Gemensam vårdnad med en narcissist

Hej,

Jag känner igen ditt problem mycket väl, och jag kände instinktivt att den enda vägen att avstyra de narcissistiska drag som min 10-årige son snappat upp från sin far (som har denna problematik), var att prata med honom om just detta.

Min strategi var att bygga ett förtroende hos sonen, där jag inte förtalade eller pratade illa om hans pappa, men ändå försökte nå ett samförstånd vad som är "normalt beteende" som inte skadar andra och vad som inte är det. I vissa fall nådde vi verkligen fram till varandra, när jag gav små (de mildaste varianterna) av vad jag själv upplevt från hans far. Det visade sig att han kunde berätta likvärdiga upplevelser, och han berättade också hur han kände när han blev utsatt för det. T ex brutna löften, oförklarliga humörssvängningar och pappans hårda nedvärderingar av personer i hans närhet. Han sa bland annat att "det känns som om pappa inte är på riktigt" och "som vi har en glasvägg mellan oss". Han berättade hur han kan vara väldigt hjälpsam, men man vet inte när han kommer att vara det.

Jag tror det är en väg att försöka bygga upp ett förtroende där man ger av egna upplevelser (väl valda) och lyssnar på barnet. Det värsta misstaget tror jag är att låtsas som ingenting och fortsätta normalisera och försvara den narcissistiske föräldera handlingar, så som man förmodligen ofta gjorde när man levde tätt i ett förhållande med denna. Det var först när vi separerat som jag överhuvudtaget kunde förstå hur galet allt var med denna man.

/Vänliga hälsn