Konflikt medicinska försök / adoption?

Hej TS, det är nog tyvärr så det är, att adoptionsutredare och -organisationer vill att man helhjärtat går in för just adoption, och att andra ev. fertilitetsåtgärder då är lagda åt sidan. Anledningen är väl att det är en sån stor sak att adoptera ett barn och de som hjälper en med det vill att man är helhjärtat inne på det. Tror det känslomässigt kan vara jobbigt också att gå igenom alla samtal som en adoption innebär, ha utredare hemma etc. och samtidigt kanske vara i en IVF-process med sprutor och hormonbiverkningar och allt som det innebär. Därmed inte sagt att det funkar så i praktiken att alla gör det ena först och det andra sen ... Jag tror det vanligaste är att man vid fertilitetsproblem först söker medicinsk hjälp för det, och först om det inte funkar ger sig in på adoption, utan att för den sakens skull vara helt klara med ev. behandlingar. Men det kanske är svårt att gå åt båda hållen samtidigt i början. Och, gör man både och bör man hålla tyst om det inför utredare

Det jag däremot har hört är att man kan ställa sig i 'inaktiv kö' på olika adoptionsbyråer, och har då den kötiden till godo när man väl bestämmer sig för att ta steget och påbörja en adoptionsutredning. Man betalar ett par tusen om året, men det tycker jag det är värt om man som ni inte vill förlora tid. Det kanske kan vara nåt om ni nu vill bli utredda först? Lycka till!

Jag kommer att se adoption som det jag tänker gå in helhjärtat för, och ett biologiskt barn som en "plan B" som får inträffa om det kan hända spontant eller genom någon mindre hjälpåtgärd.

Jag är måttligt intresserad av att utföra en massa experiment på min kropp. Faktum är att jag inte alls känner mig emotionellt intresserad av graviditeter, barnafödsel och amning och allt det där. För mig skulle ett adopterat barn vara "den rätta vägen". Den jag tänker gå in för.

Men vi slutar inte ha sex pga detta, vi tänker inte skydda oss, och om vårt fertilitetsproblem är enkelt och det känns okej så kanske vi provar någon enklare medicinskt åtgärd, men jag känner mig väldigt ointresserad av att gå in på större behandlingar såsom IVF och hormonbehandlingar.

Vi har ställt oss i kö hos en adoptionsförening och vill inleda utredning för medgivande under hösten. Parallellt hoppas vi få svar om vad det är för fel på oss och vad man i så fall kan göra - så får vi ta ställning till vilka (om några) experiment vi vill utsätta min kropp för mitt uppe i adoptionsutredning.

Adoption skulle vara plan A för mig. Alla gånger. Jag skulle absolut inte vilja genomgå en hormonbehandling mitt uppe i en hemutredning, om man säger så. Om jag hamnar i den sitsen, då prioriterar jag adoptionsprocessen.

Förstår ni mina tankar? Finns det några uppenbara "hål" i hur jag tänker?

Hej

Vi är i slutskedet av vår adoptionsutredning och har valt att gå direkt på adoption istället för att testa IVF först. Jag har väldigt liknande tankar som du om att jag inte vill experimentera med min kropp för att sen ändå ha en relativt liten chans till barn. Vi har inte ens gjort någon barnlöshetsutredning eftersom vi mer eller mindre vet att barnlösheten beror på en operation jag gjorde för ett antal år sedan. 

Vi skyddar oss inte heller nu men kommer att börja göra det när vi förhoppningsvis får vårt medgivande vilket vi också sagt till våra utredare.

Våra utredare har konstiga idéer om lite allt möjligt enligt oss och det har inte varit en enkel utredning och en av sakerna jag tror att de tycker är konstigt är att vi inte testat IVF. Vi har försökt förklara så gott det går hur vi tänker men ibland känns det som om de tycker att vi inte vill ha barn tillräckligt mycket bara för att vi inte kämpat med IVF i en massa år. Kan dock vara inbillning och det är möjligt att de inte tänker så. 

Mitt tips till er är i alla fall att vara tydliga med att ni prioriterar adoptionen och att det är ert förstahandsalternativ.

Lycka till! 

Familjerätten ska utreda om ni är bra som adoptivföräldrar. De måste då försäkra sig om att ni inte vill adoptera som en sista utväg i bristen på ett biologiskt barn. Ett barn istället för ett biologiskt som ni egentligen hellre vill ha. Ni måste bevisa att adoption är det ni vill. Jag personligen anser att det ju kan vara så att det är ett barn man vill ha oavsett hur det kommer till familjen. Att man väljer att köra flera paralella spår o så får man se vad som går fortast. MEN alla utredare förstår inte att man kan tänka så och endel kräver att man ska ha kommit över sin sorg över ett biologiskt barn som inte kom. JAg anser att om man nu har en sån sorg kommer den nog aldrig att försvinna helt men hamna bland livets alla andra sorger som finns i ryggsäcken o som man fått lära sig leva med.

I socialtjänstens handbok för adoption står det så här:
"

Om man inte har någon sorg över uteblivna biologiska barn då?

Jag känner mig ärligt talat mest lättad. Pga att det inte fungerade för oss att bli gravida inom en kort tid, så kom jag ju i situationen att jag började ifrågasätta varför jag alls såg det som den självklara vägen, och jag kom att inse att jag inte alls vill vara gravid eller föda barn. Jag vill inte amma ett litet barn heller. Jag känner mig inte alls dragen till små nyfödda bäbisar.

Jag vill ha en familj, men någon sorg över att inte få biologiska barn... det känner jag helt enkelt inte. Utgår utredarna från att alla måste ha samma emotionella reaktion på sin barnlöshet? Är det konstigt / ovanligt att känna lättnad över att inte lyckas få biologiska barn? Kommer jag att bli ifrågasatt om jag säger att jag inte sörjer, att jag inte tycker att det finns någonting att sörja?

Så många frågor som rör sig i skallen. =)

TS: jag har bara andrahandserfarenhet av adoptionsprocessen, en väninna som adopterat. De ställde sig i kö när första IVF-försöket inte gick vägen. Å andra sidan så var kötten väldigt lång för dem, så det fanns ingen anledning att göra en utredning ändå, de stod mest i kö för att ha litet längre kötid, ifall det skulle behövas. Men IVF är som sagt en påfrestning, och efter några försök fick de nog. Men från att de la ner IVF tog det ändå ett bra tag, innan de var nära en adoption. Tror att de köade i åtminstone 3-4 år. Så frågan är om ni verkligen behöver köra parallellt. Kan ni inte stå i kö hos en organisation, och göra utredningen när ni börjar närma er?

TS: När vi insåg att vi skulle få svårt att få barn som ställde vi oss direkt i adoptionskö och gick de kurser som krävdes för att få sätta igång en utredning. Vi tyckte helt enkelt att det kändes fel med alla hormoner. En bit in i kursandet så gjorde vi iallafall IVF och blev så småningom gravida. Barn 2 blev en adoption. I den andra adoptionsprocessen blev vi kraftigt ifrågasatta för att vi hade kört "dubbel". Det bedömdes som så pass allvarligt att det var på håret att vi fick medgivande (Vi bor i en kommun som ofta levererar avslag). Hemutredaren pratade om att man måste vara klar med sin sorg över att inte kunna få biologiska barn innan man adopterar, Hon kunde inte förstå att vi såg IVF och adoption som likvärdiga alternativ och att vår sorg hängde ihop med barn eller inte.

Mina tips är som följer
* Sätt igång en adoptionsprocess så fort som möjligt. Ställ er i kö hos adoptionsorganisation och gå kommunens förberedande kurs  +  hemutredning. Skicka inga papper till land förrän ni är helt säkra,
* Berätta inte för hemutredaren att ni kör dubbelt. Aldrig någonsin. 
* Behöver ni prata om IVFen gör de med annan samtalskontakt. Inte med någon som fattar beslut om ert föräldraskap
*  Om ni blir gravida - stå kvar i adoptionskön.