Känslor som blivande pappa.

Jag kan verkligen känna igen mig i din beskrivning, vi hade planerat barn, fästmön slutade med sina piller, 1,5 månad senare stod det klart att vi var gravida.
Junior skall anlända i mitten av juli, så halva tiden har gått. Även om jag känner en glädje i det och längtar, så finns det ändå något som ligger långt bak i bakhuvudet och grämer mig.
Jag hoppas att det snart kommer släppa och jag kan bli kvitt de malande tankarna i bakhuvudet.
Hur kände/känner ni andra?

Jag är lite nervös inför själva förlossningen. Har jobbat inom vården under 7,8 år så är van vid blod och så vidare. Men rädslan när det gäller en så pass närstående känns olustig.
Hur hanterade ni som varit med under förlossningar det?