Min fru bedrar mig - och jag är totalt lurad

Men hon ligger med en annan man bakom din rygg och lever ut sexuellt på ett sätt du aldrig har sett henne göra tidigare. Hon gör det inte med dig - förmodligen för att hon inte tänder på dig längre. Men det finns det andra där ute som gör. Klart det är tufft att bryta upp men vad är ditt alternativ? 

ÅH vad spännande. Om det här nu är sant, TS?

Jag är väldigt intresserad av att höra hur man kan känna det där dubbla. Själv har jag enbart och endast kännt äckel och avsky när jag upptäckt otroheter som min man utsatt mig för. Utöver att jag kännt mig totalt värdelös som kvinna förstås. Att det skulle vara möjligt att känna upprymdhet...bli upphetsad...av att bli sviken och bedragen...är för mig så verklighetsfrämmande att jag knappt kan skriva orden i samma mening som "otrohet". 

Måste ni ha ett gemensam sexliv? Kan det inte vara möjligt att ha ett bra förhållande ihop utan att ha sex och låta henne ligga med andra? Hur tänker du kring att du själv skulle vara otrogen?

Jag har inga som helst problem med att tro på det du skriver och delvis också förstå dina kluvna tankar. Jag har själv ett lika långt förhållande bakom mig och fantiserade ofta om att hon skulle ha en annan vid sidan om. Jag hade själv andra vid sidan om och delvis var det väl ett sätt att försvara mitt beteende (som inte var ok) och delvis var det någon slags bekräftelsegrej.

När man varit tillsammans så länge så känner man varandra, samtidigt som man tvekar över hur man kunde göra det valet, vara kvar så länge osv. Att man hoppas på att kvinnan inte är den prydliga, duktiga kvinna man går runt och tror utan att det finns en riktig människa där inne. Jag är helt säker på att jag hade känt som du om jag kom på dem - upphetsning att se den man känner på ett sätt man aldrig sett henne förut, skam över att man snokar, ilska, frustration och en känsla av att man inte är värd något för att man inte fått uppleva denna sida själv.

Jag tycker, som de R. så bra beskriver (alltid faktiskt - gör en sökning och njut av hans andra inlägg:

goo.gl/8a788 )
att du behöver fokusera på vad du vill. Du behöver förstå att detta är ett svek och att du behöver göra ett val i hur du skall hantera detta svek. Jag tror att för din egen självkänslas skull måste du ta tag i saken och bestämma dig.

Om du vill ha kvar henne, ha ett öppet eller vitt förhållande eller hur du skall ha det. När du bestämt dig hur du vill ha det (att låta henne bestämma är INTE att göra ett val här. Hon har redan gjort val som påverkar dig.)

När du bestämt dig för hur du vill ha det tycker jag att du bokar en tid för familjeterapi, ber henne att avsätta den tiden för en överraskning, att du kommer och hämtar upp henne och att hon behöver vara borta från jobbet resten av eftermiddagen. Kommunen har säkerligen sådana inrättningar, dock tycker jag att du skall söka något privat istället, jag får uppfattningen att du kan avvara några hundralappar för att göra detta rätt.

Berätta för personen när du bokar att du kommit på att hon är otrogen och att du vill att det skall finnas någon mer i rummet när du berättar om det. Strax innan du hämtar henne loggar du in på hennes gmail-konto och byter lösenord på kontot. Det finns ingen anledning att läsa något mer, däremot behöver du ha tillgång till det för bevis sedan och det är bra om du kontrollerar det. Det kan hända att hon blir arg för det där, men tro mig, du kommer att vara glad för att om det finns frågetecken kring hur länge det varat, om hon träffat fler eller vilka frågor du behöver ställa så kommer du behöva någon form av bevisföring.

Ditt förtroende för henne kommer att vara kört i botten och skall ni komma vidare måste hon vara helt öppen med exakt vad, när, hur, varför osv. Finns det behov senare kan ni titta på mailen tillsammans, det är bra om du inte loggar in och lägger timmar på att memorera alla mail själv, det blir bara värre för dig.

Så - när du har bestämt dig, se till att ni är hos familjeterapeuten, det kommer att garantera att allt går mycket mer civiliserat till. Familjeterapeuten kommer INTE att välja sida som de flesta tror som aldrig varit hos en sådan. Den kommer att vara samtalscoach, se till att hålla det konstruktivt, se till att ni kommunicerar så att ni kan förstå varandra. 

Den tuffaste delen i allt detta är vad du känner om dig själv: efter ett långt liv tillsammans där du har fått böna och be, förtjäna sex har du redan förminskat dig så många gånger att du knappt känner igen dig. Med detta ovanpå kommer du förmodligen till och med ibland att tänka att du inte är värd något bättre.

Som i alla sådana här processer bör du börja med att må bra i kroppen. Om du inte tränar så börja med det omedelbart. Om det är spinning, löpning eller vad det nu än är spelar ingen roll, men se till att det involverar konditionsträning i intervaller så att du får endorfinkickarna som du så väl behöver. Och tränar man i grupp blir det svårare att grubbla, det är skönt att kunna fokusera på något annat. Sätt upp ett mål - anmäl dig till ett lopp i sommar, lägg upp en plan och låt inget komma emellan.

Allt eftersom din kropp blir starkare kommer du att känna dig starkare, mer värd och bli bättre på att ställa krav på att du skall må bra i er relation.

Behöver du någon att skriva till direkt vet jag att d. R kan vara en räddare i nöden och jag ställer såklart gärna upp också, annars kan det vara skönt att skriva öppet så här. Ignorera alla idioter, de finns överallt, de är inte värda att besvara i sådana här trådar.

Lycka till. Och kom ihåg: att välja att inte göra något är också ett val, fast det sämsta.
 

Att ha vetskap om att någon ljuger för en gör att allt den personen går och säger färgas, även om den bara ljuger om vissa valda delar. Jämf den med någon person du har träffat som du senare "kommer på" med att slira på sanningen eller ljuga rakt ut. Det är då svårt att lita på vad den personen hädanefter säger men även det personen har sagt tidigare under hela den tid man har känt den. När vet man när man kan lita på den? När vet man när den ljuger? Har man blivit lurad på andra saker utan att man vet om det?

I din ålder så har man hunnit skaffa sig en hel del livserfarenhet och lärt sig att saker ofta inte behöver vara det som det ser ut att vara. Det finns alltid en massa olika vägar fram till målet och det kan finnas alternativ som man tidigare aldrig skulle kunna tänka sig eller acceptera. I grund och botten är vi samma personer som när är unga men vi ser på saker på ett annat sätt (och förhoppningsvis har insikten att agera därefter). Men ibland dyker den där personen upp inom en som försöker vara den man en gång var då allt var okomplicerat, utan krav och man inte oroade sig för morgondagen. Detta gamla jag kan vara en energikick och få en att känna sig levande. Men precis som när man är ung så kunde den även få en att göra saker vars konsekvenser man då inte förstod. Idag vet man bättre men vissa låter fortfarande den personen styra ens handlande kanske lite för mycket.

Chockfasen - Reaktionsfasen - Bearbetningsfasen - Nyorienteringsfasen. Det är dessa 4 faser man ofta går igenom efter en kris som t.ex en otrohet. Många kanske önskar sig att de kunde snabbspola sig förbi de första smärtsamma faserna till den där man börjar känna sig redo för beslut och vad man skall göra. Men tyvärr funkar det inte så och själva resan dit är nog ett måste för att man skall komma till insikt.

I ditt fall så är du kanske inne i Reaktionsfasen (?) trots att hon inte vet det. Jag tror dock att hon med tiden kommer att märka att något inte är som det skall. Om du nu inte har en 100% kontroll över vilka känslor du visar och hur du agerar i ord och handling. Oavsett det så är du bara i början på din resa och jag ser det som oundvikligt att det skall komma fram. Förr eller senare så tror jag att du kommer att "läcka" på något sätt. Det behöver nödvändigtvis inte vara i ord utan det kan vara i handling och känslor. Handling där du med tiden försöker verifiera (och återuppbygga) ditt värde på marknaden, om du verkligen är så ointressant som du känner dig. Kanske börjar bry dig mycket mer om ditt utseende och ditt yttre. Där du känner att du med gott samvete kan testa lite eftersom du behöver få svar, återuppbygga din egna värde men samtidigt har rätt till samma som henne. Känslomässigt där du vill testa vad du faktisk känner för henne, om hennes val faktisk bottnade i någon typ av sanning, där du försöker hitta svaret på ifall de är värt att fortsätta eller inte. Det är inte så ovanligt att de som har blivit bedragna går från att bara få det att inte ha hänt (Chockfasen) och förlåter allt till att senare bli den som tvekar, ser att förhållandet var/är dåligt och kanske föreslår en möjlig separation (Nyorienteringsfasen) och den som har varit otrogen nu blir den som desperat vill fortsätta.   

Alla reagerar vi och känner olika inför det oväntade och plötsliga. Din reaktion inkluderad givetvis. Er situation är unik även om det inträffade tyvärr är vanligare än vad jag själv vill tro.

Jag skulle kunna tänka mig att jag kunde reagerat ung liknande som dig i en sådan situation med de förutsättningarna du beskriver. Båda i 45 års åldern, utflugna barn etc. En ny fas i livet som innebär mer eller mindre stora förändringar. Din partner verkar ha fått smak på friheten och karriären. Hon ser saker hon inte sett tidigare eller såg när ni träffades för 20 år sedan. Allt detta har kommit tillbaka i en ny form.

Jag personligen hade troligtvis inte kunnat leva med det som det är någon längre tid utan att ta upp det. Men hur jag hade tagit upp det vet jag inte. Kanske bara över en kopp te vid köksbordet en kväll!?

Typ såhär...

-"Så hur kom det sig att ni träffades, du och din älskare?" (i vanlig samtalston)

Jag är överrumplad av alla vänliga och genomtänkta svar så långt i tråden. Tack alla.

Bara några korta repliker här till ideer och tankar från några ovan. Jag måste läsa några gånger till så jag gör det enkelt för mig och väljer att inte svara till var och en nu.

Nej...vi måste inte alls ha ett gemensamt sexliv. Vi har ju inte haft det på väldigt länge så jag ser ingen anledning till att vi skulle börja ha det nu. Jag har ju vant mig av att ha sex med min fru också. Att ha sex (förutom onani) överhuvudtaget. Så att jag skulle han någon annan är fullständigt uteslutet. Not interested.

Det är inte BARA upprymdhet jag känner. Jag befinner mig i en känslostorm. Jag befinner mig i ett kallt skrämmande mörker som kom överraskande och som också innehåller en retning. En lockelse.

Att gå på sexklubb med henne låter som nåt jag möjligtvis hade fantiserat om för 5-10 år sedan. Idag känns tanken absurd (med all respekt). Vi har inget gemensamt sexliv. Varesig i vårt hem eller i ngn extern klubblokal.

Jag tror faktiskt att jag befinner mig i chockfasen fortfarande för att kommentera ett av inläggen ovan. Det känns så. Hur jag beter mig i reaktionsfasen har jag ingen aning om. Jag har väl alltid varit en person som försöker ha kontroll över mig själv och mina känslor. Så även nu antar jag - därav att jag ännu inte har tagit upp detta med henne. I övrigt så håller jag med dig om detta med träning och den positiva inverkan den har. Jag har tränat regelbundet länge så jag är väl bekant med mina endorfinkickar. Kanske därför jag ändå håller mig flytande - vad vet jag. Oavsett vad som händer framöver så är inte jag intresserad av att ge mig ut på någon marknad. Gillade aldrig det spelet överhuvudtaget och har inte saknat det. Tänker inte nedlåta mig till det där något mer.

Men jag måste hitta ett sätt att närma mig frågan med henne. Att konfrontera henne framför en 3e person känns grymt. Det vill jag inte utsätta henne för. Det får nog bli i avskildhet...men under lugna former. Måste tänka mer på detta.

Tack så länge...nu skall jag käka lunch