Min dotter ska börja dagis snart och jag är faktiskt lite orolig... Hon får alltid höra av omgivningen hur vacker osv hon är och det känns som det stigit henne lite åt huvudet. Hon kan stå och titta på sig själv i spegeln i evigheter och prata om hur söt hon är osv.. Och det säger hon även till andra..
Jag blir orolig att hon kommer bli utstött på dagis eller nåt för att hon håller på så här..
Jag skulle ignorera hennes kommentarer om utseendet och börja prata om nagot roligare
Jag ser inget fel i att barn får bra självförtroende, tror inte det är nån som tycker att de är fel. Jag gillar heller inte Jantelagen, men jag vill inte att min dotter ska hamna i något utanförskap överhuvudtaget för att hon är "märkvärdig".. Har exempel på min syster som alltid var så go o söt, hon blev så bortskämt med det att det steg åt huvudet och hon har alltid svårt med relationer till andra. Hon kan inte se sina egna fel och brister överhuvudtaget utan felet ligger alltid hos andra, hon sätter sig själv på pedestal. Jag vill iaf att mins barn blir jordnära, trygga människor som givetvis ska veta sitt eget värde men inte att de ska sätta sig själva högre än sina kamrater.
Hej TS!
Vi har också en tjej på 4,5 år som är väldigt spegelfixerad. Hon får ofta höra från div. människor och oss hur söt hon är och hon tycker själv att hon är söt. Ser absolut inget negativt i det, jag vill att hon ska tycka om sig själv. Hon älskar kläder och kan prata/titta/välja/prova i evigheter. Ser inget större problem med det heller förutom att hon är väldigt kräsen och det kan bli bråk när jag plockat fram något.
Självklart får hon beröm för allt bra/snällt hon gör och för sin underbara personlighet också! Förstår inte riktigt grejen med att trycka ner egot, det kommer hon själv och omgivningen troligtvis lyckas bra med ändå genom åren. Jag hoppas att hon får behålla sitt självförtroende så länge som möjligt!
Hm, säkert någon annan som sagt, men jag undrar om du ts lägger tid och energi på din framtoning, smink och kläder? Du kanske har ett jobb där du behöver se prydlig ut eller vad som helst, det är ju inte dåligt att bry sig om det. Men barnen tar ju efter, så även om man fokuserar på lek i stället för spegling så ser dom ju om föräldrarna speglar sig. Jag sminkar mig en hel del och min son säger att jag är fin då, dottern på tre år är nog för liten för att reflektera så. Men nagellack vill dom ha båda två, så det har jag minskat på när de är med. Jag väger mig någon gång i veckan för jag tränar och vill komma i form, och om barnen ser det vill dom också göra det, så det har jag också börjat smyga lite med...
Anonym:
Finns det något som säger att det ena utesluter det andra? Om min dotter tycker att hon är söt och älskar att spegla sig/hålla på med kläder och håruppsättningar så innebär det automatiskt att hon är totalt ointresserad av personen hon är på insidan?
Kan hon inte få tycka om både sitt yttre och sitt inre? Måste man välja?
Själv har jag hatat mitt utseende sedan puberteten, tycker att mitt ansikte är rent anskrämligt fult och jag har till och med lite svårt för ögonkontakt för det blir så uppenbart att någon tittar rakt på mig då. Den inställningen har inte gjort mig lyckligare på ett enda jävla sätt.
Minimis:
Tack, vad snäll du är! Jag hade en period i tidiga tonåren då jag hade massor av finnar, tänder som stod åt alla håll (hade fast tandställning i 5 år...) och jag var längre än alla andra, när jag var 12 var jag lika lång som nu, 178 cm så det var ju lite skillnad mot de andra i klassen som var två huvuden kortare och hade lena ansikten;) jag tror att mina stora komplex startade då och jag kommer nog alltid att tycka att jag är hemskt ful tyvärr:(