Forum änglarum Missfall
  • saklet­are
    Äldre 30 Apr 21:38
    7136 visningar
    1 svar
    1
    7136

    Förlorad igen

    För en vecka sedan fick vi ytterligare ett missfall. Vi och vi just nu är jag så full av hat och sorg att jag inte vill skriva vi utan JAG. JAG fick ett missfall!!! Ingen annan än jag. Vi hade bestämt oss för att prova igen, men inte nu och då. Utan vänta lite ge oss lite tid.....
    Kanske visste jag redan från början att det inte skulle gå, det kändes inte som det "borde". Eller så var det kanske en liten pojke. För jag mår mycket bättre när jag bär på en son. Ja så var det nog, jag ville så innerligt att det skulle vara så. En liten son skulle komma, visst var det så. En Oliwer, en liten solskens Oliwer.
    Helgen innan hade det börjat komma lite blod... Fan också! Snälla låt det inte vara så.  Min man håller hoppat upp med att googla som en idiot efter positiva förklaringar. Men mitt hjärta vet annat. Vill slå til honom när han försöker muntra upp mig. Snälla få mig inte att hoppas, jag kommer bra fall ännu längre.

    Så klart hoppades jag fortfarande, om babyn levde ville jag inte att den skulle känna att jag gett upp, jag ville tro att hjärtat fortfarande slog.
    Onsdagen kom, lunchen kom och med den smärtan. Kände så väl igen den visste så väl vad den betydde. Nu var missfallet ett faktum v. 12.

    Vi de andra tillfällena hade vi varit på sjukhuset vid det här laget. Liggande på en brits med en avstötnings pilla uppstoppad i underlivet. Med massa smärtlindring.....
    Men denna gången låg jag i min säng hemma. Ville inte möta dessa folk igen, dessa dömande blickar. Dessa väggar som kryper in och påminner om alla dessa gånger vi varit där. Levt mellan hopp och förtvivlan.... med alltid samma slut. Förtvivlan.

    Nä jag ville inte, smärtan var outhärdlig. Trodde stundtals att jag skulle domna av. Sammandragning efter sammandragning kom, krystningarna avlöste varandra. Kände att det kom mycket blod och rester från min graviditet. Önskade vissa stunder att det vore över, smärtan & sorgen var så stor att jag bara ville ge hän, ge upp. Han fanns ju inte mer, aldrig skulle jag få se hans solsken. ( lite svårt att skriva medan tårarna). Men de andra då, de som faktiskt finns här. Vad skulle hända med dem om jag bara gav upp? Mina skrik tystnade i takt med att sammandragningarna sakta gav med sig. Bredvid mig sitter min man, han har inte sagt mycket under hela tiden. Det är väl så han är, men jag hade behövt höra honom. Vad han behövde har jag ingen aning om, det orkade jag inte tänka på.....

    Tycker du att jag ska stanna hemma eller åka på jobbet..... Va vad säger du? Vi har just förlorat ett barn. Jag ligger i vår säng med blod över allt, det har gått knappt två timmar sedan vi förlorade.

    Först tänkte jag på att han kanske var i chock, hur kan man annars ens tänka tanken. Det får du avgöra själv svarade jag. Brydde mig faktiskt inte, orkade inte bry mig. Somnade av utmattning. Han åkte inte till arbetet den dagen.
    Men idag blev det så tydligt för mig hur ont det gjorde i mig att han bara tänkte gå, gå och bara lämna.

    Om man är igång, sliter med tungt arbete hela tiden, arbetar tills man slocknar så behöver man inte tänka. Man behöver inte sörja. Det är där jag är just nu, arbetar.... mig ner.

    Såg sedan av en slump dikten, då brast det för en stund. Men bara för en stund. För jag får inte tillåta mig själv att tänka, känna och sörja. För då kanske allt detta hemska är sant, och det tror jag inte att jag skulle klara.

    Var bara  att skriva av mig, blir mindre ensam då. Tack
  • Svara i tråden
    Svar på tråden Förlorad igen
  • Aimee6­8
    Äldre 30 Apr 22:52
    #1

    Beklagar Ts Kramar

Svara i tråden
Svar på tråden Förlorad igen

INNEHÅLL

Forum
Avdelningar
FamiljeLiv.se
© 2003-2024 - All rights reserved       Modern Women Media Sweden AB       Kungsgatan 44, 5tr       111 35 Stockholm       Sweden


Annonsera Kontakt Säkerhet & regler Cookies