Bioklocka trasig? Långt inlägg - hoppas nån orkar.
Kom som 6 månader till Sverige 1972 från Sydkorea. Mina föräldrar fick en biologisk dotter när jag var 3 år, vilket jag minns som t jobbigt. Ett par år senare kom min lillebror från Korea. Han var lite äldre; när han kom in i familjen var han ett år äldre än min syster.
Jag har aldrig längtat efter barn. Jag tror att min avoga inställning har att göra med den syskonrivalitet jag upplevde som barn och min mammas något underliga inställning till småbarnsförälderlivet. Hon säger ofta att hon avskydde att vara småbarnsmamma. Hon ville däremot ha vuxna barn; idag pratar hon ofta om hur glad hon är över sina tre barn.
Jag levde som singel fram tills jag träffade min man, när jag var 29. Då hade jag förlikat mig med att jag antagligen skulle leva ensam med min katt. Inom mig tänkte jag att det där med barn ska ha "bara hänt" innan 30, annars fick det vara. Så träffade jag min man och när jag kände mig trygg med honom började jag fundera på barn. Vi var gifta, hade köpt hus och hade stadig ekonomi. Enda problemet var att sexlivet hade gått i stå, dels pga mina egna privata issues, dels pga att vi tappat förälskelsen och börjat bli mer som nära vänner - vi jobbade inte heller på vår passion.
Jag gick i terapi i syfte att börja satsa på barn. Min man ville inte vara med, trots att terapeuten rekommenderade detta, vilket gjorde att jag till slut lade ner det hela. Vi lade tanken på barn och även sexlivet på is. Jobbet stressade sönder oss, så även min man menade på att hans lust var lika med noll.
Några jobbiga år följde med sjukskrivningar och dödsfall. I januari i år säger min man att han inte vet om han vill leva med mig mer. Min bror var på besök med sin 5-mån bebis vilket triggade något hos min man. Han har även börjat på nytt jobb och börjar få frågor om barn, något han inte fick så ofta tidigare som ensamföretagare. Vi krisade och har ägnat våren åt att försöka lappa ihop oss; ge tid för varandra och hitta tillbaka till en relation i vilken man vill ha ett barn.
I söndags brakade det ihop igen. Hans barnlängtan har blivit akut och han vet inte om det är någon idé att vara med mig. Jag, som vacklat så vad gäller barnlängtan försöker nu få ihop det i huvudet.
Varför längtar inte jag efter barn? Varför har jag aldrig gjort det? Jag reagerar inte på "vita barn" - däremot kommer jag på mig med att känna annorlunda när jag ser asiatiska bebisar. jag funderar över hur mitt eget barn skulle se ut.
Jag funderar på hur jag själv såg ut och hur min bio-mamma tänkte och kände när hon gick ifrån mig. Jag snuddar vid tanken på att någon form av känslokyla är nedärvd - löper jag större risk att inte anknyta till ett barn? J
Jag vet att det antagligen är trams, men kan inte låta bli att undra.
Jag vill komma över den avoghet jag känner mot småbarnsförälderlivet, för jag tror att det beror på min mammas negativa inställning - det var inte roligt att vara barn i den familjen.
Jag vill känna samma/liknande längtan som min man, för jag känner ju stressen! Jag fyller 41 och är livrädd för att fylla 50 och inse att jag egentligen ville haft barn fast lät bli pga min mammas trista inställning. Hur kommer jag över detta?
De är ju inte en avspegling av dig 
