Snart fyraåring som behöver komma ner på jorden?

Tycker det känns lte hemskt att det ska vara ett problem att ett barn är nöjd mtt stt utseende. Så länge hon nte går och trycker ner andra så får hon väl tycka hon är fn om hon vll+ Jag tycker du ska vara glad som har en dotter som är så nöjd med sg själv ts!
Tycker det är förskräckligt att barn nte ska få känna sg söta längre, för annat är "viktigare", kan man inte vara både söt och snäll? Vissa är, i allmänhetens ögon, sötare än andra, det är bara så det är. Är det inte bättre att lära barnen att man kan se ut på olika sätt och vara söt på olika sätt och vissa kanske anses sötare än andra, men att det bara är så det är och det spelar inte så stor roll för det är bara en medfödd egenskap, precis som intelligens och annat, alla är olika, man föds med olika styrkor och det är ok, det kanske finns barn som är sötare än ditt barn och det är också ok för ditt barn har andra egenskaper som inte alla barn tex. Är det inte bättre att lära barn att uppskatta varann och ge varandra komplimanger, att kunna erkänna någon som söt och vara glad för deras skull utan att vara avundsjuk, precis som om någon är snabb eller bra på att måla eller liknande. Min dotter s'ger att hon är fin ibland, men inte är hon något monster eller extremt utseendefixerad för det. igår sa hon till mig "vad fin du är mamma" och då blev jag jätteglad, men hon älskar mig lika mycket när jag inte är fin och hon brukar säga att jag är snäll också. Hon vet att fin är något man tycker, att hon kan tycka mina skor är fina och ibland kan jag tycka något är fint som inte hon tycker är fint och det är ok 

Ett litet barn ska väl inte behöva "tas ner på jorden" för att hon är nöjd med sig själv??? 

Bra skrivet 

Älskar speciellt sista meningen.

"Ett litet barn ska väl inte behöva "tas ner på jorden" för att hon är nöjd med sig själv?"

Ja herregud, så vi vuxna ibland tänker. Det är ju vi som ska lyfta upp barnen, bygga upp deras självförtroende (självklart utan att sänka andra på kuppen). Tids nog kommer livet, och Jante, och raserar lite av det vi försökt bygga.

Den där meningen ska jag skriva upp, så jag inte glömmer den.

Och helt ärligt. Låter det inte rätt sjukt att någon för det första ska behöva se det som ett problem att dennes barn är nöjd med sitt utseende och för det andra att folk ska kommentera att det nog är hennes fel också? alltså vadå "fel"? Vad är fel i att ungen är nöjd? Jag fattar verkligen inte. Skulle det vara mer rätt om dottern tyckte hon var ful? Eller svarade "nej det är jag inte" när folk kallade henne fin?

tack tack =) Jag tycker bara det är så synd att smp barn inte ska få fjanta runt och tycka de är prinsessor längre, det där orubbliga självförstroendet man har i den åldern var ju något av det härligaste i barndomen, att man tyckte man var så himla bra och var helt omedveten om att det fanns något som kallades "ful" eller att man inte ska tro att man är något. Som jag minns den tden så tyckte man att man själv var helt fantastisk, och alla andra också för den delen, det fanns liksom inte att man tyckte andra var sämre eller fulare, utan alla var helt kanon på sina egna sätt

Jo, men nu är det här FL. Här sitter bittra och trötta mammor som inget hellre vill än att få något att klanka ned på.
En tös som tycker att hon är söt? Men herreeguuuud!!!11 Ta genast det ur henne, vem tror hon att hon är?!!!!
 

Fast det är det här som är charmen med fl, tycker jag. Att man kan skriva om sitt största "problem" eller sin oro. Ventilera. Få tips. Och, som i det här fallet, kanske ändra tankesätt.

Man fastnar lätt i sina tankar och sin oro. Att få ta del av andras tankar, ur andra synvinklar, är guld. Nu kanske TS har fått råd hon kan ta till sig, och istället för att oroa sig- se fram emot förskolestarten och vad det kommer att innebära för dotterns utveckling.

Äsch låt henne, så länge det inte påverkar henne som en god medmänniska. Jag var själv sån när jag var liten. Jag skulle bara ha klänning och har fått höra av släkt och bekanta att jag brukade stå och snurra framför spegeln och tycka att jag var vackrast i världen. Men det växte bort med åren och till tonåren önskade min mamma att jag skulle få tillbaka det självförtroendet! :)

Känns kul att ha inspirerat lite, stter med värsta leendet och självförtroendet nu hehe
Ja och du säger väldigt bra det du sa nu också, eller som jag tolkar det, det är lika bra att bygga på självförtroendet lite extra så att det pallar med och inte rasar helt när livet och jante kommer och försöker förstöra det! Min mamma säger fortfarande hela tiden att jag och min syster är de vackraste  världen (även om hon fortfarande av någon anlednng känner behovet av att betona att alla föräldrar nog tycker så om sina egna barn) och jag känner inte att jag blivit ytlig av det, jag lägger inte mycket tid på mitt utseende och även om jag oftast tycker jag är rätt fantastisk så tycker jag också rätt ofta att jag ser lite sliten ut, men det är inget som stör mg, jag värderar nte mig själv efter mitt utseende fastän jag alltid fått höra från min mamma hur fin jag är, int eheller tycker jag att folk är mindre värda om jag inte tycker de ser bra ut. Tror att det där om ens barn blir utseendefixerade handlar om helt andra saker än om man säger att de är vackra. Mycket handlar det nog mer om hur man berömmer sig själv. Det har jag iallafall märkte bland vänner att i de familjer där de växt upp med en mamam som alltid klagar på sitt utseende och nedvärderar sig själva så har barnen själva börjat med samma beteende i tidig ålder eller de där man inte pratat om utseende alls, för då har uteblivandet av det gjort det vktigt, och antagligen lit eockså för att om barnet inte får höra något om utseende hemma så tar det istället åt sig från det de hör utanför hemmet från vänner och liknande, vilket oftast är mycket hårdare. Att inte kommentera utseende alls fungerar nog bara om alla gjorde så och barnet inte skulle höra kommentarer om utseende någonstans, men nu är det ju inte så, vi lever i en rätt utseendefixerad värld och jag föredrar att mina barn hör att de är fna hemma hundra gånger så de står pall när någon utanför påstår motsatsen, än att de aldrg hör det hemma och sen får första kommentarerna om utseendet av mndre välmenande männskor eller får höra andra barn bli kallade fina av sina föräldrar och undra varför jag, deras mamma inte säger samma ch undr aom jag inte tycker de är fina. Kanske lite långsökt iofs...

ja jag tyckler bara det är så trist att det blivit så tabu att vara söt, eller tycka att man är det. så länge det är positiva tankar man har så är det väl bara bra, oavsett om det är om sitt utseende, intelligens eller något annat..