Ni som förlorat barn och har erfarenhet hur stöttar jag någon som förlorat ett barn? Personen jag tänker på är fortfarande gravid, men chanserna till bebis är små pga komplikationer... OM det värsta skulle hända, vad vill man höra, vad vill man inte höra osv?
Graviditeten är lite mer än halvvägs gången
Ja tycker du inte skall gå händelserna i förväg
Överlevnad strax över 10%
Säg att du finns där om hon vill prata men var inte "för på" . Första tiden är total chock. Jag kunde inte prata om det. Ville inte utsätta mig för situationer där folk kunde ställa jobbiga eller oväntade frågor. Jag förlorade visserligen tidigt v13. Men just den frasen "vilken tur att det inte hade gått längre" den gör så ont. Jag skulle aldrig säga så till någon om de så fick missfall direkt efter plusset.
Laga mat, hjälp till att ta hand om ev syskon, krama och bara hålla handen. Man måste inte säga något. Men om du orkar, våga vara närvarande i deras sorg. Gråt när de gråter. Skratta när de skrattar. Orka lyssna när de vill prata. Man är i olika faser hela tiden. Det bästa du kan göra är att fråga om det finns något du kan göra. minbebis.com/blogg/helena76/ Lycka till! Hoppas allt går bra. Kram
Erbjuder sjukhuset någon slaggs terapi?
Vi fick avbryta vår graviditet nu den 30/12-12 i vecka 20+6 p g a att bebis hade allvarliga hjärnskador som upptäcktes på RUL i vecka 19. Något av det värsta man kan gå igenom, och inget jag önskar någon annan att behöva uppleva...
Vi har iaf fått ett otroligt bra stöd via sjukvården, både före, under och efter avbrytandet. Vi fick samtal med kurator direkt efter att diagnosen ställts, och hon har sedan följt oss igenom detta ofattbara. Nu efteråt pratar jag med henne minst en gång i veckan, och kan alltid kontakta henne när jag känner att det behövs så hör hon av sig direkt när hon kan.
Jag har ännu väldigt svårt för att träffa folk, just för att så många vill beklaga det som hänt och så (bor på en väldigt liten ort) så jag är just för stunden rätt "folkskygg". Däremot så uppskattar jag att få prata om det som hänt när JAG känner att jag orkar.
Så att säga/visa att du finns där för henne är nog det allra bästa. Ställ kanske inga frågor, men finns där och stötta o trösta. Lyssna om hon vill prata, gråt med henne när hon gråter, skratta när hon skrattar. Låt personen gråta mycket om den behöver det - finns bara där och var med henne. Hjälp ev till med mat, städning, tvätt osv för det blir lätt något man inte tar sig för att ta hand om (iaf för min del...).
Det kan ta tid att sörja. Här har det "bara" gått tre veckor nu, och ena dagen är jag helt förstörd o bara gråter, nästa dag kan det kännas mer "normalt". Men det är så många beslut som har tagits och som ska tas, och detta sätter spår i en. Sedan är det ju oftast så att vi som har burit på barnet sörjer mycket längre än partner och omgivning. Det tänker många utomstående inte på alla gånger...
Tack för att ni delar med er av era erfarenheter, många bra tips och råd! Hoppas bara att jag slipper att använda dem... :(