Dottern fyller 14 år och önskar sig dyr present :-/

Jag har alltid haft otroligt tajt ekonomi på grund av studier, sjukskrivning och arbetslöshet sedan 2005. Når inte ens upp till normen.

Jag har klarat mig och mina barn helt ensam och det har berott på att jag har gjort mina ungar delaktiga i vår ekonomi. Sedan de kunde vara med och handla i affären har de lärt sig att jämföra priser och kilopriser, kvalitet och invänta rea, att leta på Tradera och Blocket och de har också suttit med mc när jag har betalt räkningarna.

Kan säga att de är extremt pris- och levnadskostnadsmedvetna, mina barn.

Till saken hör att d har extremt dyra datorer och tillbehör, sådant de själva sparat ihop till. Det handlar omdatorer för minst 15000 och tillbehör för samla summa. För var och en av dem.

Jag har uppmuntrat skolarbetet och premierat uppnådda betyg med olika summor vid våravslutningen.

Det har fungerat väldigt bra!

Och jag kan absolut inte ge mina barn så dyra presenter. En del har de fått genom pengar vid jul och födelsedag och som uppmuntran och morot för uppnådda betyg. Men då har de tvingats spara och vänta.

De handlar alla sina kläder själv, i princip, och allt annat de vill ha. Och de dyra kläder de köper är så gott som alltid rea. Blocket och Tradera är våra kompisar.

Mina barn, tonåringar i ettan och trean på gymnasiet, fick skoldatorer när de började gymnasiet. Det har de aldrig haft från skolorna de gått i tidigare. Dessa MacBooks kan de köpa ut när de slutar trean. Mycket bra lösning tycker jag. Vill inte ungarna behålla datorn är jag inte sen att hänga på. De är bra mycket bättre och snabbare än min PC-seghög från 2007.

Mina barn har inte ens månadspeng. Det har de inte haft från mig på 1 1/2 år eftersom jag har haft så lite inkomster. Deras farsa ger dem inte heller månadspeng fast han mer än väl har så det räcker och blir över. De får inte ens något när de verkligen behöver. Äldsta barnet betalar huvuddelen av sin mat med studiestödet 1050 kr, eftersom hans farsa aldrig har någon ordentlig mat hemma och mycket sällan grönsaker vilket sonen älskar. Men han orkar inte ta upp denna diskussion om pengar med sin inåtskitande far. Han är så snål att han skiter inåt! Och har alltid varit sådan. Stackars barn!

Fast nu är jag faktiskt ganska stolt över att min äldsta lyckades få loss 800 från sin farsa när han skulle till London i igår på klassresa. Rekommendationen var fån skolan att man hade minst 1500 med sig till mat och inträden. Han hade kanske en hundring på sitt konto och det räcker ju ingenstans. Själva resan à 2500, tror jag det var, hade han lyckats skrapa ihop helt själv. Den var alltså betald och nu hängde hans deltagande på om hans farsa kunde bidra med pengar till mat och inträde till klassens gemensamma aktiviteter.

Sonen visste att hans supersnåle farsa skulle vägra så jag fick lära honom förhandlingsteknik på telefon - kvällen innan han skulle åka:

"Du måste börja högre än den summa du vill ha ut. Jag kan bidra med 500 och sedan har du 200 på ditt gamla konto som finns på mig. Det blir 700. Om du säger till din farsa att mamma bidrar med 500 och att ditt deltagande hänger på om han bidrar eller inte och att det faktiskt är hans fel om du inte kan åka med, så måste han inse att du måste få så mycket att du klarar dig. Om du börjar på 1000 kr och har tur i din förhandling, så räkna med att du i bästa fall kan sluta på 700-800. Blir det bara 500 får du ringa mig igen. Du vet att jag lånar eller stoppar min IPS eller gör vad som krävs för att du ska kunna få tillräckligt med kosing med dig för att kunna vara med på resan. Ring eller messa när förhandlingen är klar och berätta hur det gick."

Det tog inte mer än tio minuter så hade jag fått bekräftat att han lyckades klämma snåljåpen på 800!

Bravo min älskade unge, nu har du lärt dig att förhandla smart!

Så här har vi det. Och så har barnen och jag haft det sedan barnen föddes. Det fanns aldrig mer i hushållsbudgeten på den tiden då det fanns 20000 till i inkomster när deras farsa var medlem i detta hushåll. Vart han lade pengarna har jag ingen aning om.

Det är mycket jag har gjort med barnen sedan jag blev ensam, sådant som det aldrig fanns pengar till tidigare. Fråga mig inte hur det är möjligt. Jag har ingen aning.

Jag önskar faktiskt att mina barn var lite mer öppna mot mig när det gäller vad de behöver eller önskar sig. Det finns inte någon annan än jag som ser till deras behov, men de vet hur knapert det är så de vill nog inte belasta mig ytterligare.

Jag önskar bara att deras farsa tog sitt ekonomiska ansvar för barnen. Den äldsta bor trots allt heltid hos honom.

Vad ville jag ha sagt med detta långa OT-inlägg?

Jo, mina barn är inte TILLRÄCKLIGT krävande och vågar inte påpeka sina behov för sin farsa som alltid säger nej. Det gäller basala saker som en ny tandborste tex. Ordentligt käk. En okej kudde. En bra säng. Ett eget utrymme. Och de vet hur ekonomiskt knapert jag har det så de drar sig i det längsta.

Det gör mig mycket ledsen :'(

Det enda de har lärt sig av detta är att spara och vara ekonomiska. Och att deras farsa inte bryr sig nämnvärt om dem.

Det var det dummaste och mest egotrippade jag hört! Så gjorde mina barns far när det äldsta barnet började bli stor och behövde en större cykel. Han köpte en ny dyr till sig själv och lämpade över sin gamla trasiga till sonen. Vilket ledde till en hemsk olycka som hade kunnat sluta i dödsfall. Nej du, så gör man inte om man tänker på sina barn! Det som inte duger till mig duger inte heller till mina barn. BASTA!

Vad ville du säga med det? Skulle DU lämpa över något du själv inte ville ha, lite skraltigt och inte riktigt okej, på ditt barn för att lösa ekvationen förälder vill ha ny skinande / barn behöver ny eller större = köp av ny till förälder + bli av med gammal genom att lämpa över på barnet? VERKLIGEN?

Fast nog kallar jag det att få allt man pekar på att få det som du räknar upp att du fått!

Jag önskade mig häst och bil, mindre dyra saker än så men ändå väldigt dyra, men av allt jag önskade mig fick jag bara en minicykel. Och den hade jag i en väldig massa år.

Moppe sommarjobbade jag ihop under ett par år på högstadiet och bil kunde jag köpa först när jag var över 40. Begagnad, billig. Mina resor har jag jobbat ihop till från det jag var 12-13 år. Widescreen vet jag knappt ens vad det är, min tv är 20 år; en tjock burk. Cd-spelaren köpte jag i början på 80-talet - en mycket liten behändig och väldigt bra spelare som var väldigt billig. Funkar fortfarande utmärkt!

Tala om för mig hur jag kan ärva mina barn?

Jo, jag kan köpa loss mitt barns dator efter gymnasiet. Om han inte vill ha den själv. Och om den fortfarande är okej. I övrigt är det svårt. Jag tror det finns ett par jeans som sonen aldrig bär och som jag kan överta. Visserligen killjeans, men det är okej. Och deras fortfarande hela urvuxna strumpor. I övrigt finns nog inget jag kan ärva.

Menar du på allvar att föräldrar i allmänhet ärver sina barn? Har jag aldrig varit med om eller sett någon göra.

Så var det aldrig i mitt föräldrahem - vi var fyra barn - och så har mina barns far aldrig haft en tanke på att göra. Inte heller mina syskon har någonsin gjort så vad jag vet. Och ingen jag känner heller.

Menar du verkligen allvar?

Och om du gör det; vad kan du själv ärva av dina barn?

Jag betvivlar inte alls att du uppskattar det du fått eller att du sköter dina tillgångar på bästa sätt. För mig är det inte heller en tävlan vem som har mest eller minst.

Däremot borde du vara medveten om att väldigt många andra mindre bemedlade i samhället ser det som att du fått allt du pekat på. Inte många har det så gott ställt att barnen kan få hästar efter storlek, bil, moppe, widescreen- tv eller dator. Många barn får aldrig någonsin ens en dator.

Eller en familjeresa.

Du har det mycket, mycket förspänt och det kan vara bra att vara medveten om hur prioriterad du är i jämförelse med de allra flesta andra som aldrig ser skymten av det de allra helst skulle vilja ha i livet.

Det kan vara något så litet som en begagnad dator inköpt för en struntsumma. Till en 14-åring som måste gå till bibblan för att se en dator.

Eller en hund, ingen dyr rashund med stamtavla, utan kanske en hittehund på ett hundstall som som de tre syskonen önskar sig tillsammans. De kommer aldrig att få sin högsta önskan uppfylld eftersom mat, veterinär och vaccination kostar lika mycket som ännu ett barn.

Eller ridskola en sommarvecka för den tjej som älskar hästar, men som aldrig kommer att få någon av sina föräldrar.

Eller en begagnad moppe till den unga som snart blir femton och som har drömt om moppe i över ett år.

I kontakten med andra människor kan det vara klokt att hålla låg profil om man är så lyckligt lottad som du. De flesta i detta land skulle se det som att du fått allt du önskat dig. Allt du pekat på.

Där du kommer ifrån är det säkert inte så märkvärdigt och inte heller i det område jag växte upp i.

Men världen är större än att den begränsas till våra personliga ekonomiska omständigheter under uppväxten. Där utanför bomullsvärlden råder helt andra förutsättningar för överlevnaden.

Okej, då förstår jag :)

Då tycker vi alltså lika; BRA!

Och sonen har det absolut inte bättre ekonomiskt än jag. Tvärtom. Han går fortfarande i skolan, har bara studiestödet på 1050 kr att leva på och får ingenting av sin farsa, som han bor hos. Inte ens en ny kudde, tandborste, eget utrymme eller vettig mat. Så hans pengar går till sådant hans farsa har ansvaret att tillhandahålla.

Tack och lov får han lite inkomster ibland eftersom han jobbar då och då. Men inte räcker de för att han ska ha råd med det han behöver.

[quote=69472901][quote-nick]Indianica skrev 2013-04-09 17:11:59 följande:[/quote-nick]Jag tycker man är på tok för ung för att få en bunt pengar i handen när man är 14 och sitta och spekulera i vad mat kostar osv och lägga upp en plan för om man ska köpa schampoo och mat och en dator eller något annat. Till viss del håller jag med om resonemanget, min son gillar t ex märkeskläder och min tjej gillar H&M och de har ju snabbt fattat att man får typ 10 t-shirts på HM och bara 3 DC t-shirts för samma summa, så det är bara att välja vad man vill ha och ibland så gillar man ett visst märke, tuan att egentligen kunna redogöra för varför in i minsta detalj. Den finns en hel del moraliserande kring barn och pengar också, men om nu barnet vill ha en dyr dator eller dyr jacka eller whaterver, ja, då får man ju prata igenom det och berätta vad man då får dra in på istället, men man behöver kanske inte göra världens grej av det och sitta och kolla matpriser och elräkningar och annat om man nu inte är enormt fattig som förälder alltså.

Jag var 15 på 90-talet och enligt många i tråden var jag grymt bortskämd. Mina föräldrar hade ett system som innebar att om jag skötte skolan (dvs gick dit öht) så fick jag 1700 kr per månad i månadspeng, vilket skulle räcka till hygienprylar och kläder (inte ytterplagg). Det fanns inga mobiler för vanligt folk eller datorer på den tiden så jag brände i stort sätt alla månadspengar på kläder och smink och sådant och ibland känner jag att vissa särskilt mammor verkar nästan förbittrade som börjar prata om räkningar och matpriser när det gäller 14-15-åringar. Jag har absolut inga ekonomiska bekymmer idag.

Visst ska man lära sig hushålla med pengar (jag fick t ex öppna sparkonto oxå) men barndomen är ju en frizon ifrån sådant som matkostnader och räkningar.  Man behöver inte börja "leka lyxfällan" med barnen när de är 14-15 tycker jag, betala räkningar och handla mat får de göra tids nog och det är ingen raketforskning så det lär man sig snabbt.[/

Det var väldigt mycket månadspeng du hade! Barnbidraget låg på 750 kr i månaden tills 1996 då det sänktes till 640 kr och flerbarnstillägget slopades.

Jag anser att barn tidigt kan vara med och handla, jämföra priser, bocka av kvitton när man kommer hem och plockar upp och så mycket som möjligt vara med när det gäller inköp och kostnader för att lära sig vad basvaror och att leva kostar. Mina barn var tidigt med i affären, hämtade varor, gjorde prisjämförelser och har suttit med mig när jag betalar räkningarna.

De vet numera när de hittar ett fynd, om en produkt är bra i förhållande till sitt pris och de letar alltid efter utförsäljningar och rea. De kan ringa och fråga om de ska köpa med sig "Alla hjärtans dag hjärtan" för en tia lådan när det är lagerrensning i mars.

Eller att mjölken med kort datum kostar en femma så hur många kan de ta innan den hinner bli dålig?

De är i övre tonåren men lärde sig tidigt.

Om man gör en jämförelse med andra ungdomar så är de otroligt insatta i hur mycket saker kostar och KAN kosta och ganska väl insatta i hushållets inkomster och utgifter.

Vi har aldrig någonsin haft något tjat om dyra saker som ungarna vill ha. De kan då och då säga vad de skulle vilja ha eller önskar sig, men de har aldrig tagit för givet att jag ska bidra. Vilket jag förstås har gjort när det har varit möjligt och befogat. Trots att jag enligt alla mallar och tabeller inte ska ha råd.

Nu handlar det om kostsamma teknikprylar och inte om kläder för en tusenlapp. Sådana saker får de fixa själva med sina egna pengar. Vill de ha dyra skejtskor från Junkyard, väntar de tills det blir rea där. Och går ihop med någon kompis som beställer på samma gång för att minska fraktavgiften och postförskottet.

Önskar jag kunde hjälpa dem mer än jag kan.

Den äldste behöver nya ljudmonitorer för kanske knappt 10000 (han gör musik professionellt men får än så länge väldigt låga arvoden) och vill inte knapra mer på de fonder han fick tillgång till när han fyllde 18. De har dessutom gått ner rätt mycket sedan dess, så han begriper att det är dumt att ta ut dem. Fonderna har släktingar sparat i åt honom sedan han var liten.

De gamla högtalarna/monitorerna fick han av mig genom att jag lade ihop julklapp och födelsedagspresent för 5 år sedan. En stor utgift jag egentligen inte had råd med. Nu är monitorerna glappiga och behöver uppdateras i takt med hans musikproduktion.

Värstingdatorn byggde han ihop helt själv på en kväll av nya delar han beställt. Hade han köpt den färdig hade den kostat dubbelt så mycket.

För några år sedan köpte han en moppe, som inte startade men i övrigt var väldigt fin, för ett mycket lågt pris. Sedan mekade han och trimmade, målade och blingade och gjorde en dyr stuntmoppe av den. Han lade otroligt mycket tid på mekande och stuntande innan moppen blev stulen ur garaget. Det höll på att ta knäcken av honom. Alla hans sparpengar hade gått till moppen.

Den yngstes högtalare pajade helt i förra veckan. Lyckligtvis har han lurar till datorn. Men jag inser ju att han han behöver ett par okej högtalare. Fast de pengarna finns ju inte.

Det var väldigt mycket månadspeng du hade! Barnbidraget låg på 750 kr i månaden tills 1996 då det sänktes till 640 kr och flerbarnstillägget slopades.

Jag anser att barn tidigt kan vara med och handla, jämföra priser, bocka av kvitton när man kommer hem och plockar upp och så mycket som möjligt vara med när det gäller inköp och kostnader för att lära sig vad basvaror och att leva kostar. Mina barn var tidigt med i affären, hämtade varor, gjorde prisjämförelser och har suttit med mig när jag betalar räkningarna.

De vet numera när de hittar ett fynd, om en produkt är bra i förhållande till sitt pris och de letar alltid efter utförsäljningar och rea. De kan ringa och fråga om de ska köpa med sig "Alla hjärtans dag hjärtan" för en tia lådan när det är lagerrensning i mars.

Eller att mjölken med kort datum kostar en femma så hur många gör vi av med innan den hinner bli dålig?

De är i övre tonåren men lärde sig tidigt.

Om man gör en jämförelse med andra ungdomar så är de otroligt insatta i hur mycket saker kostar och KAN kosta och ganska väl insatta i hushållets inkomster och utgifter.

Vi har aldrig någonsin haft något tjat om dyra saker som ungarna vill ha. De kan då och då säga vad de skulle vilja ha eller önskar sig, men de har aldrig tagit för givet att jag ska bidra. Vilket jag förstås har gjort när det har varit möjligt och befogat. Trots att jag enligt alla mallar och tabeller inte ska ha råd.

Nu handlar det om kostsamma teknikprylar och inte om kläder för en tusenlapp. Sådana saker får de fixa själva med sina egna pengar. Vill de ha dyra skejtskor från Junkyard, väntar de tills det blir rea där. Och går ihop med någon kompis som beställer på samma gång för att minska fraktavgiften och postförskottet.

Önskar jag kunde hjälpa dem mer än jag kan.

Den äldste behöver nya ljudmonitorer för kanske knappt 10000 (han gör musik professionellt men får än så länge väldigt låga arvoden) och vill inte knapra mer på de fonder han fick tillgång till när han fyllde 18. De har dessutom gått ner rätt mycket sedan dess, så han begriper att det är dumt att ta ut dem. Fonderna har släktingar sparat i åt honom sedan han var liten.

De gamla högtalarna/monitorerna fick han av mig genom att jag lade ihop julklapp och födelsedagspresent för 5 år sedan. En stor utgift jag egentligen inte hade råd med. Nu är monitorerna och skramliga och behöver uppdateras i takt med hans musikproduktion.

Värstingdatorn byggde han ihop helt själv på en kväll av nya delar han beställt. Hade han köpt den färdig hade den kostat dubbelt så mycket.

För några år sedan köpte han en moppe, som inte startade men i övrigt var väldigt fin, för ett mycket lågt pris. Sedan mekade han och trimmade, målade och blingade och gjorde en dyr stuntmoppe av den. Han lade otroligt mycket tid på mekande och stuntande innan moppen blev stulen ur garaget. Det höll på att ta knäcken av honom. Alla hans sparpengar hade gått till moppen.

Den yngstes högtalare pajade helt i förra veckan. Lyckligtvis har han lurar till datorn. Men jag inser ju att han han behöver ett par okej högtalare. Fast de pengarna finns ju inte.

Han har köpt en begagnad server billigt för att kunna ha sin Minecraftgrupp på. Det finns plats för 70 spelare på servern och han bygger tillsammans med sina medlemmar, utser administratörer och kodar plugins till sin servergrupp. Sedan sitter han och skypar med spelare och chattar med andra under spelets gång. Men det kostar i datatrafik och elförsörjning. Servern står hos hans farsa och det är tur för elräkningarna är tillräckligt höga när man som vi bor i hus med eluppvärmning.

Datortrafiken är däremot väldigt hög; under 9 dagar då sonen var aktiv hos mig i 4,5 dagar och resten bara innebar mitt eget surfande med svtplay, tv4play, FL och Facebook tog vi emot 142 GB och skickade 15 GB. Det finns inget mobilt bredband som tillåter en sådan datamängd utan restriktioner.

Servern fjärrstyr han härifrån.

Visserligen är vi en kreativ familj, men jag undrar om vi varit så kreativa med större ekonomiska resurser. Barnens kunskaper om motorer, datorer och datorprogram/ mjuk- och hårdvara, HTML och CSS, musikproduktion och internet hade nog inte varit så stora.

Förutom att de har en ekonomisk medvetenhet och kunskap som de har haft mycket nytta av.

"Nöden är uppfinningarnas moder" är ett passande ordspråk när det gäller oss och vår ekonomiska strategi.

Min yngste hade förra terminen ett par timmar ekonomilektion i skolan i gymnasiet. Det handlade mest om vad som händer om man inte betalar sina räkningar; om KF, räntor och avgifter som till kommer på en från början liten skuld som växer sig stor.

Lektioner i hushållsekonomi har de aldrig haft. Jo, förstås hemma då :)

Jag har länge önskat ekonomi på schemat från låga klasser. Om barnen tidigt fick lära sig om hushållsekonomi, SGI, pensioner, IPS, sparalternativ, a-kassa, allmän sjukförsäkring, kreditupplysning, förseningsavgifter, lån och räntor, kronofogden, utmätning, försörjningsstöd, föräldrars försörjningsansvar, underhållsbidrag, underhållsstöd, bostadsbidrag osv, skulle inte en kotte hamna i ekonomisk knipa. Åtminstone bara en bråkdel av alla de som nu inte klarar sin ekonomi.

Tror nog inte att andemeningen riktigt gick hem i det jag skrev.

Så jag förklarar:

Det finns föräldrar som på bekostnad av sina barn - deras säkerhet ibland eller deras behov av större mer vuxna prylar - skaffar sig själva nya dyra fina saker för att ungen behöver nytt. Man kan säga att barnet får hålla till godo med avlagda och ofta sekunda varor för att föräldern ska kunna boosta sitt stora ego.

Mina barn har levt med en sådan förälder och gör det till stor del fortfarande. Det höll på att kosta mitt ena barn livet.

Jag kallar det känslomässigt ekonomisk misshandel. Jag är nog inte den enda som känner igen egotrippade föräldrar på det här sättet.

Vad jag anser är vidrigt är alltså föräldrar som ekonomiskt skor sig på sina barns behov.

Det du talar om är mer fördelningspolitik. Och det är en helt annan sak.

Mina barn har så långt det varit möjligt ärvt varandra. Åt båda hållen. Den äldre är supersmal och lång och den andre lite kortare och mullig. Den äldres urvuxna brallor har aldrig funkat på den yngre eller mig. Men överdelar och jackor har funkat från den äldre till den yngre och jag har kunnat ärva den yngre. Nu när de är större och betydligt längre än jag.

Skor har den yngre kunnat ärva av den äldre - tidigare när de inte hann slita ut dem innan de vuxit ur dem.

Jo, visst har de lärt sig - och lär sig fortfarande, eftersom de inte har något annat val.

Den yngre har blivit en otrolig nörd säger den äldre - som också är en nörd.

Och jag behöver nog aldrig åka till verkstan eller till service med min gamla bil. Den kan sonen gå igenom och fixa till. Och den yngste har också börjat tjäna pengar på sitt datorkunnande när han uppdaterade sin grundskolelärares hemsida. Ingen stor summa men ändå. Inbetalades på Paypal som han öppnade när han började sälja olika behörighet till sin Minecraftgrupp. För pengarna köper han spel och laglig musik.

Fast han rippar de program och filmer som jag vill spara på SVTPlay och TV4Play.

När han var yngre satt han utanför huset och sålde plantor som vi tillsammans dragit upp, delat på från större och sådana som frösått sig från moderplantan. Och så plockade han bär och rabarber i trädgården och sålde.

Farfar, morfar, mamma, brorsan och jag har varit och är företagare. Båda mina barn är det men har inte registrerat företag. Än.

Det konstiga är att jag aldrig någonsin har visat dem någonting utan de har upptäckt och tagit reda på själva. Däremot var de nog bland de första i sina klasser att ha tillgång till dator praktiskt taget jämt.

Den äldste planterade virus i alla skolans datorer när han gick i sjuan. Bara för att kolla om det skulle funka. Innan dess hade han varit på datorerna i mellanstadieskolan och gjort något med dem. Inte för att jävlas utan för att han ville undersöka om det funkade.

Numera vet de ju vad de gör och jag frågade den yngste igår om han kunde hacka en dator och det sade han att han kunde. Om han är lika vass som Lisbeth Salander än, vet jag inte. Om inte är det nog inte långt ifrån.

Varför skulle de inte använda dem på ett bra sätt? Jag har pratat med sonen som planterade virus om varför han gjorde det. Och han har berättat att det nog var bra för säkerheten på skoldatorerna var under all kritik. Detta var enda gÅngen han utnyttjat sina kunskaper på ett dåligt sätt. Men man kan j hoppas att datorerna fick bättre säkerhet efter detta.

Jag antar att du menar "bemedlade" och inte "belevade"? De orden har inte på långa vägar samma betydelse.

När det gällt din uppfattning att den som inte har det gott ställt i mindre grad prioriterar sina barn än den som har det ekonomiskt tryggat, är min erfarenhet tvärtom.

Jag växte upp i landets rikaste kommun och sågs säkert som ett ufo av mina grannar och kompisar som åkte på dyra schweiziska skidresor och språkresor, hade städhjälp och kocka, fick egen häst och gick på seglar- och golfskola. Senare skickades de till privatskola i England eller Schweiz eller till Lundsberg.

Min far var den som satt på inkomsterna. Av dessa fick familjen just bara det som behövdes för att äta och knappt för att klä sig.

Två-tre gånger åkte hela familjen på skidresa till Österrike. Vi hade inga skidor, men hyrde.

När jag var 12-13 år började jag sommarjobba. Upp i ottan och ligga på knä i jordgubbslandet hela dagen. Det var slitigt men gav en liten inkomst som jag kunde göra vad jag ville med. Sommarjobbet varade i flera år.

Mamma hade ingen egen inkomst, men hon gjorde allt hon kunde för att ändå ge oss fyra barn det finaste hon kunde. Hon lät mig åka till sin barndomsvän i Paris för att jag skulle få komma iväg på något roligt. Jag hade ju sparat pengar från mina feriejobb och månadspengar så jag hade råd med både tågbiljett, dyra kläder och inträden. Då var jag 14.

När jag blev 16 började jag feriejobba på Postgirot. Dubbelkollade felslagna summor på långa remsor. Trist, men ett jobb som gav mig inkomst att köpa fina kläder i ett par butiker i Stockholms city.

Ungefär vid samma tidpunkt började jag få barnbidraget varje månad. Det skulle räcka till månadsmärke till SL, alla mina kläder, godis, tidningar, bio och allt annat jag ville ha eller behövde. Det var ingen liten summa och det räckte bra.

Jag sparade och när jag var 17 tror jag, beställde jag en resa till Cortina till mig och mina kompisar. Vi skulle åka skidor i de italienska Alperna under sportlovet. Gud vad roligt det var!

Ja, så där har det fortsatt genom åren. På senare år när jag haft barn och knapert ställt har min moster hjälpt mig och barnen ekonomiskt. Hon har liksom min mor alltid varit väldigt givmild. Min far däremot . . .

Och mina barns far . . .

De som har kosing i min närhet är så snåla att de skiter inåt.

Min far växte upp med gott ställt och dyr utbildning.

Min mor har ingen annan utbildning än den tidens folkskola. Samma med min moster. Som gift sig till sina tillgångar.

Man kan ge sina barn en massa uppskattning och belöning utan att lägga ett öre. Har man inte kontanta tillgångar spelar det ingen roll.

Mina barn tvivlar inte en sekund på hur högt älskade de är. Hur stolt jag är över dem.

De tvivlar inte på sin egen förmåga och de vet att om det kniper eller om de behöver hjälp - då finns mamma alltid där för dem.

Och fixar de skapliga avgångsbetyg innebär det en större utdelning än ett svagt resultat.

Magnus Ugglas tidigare låttexter skildrar hur ojämlika förhållandena i en stad kan vara. Passar mycket bra in på min barndoms uppväxt och de värderingar som omgav oss.

Den yngste har enligt egen utsago inte haft det och då troligen inte heller den andre eftersom de gått samma skola . . .

Tilltro och tilltro . . .

Jag har själv jobbat som lärare i estetiskt praktiskt ämne i fyra år. Och som hjälp på förskolan; ej behörig. Dessutom har jag kockat på förskola i ett par år.

Jag har själv studerat på högskolan som äldre.

Och jag har två äldre tonåringar som har gått i riktigt dåliga skolor, men som nu går i en jättebra gymnasieskola. Jag har pratat, och försökt prata, med många lärare. Vissa är hur bra som helst och så finns det de som lever kvar i 60-talets pedagogik. Eller snarare brist på pedagogisk insikt.

Bor mitt i den antroposofiska smeten och vet att ungar gillar att räkna och lära sig mer om pengar och allt som har med det att göra om man ger dem uppgifter som anknyter till deras verklighet och vardag.

Alltså: allt beror på läraren! Det finns toppenlärare som genast får alla barn med sig på tåget. Och det finns häxor.

Och så finns det engagerade föräldrar med inställningen att skolan är ett barns viktigaste arbete. Och de föräldrar som mest tycker det är en förvaring.

Utmaningen är ju att få med sig de barn som inte har något som helst stöd hemifrån. Att se dem växa i takt med förvärvad kunskap och glädjen när de upptäcker att de kan och förstår!

Så det är väl kanske inte så mycket undervisningen i sig som jag har tilltro till utan till vissa lärare och pedagoger. Pedagog kan man ju vara fast man inte har lärare som yrke :)

Så du menar att mina barn är presumtiva databrottslingar?

Det var inte särskilt klokt tänkt!

Så gott som alla elever i den skola de nu går i kan koka ihop och sprida virus, kapa hemsidor, rippa filer och tanka ner olagligt. Hacka datorer och över huvud taget sabba för datoranvändare. Om de vill.

Där har du några hundra elever att oroa dig för! Vill du misstro alla med liknande kunskaper blir det säkert många tusen du måste bura in.

Ska du misstro bankfolk, installatörer, verkstäder och andra som har kunskaper nog att skada och begå brott?

Alla som lär sig något som de kan ha användning av i oärligt syfte skulle enligt ditt resonemang vara presumtiva brottslingar. Visst, du kan säkert också något du kan använda dig av för att begå brott.

Tänk till innan du kläcker något lika dumt nästa gång, är du snäll.