Att bli familjehem eller inte?

Det tycker jag var lite väl att ta i..
Jo, om TS är 110lång och väger 100kg kan det nog bli ett problem, men på en normallång kvinna är det inte tillräckligt för att man inte skall kunna ta hand om sitt barn! De flesta som blir gravida går ju också upp i vikt och är både stela och svullna när bebisen kommer ut, inte nekar man dessa att ta med sitt barn hem?
Tänk på alla som gör kejsarsnitt, dom får ju inte lyfta någonting tyngre än sitt eget barn, en vagn till exempel.

Jag tycker absolut att det kan vara nyttigt för TS att gå ner i vikt, vilket hon redan gör, men jag tycker absolut inte (oavsett om hon går ner eller inte) att hennes vikt skall hindra henne från att adoptera.

Oavsett tycker jag det är viktigt att TS inte fastnar i domhär sakerna.
Ja, det är fel av dom och verkligen surt för dig, men istället för att gå ner sig (vilket jag vet är lätt att göra) så fokusera på det som känns bra och försök tappa de kilon som du behöver :)
Fortsätt som du gör så kommer det säkert gå jättebra för er tillslut :)

Hej Din övervikt kommer säkert diskuteras , men så länge du är frisk kommer den inte utgöra något hinder ! Finns placeringar där en hemflytt inte är möjlig , tex föräldrar som gått bort eller där det finns handikapp som inte kommer försvinna , prata med din kommun eller närliggande så får du se hur de ser på saken. Om du tror att ni fixar med separationen från vanliga placeringar -absolut ,men där gäller ju verkligen bio familjen och deras återförening som är det viktiga. Och det är ju det som är målet . Kontakta soc man behöver ju inte bestämma sig direkt men de har säkert idéer och riktlinjer för dina funderingar. Lycka till

Såg nyss detta inlägget och blev lite nyfiken på hur det gått för er.
Vi är själva lite i samma situation, förutom att vi redan haft lyckan att få adoptera ett barn. Nu överväger vi att bli familjehem av flera olika anledningar.
Tycker att ni låter väldigt lämpliga som familjehem, oavsett vad vissa andra skriver. Jag är själv överviktig, men jag lovar att det aldrig hindrat mig från att vara en bra mamma till mitt barn!
Att det finns en utredning sen tidigare ser de kommuner vi varit i kontakt med som mycket positivt.
Just omständigheterna runt en placering samt kontakten med de biologiska föräldrarna/övrig familj är ju otroligt viktig att ta hänsyn till, men det verkar ni ju vara mycket väl medvetna om.
Önskar er lycka till!

Fast jag förstår varför man inte får adoptera om man är för överviktig. Visst en överviktig person är kanske frisk just nu, men är man överviktig ökar risken otroligt mycket för hjärt- och kärlsjukdomar, diabetes, förstörda knän och dylika problem.

Sedan är det inte alls samma sak att omhänderta ett barn som att säga nej till att någon får adoptera. Det förstår du också om du tänker efter.

Övervikt eller inte.....det är superbra att ni skulle vilja bli fosterhem. Men med tanke på alla era frågor så läs på mycket mer innan ni bestämmer er! Dessutom får ni ändå genomgå en utförlig utredning och det är upp till socialtjänsten om de godkänner er eller inte. Jag vill också säga att som famljehem tar ni er an ett "uppdrag" och det blir därför svårt att önska en viss ålder på barnet. Ni har sällan något att säga till om och eftersom barnen oftast är ganska ärrade av sina upplevelser så är det sällan man kan förvänta sig en sorts "tacksamhet" från barnen. De kanske tycker om er väldigt mycket men det kommer sällan fram och ni kommer testas hårt.
Ungefär som dolkar i ryggen. Dessutom är barn oftast väldigt lojala sina biologiska föräldrar och det spelar ingen roll vilka hemskheter de varit utsatta för, de älskar sina föräldrar ändå. Däremot anser jag att det är upp till familjehem och socialen att skydda barnen från dessa människor. Barnens föräldrar är oftast jobbiga, för de ska hävda sin rätt som den "rätta" föräldern och talar gärna om för alla i sin omgivning om hur rätt dom har och hur fel andra har. Oavsett missbruk och missär de kan leva i.  Missförstå mig inte, självklart finns det de föräldrar som försöker ändra sina liv till det bättre. Men ju mindre naiv man är desto bättre.
Om man är beredd att bjuda mycket på sig själv utan att förvänta sig ngn tacksamhet tillbaka så har man kommit långt.  Ni har heller inte rätt att få ta del av barnens journaler utan ni får veta det som socialtjänsten anser att ni behöver veta. Eller om barnet själv väljer att berätta. Får ni ett bra samarbete med biologiska föräldrar och socialtjänst så är det det bästa för barnet. Och glöm inte skolan, ett fosterbarn är inte dum i huvet som tyvärr många tror i dess omgivning. Det är bara är mer svårt att ¨hålla rätt och sortera alla tankar eftersom barnen fått gå igenom så mycket skit. Lycka till, och det där med vikten. Ska du gå ner i vikt, så gör det för din egen skull och ingen annans. Man lyckas sällan hela vägen för någon annans skull.  

Bli inte familjehem. Det behövs färre familjehem inte fler, så att barn slipper skiljas från sin familj helt i onödan av barnmisshandlare! (=soc)

Jag tror vikten kan ha betydelse pga sjukdomsrisk men jag tror inte alla behöver falla på detta.
Jag vet överviktiga som haft och har både jourbarn och är familjehem. All ära till dessa.
De är bättre föräldrar och lägger mer tid på dessa barn än många andra föräldrar som inte förstår viken gåva de fått.

Själva tänker vi bli familjehem och är nu under utredening.
Vi har ett biologiskt och hade gärna haft fler men väljer bort det pga att vi anser vi väntat för länge.
Vi har dock enormt mycket att erbjuda ett till barn eget eller inte vad gäller, kärlek,stöd mm mm och dessutom tror jag att vårt biologiska barn kommer att få ut mycket av detta och få bra värderingar.

Så visst- man måste klara utredningen....men för de som gör det- kär på - det finns så många barn som behöver er därute.....

...och oavsett om ett barn placeras åter hos sina biologiska föräldrar så har man alltid en pusselbit med i detta barns liv....förhoppningsvis en positiv....

Hej

Som tidigare fosterbarn reagerar jag positivt när du uttrycker en barnlängtan och därför kan tänka dig att bli fosterföräldrar. Oavsett utbildning och hemförhållanden är själva intresset för barn det bästa egenskapen man kan ha som fosterföräldrar. Det ni ska komma i håg är att fosterbarn förvisso är helt vanliga barn med samma grundläggande behov som alla barn men att vi ofta har erfarenheter som medför specifika behov.

Det finns inget som gör mer ont än att bli separerad från sin mamma/familj. Det finns heller ingen stund i livet som man är så nervös som första dagen i sitt nya hem. Som fosterbarn innebär placeringen liv eller död. Som barn är man helt utlämnad till främmande människor och är beroende av att dom vill en väl.

Jag själv blev placerad som 12 åring. Mina nya familj bestod av en mamma, en pappa och två biologiska barn (flickor). Det hade kunnat bli bra om dessa två föräldrar hade sett att jag hade rättigheter som andra barn och samma grundläggande behov av uppmuntran och kärlek. Istället blev jag bara ett litet sidoprojekt. Min egen mamma var helt under isen på pga sina psykiska besvär och alkoholkonsumtion. Dom behandlade mig som ngn som skulle vara tacksam för att de tog sig an mig. Som ren betalning fick jag uppgifter jag skulle sköta. När jag var sexton var det exempelvis jag som varje helg fick gå upp kl sju och utfodra, släppa ut och mocka åt deras fem hästar. Att någon gång få prova på att rida var det inte tal om. I efterhand har jag tänkt tanken att dom kanske inte hade fått rätt utbildning osv. Samtidigt är det väl självklart att om man tar sig an en 12årig pojke att man visar honom respekt, vill lära känna honom och ger honom trygghet och kärlek. Jag kan inte beskylla dem för ngn regelrätt misshandel trots att jag ibland åkte på ngn örfil och blev tagen hårt i armen. Det som gjorde mig illa var att ingen av dom ville ta sig an mig på allvar utan såg på mig som en arbetskraft och inkomstkälla.

Om du på allvar vill bli familjehem tycker jag att du ska kontakta socialtjänsten. Kom dock ihåg att barnet du "får" behöver dig.

/"Johan" 35år, pappa till två.

Vad det värker i hjärtat av att läsa din berättelse "Johan". Tack för att du delar med dig! Jag och min sambo är idag familjehem och vi har idag en fyraåring hos oss. Jag är väldigt intresserad av att höra mer av dina upplevelser och det som hjälpt dig genom allt! Din röst behövs! Och skulle du vilja dela med dig så vill jag gärna lyssna!