• Äldre 16 Aug 18:23
    9355 visningar
    20 svar
    20
    9355

    Min dotter - en blivnade mobbare?

    Stårschan skrev 2013-05-31 20:38:37 följande:
    Absolut. Men man kan inte heller blunda för att barn tar väldigt mycket intryck av andra barn, och att det inte bara är föräldrarnas inflytande som påverkar. Vi kommer att kontakta Annas föräldrar under helgen, och sen vill jag även ta kontakt med pojkens föräldrar, för att tala om att vi talat allvar med barnen.

  • Äldre 16 Aug 18:28
    #20
    Stårschan skrev 2013-06-04 08:56:21 följande:
    Uj uj uj. Det här blev inte bra. Jag fick inte tillfälle att ta detta med min dotter förrän jag haffade henne och Anna tillsammans ute innan middagen. Mitt humör var då inte det bästa på grund av andra saker som hade retat upp mig, i samband med PMS, så det hela blev nog inte så genomtänkt. Jag började med att berätta för barnen att jag fått ett tråkigt samtal från skolan, och frågade om de kunde berätta mer om det som hänt. Men de himlade med ögonen och "visste ingenting" och förstod inte aaaalls vad jag menade. Och Anna stod mest och stirrade på min dotter och hånflinade. Jag tappade tålamodet och sa precis vad jag fått höra (vilket de inte förnekade) skällde ut dem båda efter noter och sa att det de pysslade med var ren och skär mobbing, och att det är lika mycket mobbing att stå och titta på utan att gå därifrån/säga ifrån/eller på annat sätt markera, som det är att utföra själva handlingen. Sen avslutade jag min tirad med att skicka hem Anna och säga att jag inte tyckte att de skulle umgås mer på ett tag. Varpå jag fick ett SMS från Annas mamma där hon tyckte att det ju var jättetråkigt om barnen inte skulle få leka mer med varandra, Anna blev ju så ledsen... Sen har vi pratat mer om hur svårt det kan vara att sätta sig upp mot sina jämnåriga, men att man faktiskt måste. Man kanske inte törs/kan sätta stopp för det som händer, men man kan åtminstone gå därifrån och visa att man inte ställer upp på det hela. Jag ska få numret till pojkens föräldrar i eftermiddag, så att jag kan kontakta dem.

    Nej, kanske inte så bra på ett pedagogiskt, genomtänkt sätt men ändå en markering. Ren och skär ilska över vad de gjort. Man kan ju börja där eftersom det ändå är det man som medmänniska känner. Sedan gå vidare på det pedagogiska sättet om det är så vi människor gör. Tror inte att vi alltid är så vuxna men man kan ju vara det också, då ilskan lagt sig. Undrar hur den handikappade barnet mår....
Svar på tråden Min dotter - en blivnade mobbare?