" kroppen hur den ska göra. Så hoppas det går fort för er!
Kram

Beklagar innerligt!