Min man tillhör egentligen varken 1 eller 2. Jag ska förklara. Min man läste till redovisningsekonom på ett universitetet i Aten ( han är från Grekland) Han blev klar 1998. Tyvärr hamnade han inte på någon bra praktikplats, han fick inte chans att lära sig så mycket. När det var dags att leta arbete var det hård konkurrens och han fick hela tiden svaret att de sökte någon med arbetslivserfarenhet.
Efter mycket sökande fick han välja annat. Hans kusin fixade in honom på ett företag det var meningen att han skulle till ekonomiavdelningen men tyvärr tog en annan den platsen då hon hade en viktigare kontakt som fixade in henne. Min man fick plats istället på inkassoavdelningen. Han blev kvar där i 11 år. september 2010 flyttade han till mig och sen dess har han läst svenska och jobbat tillfälligt på ett företag som ringer upp läkare i andra länder för att fråga om vissa läkemedel.
I september 2012 började han en kurs som är till för utländska ekonomer och det är af, folkuniversitetet och handelshögskolan som samarbetar. De lovade att fixa en praktikplats efter det men det blev inte så för honom och det var en mentor som hittade den praktik han efter en månad fick lämna.
Flera av hans klasskamrater har fått hjälp med att hitta praktik och de har hamnat på företag som utbildar dem, hjälper dem mm. Så det känns väldigt orättvist att vi ingen hjälp får nu för att hitta ny praktik.
Jag har förstått att vissa företag vill hjälpa sina praktikanter och vissa inte. Vi hade oturen att hamna hos någon som inte hade lust eller tid.
Det ända vi vill att någon ska ge min man en chans, det är inte mycket begärt. Vi har alla varit nybörjare, jag antar att du oxå varit det och någon har gett dig en chans för att du ska hamna där du är nu.