Känslor som blivande pappa.

För min del var i stort sett hela graviditeten och de två första åren som en lång transportsträcka tills att min son fyllde 2 år. Där på dagen vände det för mig.

Under graviditeten kände jag inget alls (försökte också tvinga fram känslor) om man inte räknar stress, press och allmänt osköna tankar om att känna sig låst osv. Det blev värre efter födseln och jag kände mer eller mindre att mitt liv var slut och att jag kommer hamna i en slentrianmässig vardag utan kärlek och passion tills jag blir gammal.

Men när han fyllde 2 år började vi få kontakt på riktigt. Han började kunna uttrycka sig i tal och för mig blev det en stor vändpunkt. Man hör ju alltid att det är lättare för mamman att knyta an tidigt vilket låter logiskt, men för mig tog det 2 år vilket jag fortfarande tycker är lite konstigt.

Nu pratar vi om att försöka skaffa ett syskon och jag är sjukt nervös för att gå igenom samma sak.

Så...tillbaka till ämnet: Jag känner helt igen mig i det du skriver och tycker att det verkar väldigt vanligt. Att det är lite tabu att prata om, tillsammans med dagens fasadlycka, gör att man känner sig mer ensam än vad man antagligen är.

PS. Hoppas att det går fortare för dig än för mig. DS