Människans djup

Jag funderar på om en människa kan va djup utan att va/varit deprimerad på något sätt.
Är det kanske att det verkar så för att den deprimerade ofta blottar sej känslomässigt på ett annat sätt än medelsvensson?
Att de erkänner att det finns djupare mening i livet än ytliga saker som att t.ex. shoppa nya kläder o lyssna på poppig musik (vilket jag iofs funderar om är något slags avledningsmanöver, att man är rädd för att lyssna på sitt inre)?
Jag blir lätt fascinerad över vilket djup det kan finnas i människor i olika åldrar, de är så otroligt intressanta i mina ögon, ofta verkar det utlösas av att de varit med om något jobbigt.
Samtidigt är deprimerade människor inget vidare att umgås med i längden, de är ganska empatilösa för de är så nergrävda i sej och sitt...