Varför tror ni inte månlandningen har hänt?

Men att se något på TV räknas tydligen. Det slinker ju grodor hela tiden som avslöjar sanningen. En astronaut på ISS sa att de måste lösa problemet med strålningen innan de kan färdas längre ut i rymden. Buzz Aldrin sitter i TV-soffor och skämtar om aliens på månen. Kan säga vad som helst, ingen tar honom på allvar. En liten flicka frågade om de varit på månen. Han böjde sig ner och sa något allvarligt som kunde tolkas som ett erkännande. Ville väl inte ljuga för ett barn. Verkar som han funnit frid med sig själv och ett sätt att leva med lögnen. Var svårare för Neil Armstrong. Han gick mer eller mindre under jorden och höll sällan intervjuer. Var med i ett brittiskt program där han svarade på frågor och såg obekväm ut. Programledaren undrade hur det kändes att landa på månen och sådant. Neils svar var aldrig personliga. Lät som han rabblade innantill ur en bok. Aldrig subjektiva upplevelser. Endast objektiva fakta om vilken temperatur som råder på månen osv. Han visste inte säkert om man kunde se stjärnor. Enda gången han använde ordet "Jag". Jag såg inga men kanske de andra gjorde det, lät svaret. Psykologiskt kan detta tolkas som tveksamhet i motsats till en som är starkt övertygad och talar i första person. Frestande att tro att Neil var rädd att säga något som astronauterna inte kommit överens om. Under presskonferensen satt de tillsammans och vände blicken mot varandra vid varje fråga. Unga feministtjejer brukar göra samma sak när de får en jobbig fråga och söker bekräftelse hos varandra. Det är förstås bara psykologi.

Finns mängder med saker att ta upp och jag skulle kunna skriva en bok. En sak som är intressant är att det som inte gick att fejka inte fejkades heller. Oavsett om man kan se någon stjärnhimmel på månen eller inte så hade den inte gått att fejka. Det hade blivit allt för komplicerat. Godkänner argumentet att stjärnorna försvann i exponeringen. Mer tveksamt är det med de pösiga dräkterna. Astronauterna ser ut som de går omkring i säckiga overaller fulla med veck. Som vi vet finns inget lufttryck på månen och de borde vara uppsvällda som Michelingubbar. Avsaknad av lufttryck var också något som inte gick att fejka. Ingen har någonsin sett deras lilla farkost starta och landa här på jorden. Funkade tydligen bara på månen, sen åkte den in på museum. Hur de kunde landa den på månen utan att svedja rumpan kan man fråga sig. De satt bara någon meter ovanför raketen. Andra frågor man kan ställa sig är hur de åt, sov och gick på toaletten under de tre dagar de tillbringade på månen? Den som sett dokumentärer från ISS vet att en rymddräkt är som ett litet hus man behöver hjälp av ett helt team att kliva in i. Att klä på och av sig tar flera timmar. Inget som två astronauter, iklädda varsin dräkt hade kunnat klara av innuti månlandaren. Man gick så långt i kampen att hålla vikten nere att stolar plockades bort och kvävgastanken ersattes av en enda syrgastank. Vilket var både hälsovådligt och farligt. Minsta gnista skulle sätta eld på det hela. Ändå tog man med sig en bil som vägde 300 kg. Bara det borde väcka misstankar. Bränslet som användes i Saturn V var något fotogenliknande som sputade svart rök och såg häftigt ut men mindre effektivt än konventionellt raketbränsle. Varför använde man det? En rimlig förklaring är att de aldrig tänkt åka till månen utan endast lägga sig i omloppsbana runt jorden. Då behövde man inte ta risken att fylla den överdimensionerade raketen med bränsle som skulle vibrerat sönder den. Återigen parkerades utrustningen på museum såfort man var klar med den. Sen åratal tillbaka utnyttjar NASA rysk teknologi när man flyger till ISS. Konstigt när de byggde en maskin som kunde fara 380 000 km till månen. 400 km ut i omloppsbana borde vara en baggis men deras egen raket kanske bara funkade för månresor, vad vet jag. Argumenten tar aldrig slut.

Jag blev mest övertygad faktiskt om bluffen när jag såg en dokumentär som skulle övertyga ig om att det var sant. Hundratals konstnärer arbetade i god tro med att bygga modeller av månytan. Man byggde upp den längs en vägg. I en bana kunde astronauterna åka förbi och få den "rätta" känslan. Fanns mindre modeller av månen som den såg ut på avstånd. All rekvisita fanns så det var inte så svårt att filma det. Man tog säkerligen bilder och filmade under astronauternas träning så detta väckte inga misstankar. Endast ett fåtal hade full inblick över hela projektet.

Drygt 25 år efter att Tyskland utvecklat de första raketerna som kunde flyga över Engelska Kanalen och störta i London så hade tekniken kommit så långt att man kunde flyga människor till månen. Det är i genomsnitt 380 000 km eller 30 jordklot staplade brevid varandra. Först på senare år har elbilar blivit populära och det finns Tintin-liknande raketer som kan starta och landa utan att förbrukas. Wernher von Braun förespråkade denna modell. Han trodde inte på månlandare och dockningar som enligt honom var för komplicerat. NASA verkade onekligen ligga före sin tid med allt de kunde åstadkomma under 60-talet. Om de verkligen var så geniala hade man kunnat tro på det men ingenting tyder på att de gjorde något genialt eller låg i framkant på något sätt. Enligt en av astronauterna kunde man inte ens få en telefonlinje att fungera mellan två byggnader. Månlandaren påminde om en koja som ett barn snickrat ihop. Använde korroderande bränsle som skadade motorn såpass att den fick byggas om mellan varje användning. Därför aldrig testad inför varje resa till månen. Man skruvade ihop den så noggrannt det gick och höll tummarna att allt skulle funka.

Jag är mest förvånad att någon tror på detta fortfarande. Månen är långt bort och där har inte varit några människor. Insatt i det så inser man hur absurt det är. En dag kanske det blir möjligt men det andra var bara Nixons propagandatrick.

Ämnet är ständigt aktuellt. Det blir inga nya månresor trots att de lovar. En sak att de inte vill erkänna att det aldrig skett men att upprepa lögnen är en förolämpning. Nordkorea har väl en del sådana myter som är heliga. Tex att nedkomsten av Kim Jong-il föregicks av en regnbåge och en ny stjärna på himlen. I USA's fall är det att man for till månen och körde runt i en elbil trots att den tekniken inte utvecklades förrän decennier senare.

1985 gjordes ett försök att lansera en elbil. Den kallades Sinclair C5 och blev en flopp. Gick att köra 3 mil och höll samma fart som en cykel. Idén var god men före sin tid. Idag ser vi hur utvecklingen exploderat. Elfordon av alla slag. Batterierna har blivit bättre. Månlandningen var redan ett självmordsuppdrag. Varför öka komplexiteten ytterligare genom att ta med sig en 210 kg tung bil (olastad) till en miljö där temperaturen växlar mellan 100 och -100 grader? 210 kg kanske inte låter mycket men är det när man bromsar in från 6000 km/h. Fanns anledning till att de plockade bort stolar. Dräkterna var inte gjorda för att promenera omkring med. La bilen av några km från månlandaren så kunde de inte ta sig tillbaka på egen hand. Datorn man använde sig av hade sämre prestanda än Commodore 64 som lanserades drygt 10 år senare.

Men men... Folk vill ha sina drömmar.

En bild på den gamla goa C5:an.

en.m.wikipedia.org/wiki/Sinclair_C5

Lätt att glömma hur utvecklingen sprungit iväg. Idag använder vi mobiltelefoner. På 70-talet var en säng med inbyggd klockradio the shit.