• Anonym (frust­rerad)
    Äldre 4 apr 13:17
    5674 visningar
    10 svar
    10
    5674

    Går inte att prata med min sambo!?

    Min sambo är helt låst, han är för övrigt ganska tystlåten av sig när de gäller tankar,funderingar, känslor 
    osv osv.

    Nu har detta gått lite långt, det går inte att prata med honom och vet inte hur jag ska få han till att öppna sig och lösa problem och tjafs istället för att bara lägga allt i en burk som snart väller över.
    Jag uppfattar det som så att istället för att ta tag i saker o ting är det lättare att "glömma" bort och bara glida runt i bubblan.
    Hans familj tar väldigt lätt på saker o ting, problem är inga problem, det löser sig, (utan att det löser sig).

    Och han förstår absolut inget som jag förklarar från min synvinkel, utan från hans synvinkel är allt bra och rättvist som han gör.

    Jag spricker snart, det funkar inte såhär för mig.
    Saker o ting bara växer o växer i mitt huvud och jag exploderar varje gång det bara blir lite tjafs ,gråter o blir så ilsken för allt annat kommer upp samtidigt som inte är löst eller ens pratat om.
    Det spelar ingen roll vad jag säger eller gör för han förstår inte att han måste bättra sig annars orkar jag inte.
    Jag vill att vi ska växa i vårt förhållande lära oss hur vi ska hantera saker o ting ihop, som ett par!
    Fortsätter det såhär så kommer vi ingen vart.

    Vi har det bra för övrigt, har en son på snart 2 år.

    Hur ska jag få honom till att öppna sig eller iallfall kunna föra ett normalt samtal om vardagliga saker/problem ?
    Det känns som han inte tar någonting på allvar. 

    Någon som har tips!?
    Han vägrar gå och prata med någon..  

  • Svar på tråden Går inte att prata med min sambo!?
  • Anonym (Särbo­)
    Äldre 4 apr 13:55
    #1

    Har han alltid varit så här? Diagnos? Missbruksproblematik? Deprimerad? Strul på arbetet? Finns så många orsaker...

  • Äldre 4 apr 14:01
    #2

    Jag skulle gissa att ni har helt olika syn på det där. Du kanske lägger det i en burk som snart väller över medan han helt enkelt lägger undan det och det är borta och löst. Både jag och min sambo är lite åt det hållet. Vi tar rätt lätt på saker och behöver inte nödvändigtvis lösa alla tjafs. Vi tjafsar, är tysta och tjuriga ett tag men sedan så är det dags för middag och då glöms allt bort (även saker som en timme innan kändes stora). Du säger att han måste ändra sig, men det kanske är så att ni behöver ändra er båda två. Du ger inga konkreta exempel så det är ju svårt att säga något. Men jag tolkar det du skriver som att du har ett behov av att prata igenom och lösa saker medan han inte ser det behovet.

  • Äldre 4 apr 14:04
    #3

    Familjerådgivning

  • Äldre 4 apr 14:06
    #4
    Anonym (frustrerad) skrev 2013-04-04 13:17:34 följande:
    Min sambo är helt låst, han är för övrigt ganska tystlåten av sig när de gäller tankar,funderingar, känslor 
    osv osv.

    Nu har detta gått lite långt, det går inte att prata med honom och vet inte hur jag ska få han till att öppna sig och lösa problem och tjafs istället för att bara lägga allt i en burk som snart väller över.
    Jag uppfattar det som så att istället för att ta tag i saker o ting är det lättare att "glömma" bort och bara glida runt i bubblan.
    Hans familj tar väldigt lätt på saker o ting, problem är inga problem, det löser sig, (utan att det löser sig).

    Och han förstår absolut inget som jag förklarar från min synvinkel, utan från hans synvinkel är allt bra och rättvist som han gör.

    Jag spricker snart, det funkar inte såhär för mig.
    Saker o ting bara växer o växer i mitt huvud och jag exploderar varje gång det bara blir lite tjafs ,gråter o blir så ilsken för allt annat kommer upp samtidigt som inte är löst eller ens pratat om.
    Det spelar ingen roll vad jag säger eller gör för han förstår inte att han måste bättra sig annars orkar jag inte.
    Jag vill att vi ska växa i vårt förhållande lära oss hur vi ska hantera saker o ting ihop, som ett par!
    Fortsätter det såhär så kommer vi ingen vart.

    Vi har det bra för övrigt, har en son på snart 2 år.

    Hur ska jag få honom till att öppna sig eller iallfall kunna föra ett normalt samtal om vardagliga saker/problem ?
    Det känns som han inte tar någonting på allvar. 

    Någon som har tips!?
    Han vägrar gå och prata med någon..  
    Känner exakt igen mig. Min fd man var precis likadan. Jag fick absolut inte honom att öppna sig. Jag försökte allt men tyvärr hände inget. Han reagerade inte ens när jag sa att jag ville skiljas. Han bara sa "okej, det var tråkigt"
    Jag har därför inget råd att komma med. Jag gav upp och det blev skillsmässa. 
  • Äldre 4 apr 19:53
    #5

    Är i precis samma läge. Jag kan inte heller prata med min man. Och han kan inte prata med mig.
    Nästa steg är äktenskapsrådgivning, annars skilsmässa.

  • Kjellg­ren
    Äldre 4 apr 19:53
    #6
    Vinterankan skrev 2013-04-04 14:01:55 följande:
    Jag skulle gissa att ni har helt olika syn på det där. Du kanske lägger det i en burk som snart väller över medan han helt enkelt lägger undan det och det är borta och löst. Både jag och min sambo är lite åt det hållet. Vi tar rätt lätt på saker och behöver inte nödvändigtvis lösa alla tjafs. Vi tjafsar, är tysta och tjuriga ett tag men sedan så är det dags för middag och då glöms allt bort (även saker som en timme innan kändes stora). Du säger att han måste ändra sig, men det kanske är så att ni behöver ändra er båda två. Du ger inga konkreta exempel så det är ju svårt att säga något. Men jag tolkar det du skriver som att du har ett behov av att prata igenom och lösa saker medan han inte ser det behovet.
    Jag tänker lite likadant dvs att även du måste anpassa dig, du kan inte bara kräva att han ska anpassa sig efter dig.

    Har du någon god vän som du kan prata av dig med och på så sätt ransonera det du tar upp med sin sambo?

    En del vill inte prata känslor och tycker att tar man upp samma problem två gånger så ältar man och andra vill prata om även småsaker. Inget är rätt eller fel, det är bara olika. 
  • Anonym (frust­rerad) Trådstartaren
    Äldre 4 apr 20:00
    #7

    Han har ingen diagnos, inte deprimerad, ingen missbrukare, o inget på jobbet, han trivs jättebra. 

    Ja vi är helt olika, han är nog så, och jag har försökt vara så, o de har ju gått bra rätt länge men nu börjar de bli för mycket för mig att hålla igen på.
    Vi tjafsar inte direkt om småsaker annars, så när vi då väl tjafsar blir de såhär och det är inte småsaker som
    att han inte fäller ner toaringen.
    Den senaste tiden har det handlat lite om pengar, o sedan övergår det till att vi skulle separera osv osv, trotts att vi inte vill separera.

    Han har en verkstad som hobby med sin pappa, som kostar lite mer än 4000 i hyra/mån , vi försöker spara till hus, nu är jag arbetslös (därav våra tjafs om pengar)  och tycker helt plötsligt att det är mycket pengar han lägger ut på hobby VARJE månad.
    För om jag vill unna mig något så är det onödigt, men vad är inte hans hobby då?
    Detta är ganska invecklat o vet inte hur jag ska förklara det så kort för att ni ska förstå. Att han gör sig av med verkstaden är uteslutet, det vill jag inte.. 
    Men han blir så låst, nämner jag detta så ska vi ha delad ekonomi o vi ska separera, trotts att vi inte vill det. 
    Antagligen för han tycker de e"lättare" än o ta upp disskusionen.
    Det är det ända han säger, annat får han inte ur sig. Och det är frustrerande att man inte kan kommunicera istället för han är konflikträdd och vill bara stöta det ifrån sig!  

    Familjerådgivning vägrar han, har sagt det flertal gånger att vi kanske borde gå till familjerådgivning, men som sagt det vägrar han.

    Jag känner lite som "Piala" skrev, att jag orkar inte om det inte blir bättre!
    Jag är villig att jobba på det, frågan är om han är det. Självklart är det inte bara ens fel att det blir tjafs.  

  • Anonym (så jobbig­t)
    Äldre 24 jul 21:57
    #8

    vet att det har gått några månader man jag sitter i precis samma sits :(
    jag försöker verkligen att lägga små saker bakom mig och inte göra dem större en dem är. Men inte ens när det gäller allvarligare saker så pratar han. Det är som att prata med en vägg. Jag pratar och han säger inte ett ord utan tittar på datorn, tvn, mobilen eller vad som helst utom på mig. Tillslut går jag och lägger mig för att jag inte känner att jag får ut något av det. Och sedan känns det bara som att han väntar att tiden ska gå så att det "rinner av mig" och då är allt som vanligt igen. Fast det är just det det inte är. För mig finns det fortfarande kvar... vet inte vad jag ska göra för att nå fram till honom. Säger jag att jag vill lämna honom om vi inte kan ha en relation där vi kan kommunicera så verkar han inte ens bry sig.. :( vi har två barn tillsammans så det gör att en separation inte är så enkel heller..

    Hur har det gått för dig TS?    

  • Anonym (depri­merad)
    Äldre 24 jul 22:30
    #9

    Här har du en till som har det likadant. Lite likartad historia. Barn på tre och arbetslös och uppsagd när tillbaka efter mammaledigheten. Mannen tycker bara allt är bra och att det är mitt eget mående som är att skylla på när jag är olycklig. Mitt tjat är hans enda problem. Han lever i sitt och sköter sitt.

    Jag känner att jag kommer inte ens att kunna få ett jobb om jag aldrig kan få energi någonstans ifrån.  Sedan är det nog rätt bekvämt för honom att  jag sköter allt med barnet och har som jobb att fixa mer hemma...Höll jag bara tyst kan han lätt leva lycklig oavsett hur jag har det men helst ska jag fixa allt som har med hem och barn att göra.

    Mannen har så klart mycket bättre ekonomi än mig. Var inte så när bli blev sambos. Hade då lika mycket. Nu betalar jag lite mindre till den gemensamma kassan men har så klart mindre över till mig själv. hade mer pengar över som singel när jag kunde hushålla med pengarna...Han ger mig inga pengar utom den del han isåfall betalar mer till det gemensamma.

    Fungerar inte leva så här när du är arbetslös. Ingen aning om vad jag kan göra ärligt talat. Hålla käften och spela glad. Men orkar inte göra något för mig och känner mig helt utbränd. 

      

  • Anonym (frust­rerad) Trådstartaren
    Äldre 8 sep 16:50
    #10
    Anonym (så jobbigt) skrev 2013-07-24 21:57:54 följande:

    vet att det har gått några månader man jag sitter i precis samma sits :(
    jag försöker verkligen att lägga små saker bakom mig och inte göra dem större en dem är. Men inte ens när det gäller allvarligare saker så pratar han. Det är som att prata med en vägg. Jag pratar och han säger inte ett ord utan tittar på datorn, tvn, mobilen eller vad som helst utom på mig. Tillslut går jag och lägger mig för att jag inte känner att jag får ut något av det. Och sedan känns det bara som att han väntar att tiden ska gå så att det "rinner av mig" och då är allt som vanligt igen. Fast det är just det det inte är. För mig finns det fortfarande kvar... vet inte vad jag ska göra för att nå fram till honom. Säger jag att jag vill lämna honom om vi inte kan ha en relation där vi kan kommunicera så verkar han inte ens bry sig.. :( vi har två barn tillsammans så det gör att en separation inte är så enkel heller..

    Hur har det gått för dig TS?    


    jaha. så som du beskriver var exakt som vi hade! han ville bara vänta ut tiden tills det var som "vanligt" igen. 
    vi har också barn och ja, det är svårt med seperation. Men detta gick ganska långt i mitt huvud då jag kände mer o mer att jag inte ville bli nonchalerad av min partner för han ville inte prata om problem. Så jag gjorde slut med honom 2 månader sedan, nu är det ju verkligen jättelänge sedan jag skrev denna tråden. 

    Men som sagt, vi är separerade för mer än 1 år sedan.
    Hoppas det löste sig för er?! :)
Svar på tråden Går inte att prata med min sambo!?
Logga in
Bli medlem
Medlemsregistreringen är tillsvidare avstängd mellan 00:00 och 07:00. Vänligen återkom senare.