Inlägg från: Anonym (svalna av...) |Visa alla inlägg
  • Anonym (svalna av...)

    Att komma över omöjlig kärlek

    Jaa, det är enormt svårt att få känslorna att svalna, men jag tror att det går, i alla fall till viss del. Förutom tid och avstånd, kan man försöka att tänka om personen med mindre romantik - tex inte "åh, vad din han är" utan "jaha, där är han, inget speciellt med det". Man kan väl kanske försöka fokusera på personens mindre bra sidor, föreställa sig vad jobbigt det skulle vara att leva med honom som "gör si eller så" - och på så vis påverka sin hjärna i den riktningen.

    Men jag vet att det inte är lätt... Var själv hopplöst förälskad i en kollega under några år, inget hände rent fysisk mellan oss då, men känslomässigt och i fantasin var jag där med honom och det var besvarat då, men inte läge att ha en relaion då. När vi båda blivit singlar så blev det intimt, men han ville inte ha en relation med mig på det viset. Vi fortsatte vara goda vänner och är så än idag. Mina känslor har nog gått från förälskelse  till en djup kärlek och vänskap. Jag har brottats med dubbla känslor, ska jag verkligen "orka" vara vän med honom , trots mina känslor?  Det går i alla fall bra och med tiden så är det allt lugnare i mitt hjärta. Förälskelsen har lagt sig, men jag tror att innerst inne älskar jag honom även om det troligen aldrig blir vi.

    Men TS, du har det svårare som träffar honom på jobbet varje dag.
    Det verkar också vara så att det är något i ditt förhållande som fattas dig... Vad behöver du? Vad vill du ha i en relation?  

  • Anonym (svalna av...)
    Anonym (Gick inte) skrev 2013-08-24 11:09:07 följande:
    Intressanta tankar som diskuteras. Jag måste dock hålla med Inte helt ang älskarens (i de fall som diskuteras hör, kan ju självklart även vara en älskarinna) val att hålla kvar älskarinnan känslomässigt, trots att man faktiskt valt hustrun.

    Så var det exakt i mitt fall. Han valde hustrun, och även om uppbrottet blev hemskt så hade jag inga problem med just det - att han valde henne. Det som var hans svek mot mig var ju att han hela tiden vetat att han skulle välja henne (men inte varit tydlig med det mot mig) och att han efter uppbrottet fortsatte höra av sig och bedyra sin kärlek. DET är ett svek, för då rivs ju alla sår upp igen, och igen och igen. Jag fick en mycket längre läkeprocess än jag skulle fått om han bara klippt. 

    Jag tror än i dag inte att han förstår att hans svek mot mig ligger i just detta. Jag tror visst han hade starka känslor för mig, bortom ren åtrå. Men jag är inte naiv och det romantiska skimret har för länge sedan lagt sig. Jag tror det handlar mycket om bekräftelse, egoboost, pirret och spänningen - och det var så ljuvligt för honom, som normalt inte är en känslomänniska) att han inte mäktade med att bryta helt. Så jag förstår, men samtidigt ser jag det egoistiska i hans handlande.

    Om man verkligen älskar en annan människa, så vill man ju henne/honom väl. Och att då hålla kvar någon känslomässigt, att ge komplimanger, flirta . fast man egentligen "brutit" ÄR inte omtänksamt. Det är egoistiskt.

    TS, du trillar ju dit igen när din fd älskare ger dig komplimanger och är romantisk och uppmärksam mot dig. För att du ska kunna komma över honom så bör han ju vara lite avståndstagande och enbart professionell i sin attityd. DET hade hjälpt dig och alltså varit omtänksamt. Eftersom han nu väljer hustru och barn.

    Gaaahhhh, varför fattar inte folkt detta!!!!         
    Bra inlägg!

    Jag tror att svaret på din fråga om varför folk inte fattar detta helt enkelt handlar om att de har känslor åt ett eller annat håll - och att många  har svårt att se sin egen del i hur andra uppfattar en. Det är ju inte så konstigt egentligen. 
  • Anonym (svalna av...)

    Kompiszonen? Nja, jag tror inte att den är helt safe. Att komma varandra känslomässigt nära som vänner/kompisar kan också lätt bli mer känslor - inte ovanligt att kärlek bottnar i djup vänskap. 
    Jag har varit hon som killen lutar sig mot när det var risigt i hans förhållande och han blev kär i mig. Jag trodde att vi var just som syskon men icke då - hans känslor tog fart ändå. Skulle nog vilja påstå att det gick från kompiszonen till allvarliga känslor av förälskelse från hans sida. Det hjälpte inte till i hans förhållande tyvärr. 

  • Anonym (svalna av...)
    Anonym (lika) skrev 2013-10-24 22:09:55 följande:

    Det beror väl kanske på hur man ser på kärlek och det man har, så här resonerar jag.

    Jag tänker som  ....
     
    Tack för det du skrev! Håller med dig helt och fullt!

    Åh! SoligGlad{#emotions_dlg.flower} 
  • Anonym (svalna av...)
    Anonym (lika) skrev 2013-10-27 22:43:43 följande:

    Sant, och så hemskt.
    Kommer ni ihåg uttrycket "jag älskar dig så mycket att min kärlek räcker till oss båda" - dvs att den andre inte behöver tycka om så mycket... sorgligt....
    Jag har en kompis som inte älskar sin fru, men han kan inte lämna henne. Det är så sorgligt att se honom i det här, med vetskapen om att han troligen är olycklig och kommer så vara resten av livet om de fortsätter tillsammans. Än värre måste det vara för henne - hon vet om att han inte har känslor för henne. Gråter 
  • Anonym (svalna av...)
    Anonym (lika) skrev 2013-10-28 07:26:42 följande:
    Jag tror iofs att det kanske inte är så hemskt för henne som man kan tro. Eftersom hon väljer att vara med någon som inte känner något så måste det finnas annat som räcker för henne helt enkelt. Det är om man själv är en person där kärlek är viktigast som man plågas. Själv skulle jag ta mitt pick och pack i princip direkt om den jag levde med och älskade sa att den inte älskade mig. Både för dens och min skull. Andra tänker väl, antar jag, att de ska övertyga den andra om att de visst älskar dem fortfarande osv. 

    Hur kommer det sig att han inte kan lämna? Han måste ju också ha nöjt sig på något sätt med det där eller är det påtryckningar från omgivningen som hindrar honom?.
    Nej, hon kanske inte tycker att det är så viktigt att han älskar henne. Deras vardag fungerar, huset, bilen, barnen, skolan, fotbollen, släktkalasen osv... och kanske är det så viktigt att det livet fungerar - viktigare än ens inre känsloliv... Jag skulle aldrig kunna ha det så utan hade varit olycklig och längtat bort hela tiden... Till saken hör att han fick känslor för en annan och saken ställdes på sin spets, men han har ändå valt att stanna kvar.

    Jag tror att han inte kan lämna pga att han är rädd för vad som ska hända. Han tror sig inte om att hitta någon annan är min gissning. Han är väl också rädd för hur det ska bli för barnen, vad släkten ska säga osv. Jag tror att han inte ser sig själv som modig. Kanske är han också bekväm? Till saken hör väl också att de, i alla fall utåt sett, inte har det sååå dåligt.... båda är snälla mot varandra och hänsynsfulla.... men det är kärlekslöst....
    Vad ska man egentligen göra som vän i det här läget?  
  • Anonym (svalna av...)
    Labolina skrev 2013-10-28 08:50:07 följande:

    Men herregud - det är väl ändå inte synd om honom? Har aldrig tidigare stött på så många svaga velpottor som i denna tråd. Vad gäller din kompis så vill han helt enkelt inte lämna. Även om du vill att han ska vilja det.
    Nej, synd om honom är det ju inte, men jag har svårt att stå bredvid och se att han låter tiden bara gå, när han sagt att han egentligen vill något annat. Jag vill att han lever efter sitt hjärta... det kan ha att göra med att jag har gjort det själv och lämnat ett dåligt förhållande och livet har därefter blivit mycket mera äkta och levande...Glad Jag har väl helt enkelt svårt att stå och se på...

    Det är ingen lätt sak att lämna ett långt förhållande med föräldern till sina barn. Man gör inte det om man inte absolut måste. Men det är viktigt, som många skrivit här ovan, att man ger sig utrymme och får lov att ventilera de här besluten om de närmaste relationerna - vilka beslut det än blir.

    Faktiskt är det här en tråd som har riktigt många kloka inlägg utan att det blivit hets åt ena eller andra hållet...Solig 
Svar på tråden Att komma över omöjlig kärlek