Irriterar mig på deras adoption, de borde försökt mer att få egna barn

Själv gjort fyra ivf. Förstår en del inte orkar gå igenom hur många ivf som helst. En del mår jättedåligt både fysiskt och psykiskt. Sen är det inte helt ofarligt, en äggledare på mig höll på stryka med i samband med kraftig infektion. Du har ju rätt till din åsikt men det låter som du inte tycker särskilt bra om denna kvinna egentligen?

Har du själv varit ofriviligt barnlös och genomgått barnlöshetsutredningar och IVF-behandlingar? Isåfall kan du inte ha en aning om hur tungt det är. Jag tycker de kämpade länge. De ville ha ett barn och såg adoption som ett säkert resultat - de skulle få det barn de så gärna ville ha. Varför skulle inte hon få berätta om hur jobbigt det är att vara mamma? Och en adoptivförälder har andra utmaningar utöver en ssom är biologisk förälder som hon säkert behöver få prata av sig om. För mig är det självklart att jag pratar om allt i mitt liv, även svårare saker. Varför inte vara en vän och lyssna på henne utan att döma henne för hennes val?

Jag har en väninna som har en liknande situation som din. Hon orkade helt enkelt inte göra en massa ivf. Men hon förklarade det väldigt bra, tycker jag. Hon mådde oerhört dåligt under hela processen, delvis för att hon känslomässigt gick "all in" - annars skulle hon aldrig gjort en ivf. Hon måste tro att "den här gången så ska det nog gå" - och att då bli besviken gång på gång, det tar på psyket. Min väninna gjorde några ivf:er, och utöver det satte de in några befruktade ägg. Hon fick också mf/ma en gång, och fick långvariga besvär efter det, minns inte riktigt hela historien. Men "kämpa litet till"? Så kan man inte säga. Visst, vet man att 11 försöket. Eller 17:e försöket, kommer gå vägen. Då kan väl kanske "genomleva" alla försök däremellan. Men det finns ju inga garantier, man kan göra jättemånga försök och bara bränt pengar, tid och mått förskräckligt dåligt under tiden som man kastas mellan hopp och förtvivlan, gång på gång... Utöver alla hormoner, som i princip sätter kroppen i klimakteriet för att sedan kicka igång den igen och få en ägglossning gånger ett dussin, eller vad som nu är snitt - många ägg brukar det bli i alla fall... Angående att hon tycker synd om sig själv - har du själv barn? Har du någonsin uttryckt att något är jobbigt med dina barn? Jag menar, du har ju kanske fått dem plättlätt, och så gott som gratis jämfört med henne? Du borde ju inte ha några problem i världen, så jag hoppas att du aaaaldrig klagat över tandsprickning, sömnbrist, snoriga näsor hos pyttebebisar eller något annat...? Hon har sina problem, och de känns jobbiga för henne. Hade hon haft biologiska barn hade hon haft andra problem. Kanske är hon helt enkelt en "klagande" person?

Men nu får du ge dig. Du har åsikter om sådant du inte vet ett skit om. Du har absolut ingenting med din väns adoption att göra och du verkar ha synnerligen svårt med medkänslan.

På vilket sätt är du hennes vän, och du inte utgår från att hon hade en bra anledning till de svåraste valen i livet?

Får man bara klaga om man råkar ut för en trafikolycka, dvs. när man själv inte har något ansvar alls?

På min arbetsplats och bland släkt och vänner klagar folk på livet som småbarnsföräldrar varje dag. Ska man säga åt dem "men du har valt att skaffa barn, skyll dig själv att du inte får sova och inte får gå på toa i fred och inte har legat med din man på sju månader"?

Har du själv gjort IVF? Jag har gjort två stycken IVF-försök och tycker det känns helt rimligt att ge upp efter det tredje. Att fortsätta kostar pengar (20 000 + per försök) och om man har adoption som alternativ så kommer man behöva de pengarna (kostar 200 000 - 300 000 kr).

Jag tycker du ska sluta utge dig för att vara "vän", du verkar ju sakna förmåga till empati för dessa människor.

Tycker inte det låter som du älskar din vän.. Gör du det så stöttar du henne oavsett vad du tycker och tänker.

Dessutom vet väl inte du till 100% hur de mådde under all den tid de försökte få barn?!

Sluta va så egoistisk och försök va en ordentlig vän istället.