Undring

Jo, det är precis vad du säger. Om du använder "egna barn" som synonymt med "biologiska barn" så säger du att mitt barn som jag inte har fött inte är mitt eget barn. Och det är hon i allra högsta grad.

För mig går skiljelinjen mellan mina egna barn och andra barn jag känner - som mina syskonbarn eller mina fadderbarn eller kompisars barn - inte mellan det barn jag har fött och det jag har adopterat. De är båda mina egna.

Å andra sidan reagerade jag när folk under graviditeten sa "det viktigaste är ju att barnet är friskt". Visst hoppades jag på friska barn, men det var inte det viktigaste. Det viktigaste var ju att det var ett barn.

Om någon i okunskap eller oförstånd säger egna barn som synonym för biologiska bryr jag mig inte nämnvärt. Om någon däremot bestämt hävdar att mitt adopterade barn inte är mitt eget kan jag bli precis hur galen som helst.

Jag har svårt att förstå i vilket sammanhang man säger "mina egna barn". Jag säger "mina barn". Hade jag levt i en familj med bonusbarn så hade jag nog använt mig mer av "barnen", "mina barn", "sambons barn/bonusbarnen". Men varför behöver man lägga till ordet egna???

Men mina barn är väl min egna? Varför spela det så stor roll om jag säger mina egna barn eller mina biologiska barn? (Ja visst man kan säga mina barn, men om man bortser från det just nu.)

Bara för jag säger mina egna barn så säger jag ju inte att någon annan barn inte är deras eller hur?

Jag förstå om det är någon som hävdar att adopterade barn inte är föräldrarnas egna barn men när man bara nämner sina egna och inte säger något om det adopterade barnet så förstår jag inte reaktionen.

Jag tycker lika mycket som mina barn är mina egna så har adoptivföräldrar egna barn.          

Jag fattar nog inte riktigt.

1. "När jobbade på förskola så gjorde jag X, men med mina egna barn gjorde jag alltid Y."

2. "Nej, Anna och Tomas kunde inte få egna barn, så de adopterade från Kina."

Ettan är helt okej, naturlig och "rätt", men hade du sagt mening två i min närhet hade jag ifrågasatt, även om det inte var mig du menade.

Alltså, vill du markera att det är dina barn och ingen annans, så är "mina egna barn" helt okontroversiellt. Om du i stället vill markera att dina barn minsann är dina biologiska så säger du i samma andetag att de som inte har några biobarn inte har egna barn.

Mina barn är ju alltid mina egna men jag lägger ingen som helst värdering i hur andra har fått sina egna barn. Så jag förstår fortfarande inte varför vissa tar illa upp om jag säger mina egna barn när jag inte säger något om deras barn. Eller är det så att man automatisk tycker att adopterade barn inte är deras egna bara för man benämner sina barn som sina egna?
Pratar aldrig om andras privatliv, om dom kan få barn eller inte.

Jag tar inte illa vid mig om någon benämner sina barn för mitt friska barn även om jag har ett funktionshindrat barn.  

Ja, fast säger jag mina barn så är det ju mina barn - oavsett hur de har kommit till och och om jag fött dem eller inte. Och jag kan inte tänka mig ett enda scenario där jag skulle behöva förstärka meningen med ordet egna. Att använda onödiga förstärkningsord gör man ju bara för att markera en skillnad, annars finns det ju ingen mening. Så genom att använda ordet egna så markerar du alltså en skillnad som kan finnas. Om jag skulle säga "mina vackra barn" så kan man ju tolka som att andra barn inte är lika vackra, "mina stora barn" betyder att andras barn är mindre, "mina odrägliga barn" tyder på att andras är mer väluppfostrade o.s.v. Så funkar språket och dess tolkningar.

Men om man då säger min lilla nyfödda bebis då är det ju lika fel om den som ska adoptera ska adoptera ett äldre barn. 

Varför måste man tolka in allt som kritik eller vad man ska kalla det?  

Men det gör du. Säg att det finns två sorters sparvar, blå och röda. Någon säger till dig apropå ingenting att "blå sparvar är fina". Personen har inte sagt något alls om röda, men nog hade du tolkat det som att röda sparvar inte var fina. Eller? Om du har en dotter och en son, och säger "min dotter är så smart" så säger du samtidigt att sonen inte är lika smart. Det ligger inte inneboende i språkets natur på något vis, och jag kan bli motbevisad med språkfilosofiska resonemang, men det har ingen betydelse för hur de meningarna uppfattas och tas emot.

Och om du säger att "egna barn" och "biologiska barn" är samma sak, så säger du samtidigt att ickebiologiska barn inte är egna barn. Det är bara så.

Förstärkningsord används för att särskilja. Om du förstärker "mina barn" med "egna" så betyder det att du sätter dem i särställning gentemot andra barn som också på något vis är dina (som till exempel barn du jobbar med eller din partners barn) men ändå inte fullt ut. Om du säger "mina stora barn" antar jag att du har små barn också, som i "mina stora barn får dricka läsk, men de två minsta får bara mjölk eller vatten".

Okey så tolkar jag inte det. bara för att jag säger att min dotter är duktig på vissa saker så menar jag inte att min son är sämre eller tvärtom utan dom är två olika individer som behöver få höra postiva saker och inte alltid att man alltid säger att båda är duktiga eller vad det nu kan vara.

Men jag uppskattar era svar och tar dom till mig. Men jag upptäcker nu att det är bäst att jag håller mig borta från att prata med adoptivföräldrar för att mycket jag säger kan misstolkas och såra utan att jag menar något illa med det.