Min dotter ska börja dagis snart och jag är faktiskt lite orolig... Hon får alltid höra av omgivningen hur vacker osv hon är och det känns som det stigit henne lite åt huvudet. Hon kan stå och titta på sig själv i spegeln i evigheter och prata om hur söt hon är osv.. Och det säger hon även till andra..
Jag blir orolig att hon kommer bli utstött på dagis eller nåt för att hon håller på så här..
Min dotter är 3,5 år och jag dröser ständigt henne i komplimanger. Fy på mig. För mig är det viktigt att hon vet att hon för mig är det finaste som finns men jag lägger inte bara komplimanger i utseendet utan även i hennes sätt att vara. Hon är duktig, hon är snäll, hon är söt, hon är fin, mammas älskling osv. Jag ser inget fel i det.
Hon kan också stå framför speglen och säga - Åh, så vacker jag är!
Och det är HELT OKEJ för min del om hon tycker att hon är vacker. Jag vill att hon ska älska sig själv och vara nöjd med den hon är! På dagis leker dem med prinsessklänningar och barnen ger varandra komplimanger och säger att den är vacker och den är söt osv. Jag tycker inte det är något fel i det :)
Men varför utgår alla från att ts gjort fel?!? Man har inte alltid gjort FEL för att ett barn har ett visst mindre bra sätt!
Så om ett barn slåss har mamman peppat ungen enbart med 'vad du slåss bra''vilken duktig slagskämpe du är'? Och aldrig byggt med klossar eller pratat om att vara bra kompis? Sicken dålig förmåga till tänkande många har! Blir rädd
Det är klart att konformism inte är bra.
Man måste inte vara en del av den grå massan.
Men om man går på svenskt dagis i grötgrå Sverige så verkar Jante vara "alive and well"!
Den här tråden ger mig kalla vibbar av hur det var att gå i högstadiet i Sverige. Jag gillade lite utstickande kläder, de kunde vara extrema färger, extrema mönster eller väldigt glittriga. Men varje gång jag var i skolan med en sådan tröja, kofta, jacka etc så fick jag höra detta:
-Tror du att du ÄR något, eller?
-Va? Nä?
-Varför har du då den där (plagg) på dig?
-För jag tycker den är snygg!
-Ja men den är för snygg för dig, du passar inte i den
osv.
En gång gick jag till skolan med en cool tröja i elektriskt blått med en glittrig text. Innebörden av texten var någonting positivt. Minns inte exakt. Typ att man var fin och bra och snygg och häftig, allt på en gång.
Jag blev så mobbad pga den där tröjan att jag bara bar den hemma till slut.
Jag har ofta undrat över "varför just jag?" T ex när alla tjejerna började ta med sig sminknecessärer till skolan i åttan, så hade jag i precis samma veva fått en necessär med sminksaker i present, som jag tog med till skolan. Då fick jag höra hånflin från killarna och "Du kan inte bli snyggare hur mycket du än sminkar dig". Och försökte stjäla min necessär. Men alla de andra tjejerna fick vara ifred med sina sminkväskor? Och det hade inte med utseende att göra. Jag vet att jag var fett söt när jag gick i åttan, medan vissa tjejer såg ut som "hej kom och hjälp mig". Det var just att JAG sminkade mig som var problemet. Och det där har jag fortfarande inte fattat.
.
.
FORTSÄTT STÄRKA ERA DÖTTRAR!! JANTE HJÄLPER INGEN!! vill jag bara skrika.
Jag är 50+ och var INTE söt som barn, ett enda dugg! Min 16 månader äldre bror var däremot söt som en docka. Han talade om för mig varje dag tills jag var 17 år och han flyttade hemifrån!! att jag var FUL, FET, FUL OCH FET, och han bankade in budskapet med sina knytnävar medan min far såg på och var nöjd.
Jag var inte fet (inte nu heller) men visst var/är jag ful! Och är förstås än idag, där jag lever ensam och släcker lampan när jag går in i badrummet.
Jag skulle då mycket hellre fått stå i spegeln och varit söt. Det är ALDRIG en nackdel att vara söt men att vara ful kan vara en jävla börda att bära. Alldeles särskilt om ens far tycker det också och inte tvekar att ge besked!
Jag är förtidspensionär och har inte lyckats med något under hela mitt liv. Mitt fula ansikte har gjort mig till en krympling och ändå så har jag inget handikapp eller ngt extremt lyte. Jag bara KAN INTE tåla mig och mitt ansikte.