Bästa föreningen för adoption från Asien?

Du har aldeles rätt i att det är viktigt att skaffa sig en köplats redan i början av processen. Jag skulle rekomendera att ni tom stäler er i kö hos mints TVÅ olika organisationer. Kötiden förändras SNABBT i adoptionsvärlden och just nu skriver AC, Adoptionscentrum att deras kö tid minskat för många länder samtidigt som BFA under min tid i adoptionsvärlden sedan 2008 hafta svängningar från över året på de flesta länder i väntan i Sverige + väntan i landet till ingen eller bara några månaders väntetid i Sverige + i landet under en period för att nu igen som jag förstått det har ökat sin väntetid i Sverige för många länder.

Det är varken lätt eller snabbt men det enda sättet ni kan bilda er en uppfattning om vilken eller vilka organisationer ni skulle kunna få barn fortast igenom är att gå igenom organisation för organisation och land för land och se om ni uppfyller kraven länderna har just nu. Där måste man också tänka på att även om man inte uppfyller tiden på äktenskapslängd just nu så kanske det hinner gå ett år eller två innan det är dags att skicka en ansökan till landet.

Viktigt att tänka på också är att man räknar in kötiden både i Sverige och i landet för att se om det blir ett rimligt alternativ. Tex Kina har ingen väntetid i Sverige för att få skicka ansökan medan det sedan just nu är runt 6 års väntan i Kina om man inte väljer att adoptera ett barn med något SN, Special Need, särkilt behov, då det går så snabbt som för många mellan 6 månader o ett år eller tom ännu snabbare från ansökan tills de är hemma med barn. i andra länder kan det just nu vara lång väntan i Sverige men snabbt att få BB när man skickat papperna.

Jag hinner inte skriva mer just nu men återkommer om ingen annan hunnit komplettera med de råd jag har "på lager".

Ja de känns lite förvirrande det här med alla olika köer!

Vi vet i alla fall att vi vill satsa på Asien (Kina, Korea, Thailand, Vietnam) eftersom jag har läst två asiatiska språk på högskolan, vi har rest en hel del där borta och vi har lite lösa planer på att kanske flytta till den delen av världen senare i livet. Då känns det som att om vi ska adoptera så ska det vara från den delen av världen.

Vi har bara varit gifta i 1,5 år, det blir 2 år i augusti. Snabbast möjligt är nog inte riktigt vad vi är ute efter... jag skulle säga att vi i så fall vill adoptera om kanske 2-5 år. Jag har kollat lite snabbt på köerna och det känns någorlunda realistiskt ändå.

Jag vill ha 2 barn, men med våra problem så känns det osannolikt att vi ska lyckas tillverka mer än ett på egen hand. Vi får nog hjälp med ettan... ( förhoppningsvis ) men det känns som att vi kommer att behöva adoptera om vi vill ha ett syskon framöver.

Det var just detta med land som jag tänkte fortsätta skriva om. Många av oss har en bestämd åsikt av många bra anledningar precis som ni i början av adoptionsprocessen men under tidens gång så hinner man ändra sig  många gånger o när det är dags att välja land så vill man så gärna ha barn, kanske har man då redan väntat alldeles för länge, så man väljer det land där det går snabbast oavsett världsdel. Därför skulle jag råda er att kolla just vilka länder som ni passar in på och välja den/de organisationer där ni passar in på flest.

Faktum är att det blir allt ovanligare att det finns små barn utan i förväg känt SN tillgängliga för internationell adoption för de kan i de flesta länder få familj nationellt. Av den anledningen så är det klokt att tänka i banorna att det barn ni kommer att adoptera (om det blir genom adoption ni får ert barn) är ett barn som hunnit bli något år och har någon form av "skavank".  Jag vet inte hur det är för er men för många är just tanken på att bli förälder till ett barn som man i förväg vet har någon "skavank" /SN något som måste mogna fram och därför vill jag redan nu väcka tanken!

Jag känner mig låst till Asien (det finns så många fördelar för oss, särskilt som vi troligen kommer att flytta dit nedåt vägen). Vi kommer inte att ändra oss om världsdel.

Däremot så är i alla fall jag öppen för det här med SN. Min man är lite mer reserverad, men jag tror att jag har tänkt på det mer än vad han har. Han är orolig för vad hans föräldrar ska tycka om saken.

Jag skulle vara helt okej med ett lite "äldre" barn (1-3 år). Jag måste absolut inte ha ett spädbarn. Och jag tror även att det finns en del SN som jag inte skulle se som problematiskt. Många av problemen i SN-gruppen går ju att korrigera. Det som går bort totalt, det är mentala handikapp och rullstolsnivå på fysiska handikapp. Vi bor i skogen, så det känns inte realistiskt med grava fysiska handikapp. Dessutom tycker jag på sätt och vis att SN-systemet verkar vettigare än det vanliga systemet, eftersom man söker ett specifikt barn istället för att bli tilldelad. Då kan man ju ta reda på i förväg vad man ger sig in på vårdmässigt med just det barnet och ta ställning till hur man känner inför ett specifikt hälsotillstånd.

Så, Asien är inte förhandlingsbart, men SN är tänkbart.

Barn under ett år kan ni får ni inte via adoption - väldigt ovanligt iallafall. När vi fick vårt barn för ett år sedan var det 22 månader. Det var ganska ungt vid den tidpunkten o det barnhemmet.
Vårt barn har sn som varken påverkar det självt eller vårt liv. Som vuxen kommer barnet att få hjälp m genkontroll av blivande livspartner inför ev graviditet. Det är dock mkt ovanligt m den genen i Sverige. Men familjer i andra delar av Europa har tackat nej t barnet innan vi fick möjligheten att vråla JA!!!
Vi går på årliga kontroller för att följa upp hur barnet mår. Tog extra blodprover då barnet
Blev förändrat då vinterkylan kom i höstas.
Efter att ha varit en v på barnhemmet är jag inte alls lika tveksam till att adoptera ett lite äldre barn 3-4 år skulle va ok för mig.

Vi har pratat lite mer om saken nu (min man behövde lite mer tid för att smälta frågan) och vi kommer att ställa oss i köer i nästa vecka. Jag kunde inte riktigt stressa på, han behövde få komma till mig om saken och känna sig mer redo att prata om det.

Det vi kom fram till var att vi ska ställa oss i två köer (tack för ert råd!) som förmedlar från Asien.
Även min man har nu kommit fram till att han kan tänka sig SN. Först tänkte han väl typ att det var rullstolsbundna Downs-barn det handlade om och fick lite panik, men nu känns det som att vi kan tänka oss ungefär samma nivå av SN om det skulle bli aktuellt.
2 år plus på barnet känns helt okej. Ingen av oss känner att vi måste ha en pyttebäbis.

I nästa vecka ska vi sätta oss och jämföra organisationer och försöka hitta en med passande kötider. Eftersom jag pratar kinesiska så vill vi inkludera åtminstone en organisation som har bra kontakter i Kina. Det skulle vara mitt förstahandsval för adoptionsland om jag fick välja helt fritt. Men vi kommer såklart att kolla på andra asiatiska länder också. =)

Om ni är öppna för en del sn och barn runt 2+ så är ju Kina ett superalternativ! Att få barn via sn-systemet kräver ingen kötid hos organisationerna och går för många väldigt fort. (Beror så klart på vilka sn man är öppen för) Så om ni bara uppfyller Kinas krav så GRATTIS!

Barnens vänner har ett nytt barnhems samarbete.
Kontakta BVadopt för mer info.

Tack. =)

Vi gör en barnlöshetsutredning nu, med IVF-försök planerade till sommaren/hösten. Vi vill som sagt adoptera om ca 2-5 år, när vi vet mer om hur det går med IVF mm, så köerna i Asien känns väldigt rätt och rimliga för oss, särskilt när vi är öppna för vissa SN om vi skulle vilja skynda på processen.

Det verkar som att vi har landat i att ställa oss i kö för Kina och Thailand.

Eftersom ni inte planerar att adoptera förrän om 2-5 år är det mycket svårt att ge er ett råd om vilken organisation som är den bästa för en adoption från de länder ni nämner. Ingen kan idag säga om det över huvud taget kommer att vara aktuellt  med internationella adoptioner från dessa länder i framtiden.

Kina genomgår en oerhört snabb utveckling, och redan idag ser man att de barn som kan bli aktuella är allt äldre och praktiskt taget alla har någon form av SN. 2007 kom 171 barn därifrån bara genom AC. De flesta var då under året och fullt friska flickor. 2010 kom 97, och förra året kom 50. Förutom Adoptionscentrum förmedlar både BV och FFIA barn från Kina. Sydkorea är ett av de allra äldsta adoptionsländerna. Sydkorea är ett rikt land, med en BNP som är högre än Sveriges. Anledningen till att barn fortfarande lämnas för adoption där hänger ihop med skammen över att ha fått ett utomäktenskapligt barn, bristande sexualkunskap, brist  på stöd till ensamstående mödrar, brist på barnomsorgsplatser osv. Samtidigt är adoptionernan en kontroversiell fråga i Sydkorea och det finns starka krafter som vill stoppa dem. Genom åren har antalet adoptioner gått upp och ner. Försök har gjorts att begränsa dem, men de har hittills inte upphört. Nu har en ny adoptionslag antagits och de första familjerna har fått tid i domstolen. De har vetat om sina barn sedan i somras så man kan lätt tänka sig vilken jobbig tid de har haft i väntan på sina barn. Och än är de inte hemma. Vi får se hur det går. Det är bara adoptionscentrum som förmedlar barn från Sydkorea. Thailand är också ett inarbetat adoptionsland som det kommer färre och färre barn ifrån. Förra året fick AC hem fyra barn därifrån. AC, BFA och FFIA förmedlar barn därifrån Alla tre organisationerna samarbetar med de sociala myndigheterna, FFIA dessutom med Röda Korset.  I Vietnam är det adoptionsstopp sedan ett anta år. Det finns en viss möjlighet att verksamheten kommer igång igen, men ingen kan veta säkert och i så fall när. På den tiden det fungerade förmedlade AC, BFA och FFIA adoptioner därifrån.

Asiatiska länder som du inte nämnde men som det förmedlas barn ifrån är

Taiwan, via BV eller BFA. Vissa kontakter vill ha aktivt och troende kristna sökande, men inte alla. Fungerar förhållandevis bra i dagsläget. Nackdel: lång tid mellan barnbesked och resebesked. Fördel: barnen får god vård. Stabila kontakter. Filippinerna, via AC. Bara troende kristna sökande. Indien, via AC, BFA och FFIA. Färre och färre barn, till största delen flickor. Barn med SN, ofta för tidigt födda. Sri Lanka, ett mycket litet antal barn, genom BFA, FFIA och BV. Hongkong, via BV. Äldre barn och barn med (ofta svåra) SN. Mycket få barn.

Så ser det ut idag. Om det fungerar i dessa länder om fem år står skrivet i stjärnorna. OBS om ni tänker er att adoptera om två år bör ni sätta igång inom kort. Allt tar för det mesta lång tid i adoptionsvärlden.

Vi valde att ställa oss i kö hos FFIA till slut. Vi kommer att se Thailand som det primära landet för oss - vad vi har läst om förhållandena där, så känns det väldigt tryggt. Dessutom får vi genom FFIA med Kina / SN-kön och eventuellt Vietnam om det kommer igång igen.

Lycka till!

Thailand är ett land som har funnits med länge. AC har förmedlat barn därifrån sedan 70-talet och FFIA kom igång i mitten av 80-talet. Kontakterna får anses som mycket inarbetade och stabila. Antalet barn är mycket litet och väntetiderna är långa. Fördelen med Thailand är att de varje år ger en kvot till respektive organisation. De tar alltså inte emot fler ansökningar än de förväntar sig behöva. Klokt resonerat att i ert fall välja FFIA, tycker jag, eftersom de har två kontakter i landet. Såvitt jag vet fungerar båda utmärkt.

Kina tycker jag inte man ska förvänta sig att det fungerar om X år. Landet genomgår en så omvälvande utveckling att det långt ifrån är säkert att det kommer att bli aktuellt med några adoptioner därifrån i framtiden. Hittills i år har AC fått hem tre (3!) barn från Kina. Det är så man höjer på ögonbrynen.

I Vietnam, finns sannolikt många barn som behöver ny familj, men ingen kan i dagsläget veta om verksamheten kommer att komma igång igen.