Hur gör man när den andre inte vill prata?

Fick du ingen  hjälp på sjukhust? ingen kontakt med kurator? Du har sökt hjälp hos tex psykolog?

Alla bearbetar olika och reagerar olika. du kan inte tvinga honom att prata med dig om detta. 

Jag håller med om att du borde säga till din psykolog att du behöver få prata specifikt om det som hänt. Om psykologen inte tar till sig av detta borde du söka dig till någon annan eller prata med någon mer utöver psykologen. Hur professionell en psykolog än är så spelar alltid personkemin in tror jag. Ett tips är att kolla med din präst (eller motsvarande beroende på trosuppfattning) om du kan prata med denne eller någon av dennes kollegor. Själv är jag inte troende men tillhör Svenska kyrkan och prästen som höll i vår första dotters begravning "fångade upp" oss och tog initiativet till att ses och prata om vårt trauma. Vi har fått chansen att prata av oss och prästen har varit ett fantastiskt samtalsstöd, utan att blanda in religiösa aspekter. Detta har hjälpt oss otroligt mycket. Jag vet inte om alla församlingar har samma möjligheter, men det skadar ju inte att fråga.

För övrigt tycker jag att du ska fokusera på ditt eget läkearbete och inte ta ansvar för ditt barns pappa också. Låt honom hantera det på sitt sätt och hitta andra att prata med. Du har rätt att sörja och att visa din sorg. Var inte tyst om du vill prata, även om pappan skulle vara med i sällskapet.

Du skriver ju faktiskt att du inte har någon att prata med, så det kanske lät lite nonchalant att ge rådet "hitta någon annan att prata med". I första hand tänker jag på präst, annan kurator e.d.

Dessutom, om du inte har familj/vänner, så kanske du har arbetskamrater? Finns det någon där som varit med om något liknande? När andra pratar om sina barn eller kanske om sjuka släktingar så kan jag ibland arbeta in en kommentar om vad som hänt mig (förlorat barn i sjukdom, sen abort pga sjukdom samt tidigt missfall) i samtalet. Ibland kommer följdfrågor, ibland inte. Oavsett känns det skönt att "lufta" sig och det känns skönt att andra vet om vad som hänt.

Sedan finns det stödgrupper för de som förlorat barn och det finns hur många som helst här på FL som man kan dela sin sorg med.

Jag tror att det är nödvändigt att få uttrycka sin sorg. Hitta alla sätt du kan för att göra detta. Saknaden kommer kanske aldrig att försvinna, men den kan ta en annan form med tiden så att du kan hitta tillbaka till ett lyckligt liv.

Förstår din känsla, jag förlorade ett barn då jag var i månad 8 .. Hade jätte behov av att prata å då trodde jag såklart att det var med pappan till barnet men han vägrade prata med mig .. Han ringde jourhavande präst å fick prata med en som hade varit med om 5 missfall , 3 döfödda men hade nu barn i livet .. Jag fick kurator samtal å sen fick jag komma på ett behandlingshem ( dock för annan orsak ) min kontakt där hade varit med om exakt samma som mig .. Så när då min pojkvän kom på besök hade jag bestämt att vi skulle prata å jag var så arg å ville så mycket men min kontakts man som oxå jobbade på de hemmet sa bara att X kanske inte behöver prata så mycket utan bara lyssna ... Då brast det å alla tårar kom ... 
Sen har ju jag bearbetat det på flera olika sätt , ville bara berätta .... kram