Pappa super ihjäl sig

Tack för era svar!

Ni behöver inte oroa er för hundarna. De lider inte på något sätt men får såklart inte den motion och stimulans som de tidigare fått och den stora hunden, som bara är dryga året, skulle behöva en fastare hand eftersom han är stor och valpvild ännu. Men de får mat, utevistelse och en massa kärlek. Jag försöker dock övertala honom att lämna tillbaka den stora unghunden eftersom det i kontraktet med kenneln finns en klausul om att man inte får sälja eller skänka hunden vidare utan då tar de den tillbaka. Det känns tryggt.

Borde jag ringa honom och berätta vad jag ska göra? Jag vet inte om jag fixar face-to-face-konfrontation och bor 40 mil från honom och kan garanterat inte vara kvar i hans hus när jag sagt mitt och vet då inte var jag ska ta vägen. Det är kanske det mest renhåriga att stå för det och tala om att detta gjorde jag av kärlek?

Jag skulle också vilja skriva ett brev där jag lite tydligare kan få berätta om alla mina känslor kring honom och detta. Jag tror det skulle nå fram bättre eftersom han troligtvis bara ber mig dra åt helvete när vi pratar.   

Någon som har en aning om hur snabbt kommunen kan agera i ett sådant här fall?  

Igen, tack alla ni som orkat dela med er av era egna upplevelser och kommit med råd.

Jag ringde min pappa igår kväll. Bad honom bara vara tyst och lyssna klart på vad jag hade att säga. Började med att säga hur mycket jag älskar honom och att han alltid varit min stora förebild, något som också gjort att jag haft svårt att erkänna hans problem för mig själv och också konfrontera honom med det.

Jag gav honom ett ultimatum. Sök frivillig vård och ge mig bevis för det, eller så kommer jag att försöka få ett LVM till stånd. Han blev väldigt väldigt paff men på det stora hela var det ett bra samtal, i alla fall för mig...

Jag fick säga saker som hur jobbigt det är att hälsa på honom, att jag vill göra det oftare men att jag inte står ut med hur han blir när han dricker och att jag inte vill ha mina barn i närheten av honom då. Det tog hårt.

Han försökte bli lite barsk pappa och säga att jag inte fick ringa socialtjänsten men när jag väl fått ur mig allt så jag kände jag mig så stark och det sa jag också. Inget kan hindra mig från att göra allt jag kan för att du inte ska dö, är det så konstigt? Nä, det höll han ju med om att det inte var. Och han svarade förstås ja på frågan om han skulle göra samma sak för mig.

Vi ska prata ikväll igen. Då ska han ge besked om vilken väg vi ska ta. Jag inser att jag har en helvetesprocess framför mig, och inte minst han förstås, men det känns väldigt skönt att ha startat något.

Tack igen till er!