En till variabel i det hela är väl att det har blivit så fullt att be sin partner stanna hemma!!!? Om man faktiskt anser att den andra är mycket ute, går på krogen, kommer hem sent eller att man ifrågasätter då är man egoistisk, paranoid, ägande och hemsk. Vi lever i en tid då vi bombarderas av att ge varandra utrymme och egentid, det är viktigt och ska prioriteras. Framförallt om man är kvinna, gravid eller har barn ihop, då är det riktigt fult om man ber sin karl stanna hemma eller ifrågasätta vad han gör.
Det är inte enbart här på fl, utan rent generellt var jag än ser mig om i umgänget eller livet.
Dessutom finns det något märkligt krav även på individerna att man gör såhär. Alltså kanske inte är otrogna, men man ska leva sitt liv, man ska inte bli gammal, man ska hålla sitt marknadsvärde och för att upprätthålla det måste man ju vara ute i svängen. Stannar man inne är man ute.
Jag har varit tjejen som helt korkat höll på med upptagna grabbar, jag kunde skämmas då, ibland när jag inte kunde hindra mig själv från att tänka till. Men mestadels försökte jag bara förtränga att lägga någon värdering i det. Jag hörde aldrig av mig till killars partners, däremot i slutet krävde jag att killarna faktiskt fixade sin relation hemma. Jag krävde inte att de berätta om oss, inte alls. Jag krävde att de insåg vad de faktiskt hade och hur mycket de egentligen värderade det. Var aldrig en enda av dom som ville lämna sina kvinnor, däremot kunde de inte få det att funka hemma och därför flydde dom ut. De var dom som stoppade huvudet i sanden genom att söka lyckan borta.
Varför det vände, varför jag ändrade mig. För att jag insåg att jag gjorde det för att jag kände mig så ensam. Att dom här grabbarna var mer tacksamma än andra singelkillar, de var mer slipade och mer villiga att faktiskt vara följsamma och ge. Och när jag insåg att allt jag fick och möttes av, det var egentligen en annan kvinnas verk, då vände sig min mage helt. Kläderna han bar, var hans kvinna med och valt. Hans frisyr, hade hans kvinna varit med och valt. Allt.
Men som den kvinnan som blir bedragen, som även kan veta om det och känna sig helt maktlös. Att någon hör av sig och berättar, det blir bara patetiskt. Man vet oftast, men det går inte att hindra det om han verkligen vill. Jag som kvinna kan bara vänta på rätt tillfälle att gå, men just när man är gravid eller har en liten nyfödd. Då vill man kunna få vara i en säker liten bubbla, där man är skyddad av sin man/pappan. Det kan absolut vara för mycket att ta in och vilja ta tag i.
Jag tycker nog att man kan höra av sig och berätta mycket kortfattat vad som faktiskt händer, gärna bifoga någon form av bevis och sedan lämna det där. Fortsätter man eller lägger in några negativa värderingar i det hela, då upplevs man som en bitter bortvald kvinna och tyvärr får man mest aggressiva saker i respons. Det bästa som kan hända är att det kommer upp till ytan. Att mannen blir konfronterad, med bevis, och att man verkligen är villig att lyssna på vart problemet ligger och ta det därifrån.
