Anonym (Varför otrohet?) skrev 2013-06-03 09:24:10 följande:
En fråga eller två till er alla som skriver i denna tråd. Är det någon av er som tänker på hur er partner mår? Är det någon av er som har dåligt samvete pga att ni gör er partner illa? När jag läser era inlägg så slås jag av hur ego ni alla låter - Åh, det är så svårt, jag har så mycket känslor, han vill inte lämna men jag skulle göra det utan att blinka om han ville ha mig... Men ingenstans nämner någon av er hur er partner mår av att ni är otrogna. Det andra som slår mig är att ni inte verkar ha någon stolthet i kroppen. Era älskare vill inte ha er! De vill ha sin familj och hustru OCH en älskarinna på sidan om. De älskar inte er! Läs igenom vad ni alla skrivit! Ingen av er berättar om ett" lyckligt" avslut - i samtliga fall har älskaren valt sin familj, Och det enda som kommer ut är en massa brustna hjärtan och relationer. Flera av er nämner att det var omöjligt att lappa ihop förhållandet efter att otroheten avslöjades eller när älskaren valde bort er för familjen. Ja, det är väl ganska klart varför när man läser vad som skrivs - ingen verkar ha varit intresserade av att satsa på sin partner. Ingen verkar älska sin partner. Så varför inte lämna innan otroheten blir ett faktum. Är det ensamheten som skrämmer. Möjligheten att älskaren inte kommer att välja en? Många av er säger också att ert förhållande inte var bra redan när otroheten avslöjades - är det en ursäkt för att rättfärdiga att ni valde att vara otrogna? Varför försöker man inte jobba på sitt förhållande - om det nu inte är bra - istället för att tillåta sig att få känslor för någon annan och vara otrogen. Det är så enkelt att säga att passionen drabbade mig - som om man inte har något ansvar för sina känslor och handlingar och bara dras med. Ledsen om jag ställer obehagliga frågor men jag kan inte förstå att man gör detta val! Att man medvetet väljer att såra en massa människor (inklusive sig själv) istället för att se sanningen i vitögat och tar itu med sin situation.
För mig så försökte jag göra som du tycker, bita ihop och försöka glömma, men det gick inte. Var så oerhört dragen till denna man. Jag föreslog då öppet förhållande till min sambo som tyckte att det var väl okej att ha sex med någon annan någon gång så då släppte jag lite på attraktionen och sedan vips var jag kär. Trodde att det skulle gå över om jag skulle få ha sex med honom och se att det inte var så underbart som jag föreställt mig. Vi hade ett sexuellt förhållande ett tag, sedan fick han också känslor för mig och till slut berättade jag för min sambo som blev förkrossad för känslor borde inte finnas med, även fast vi inte pratat om den delen. Jag bröt då med älskaren, var ifrån varandra i nästan ett år men arbetar på samma ställe så vi såg varandra ibland. Var olyckliga båda två. Började umgås som vänner efter året (sambon visste detta och var ok med det) för mannen sade att han kommit över mig. Det hade han inte visade det sig och vi föll dit igen. Nu är det ett halvår senare ungefär. I mitt fall har inte älskaren någon egen familj och vill eg att det ska vara vi men är yngre än mig och vill inte ha familjeliv ännu (jag har barn). Jag älskar eg min sambo mer (därför jag inte har lämnat), skulle dö för honom om det behövdes och hellre rädda honom ur en brand än älskaren men älskaren är jag så fruktansvärt kär i. Försöker tänka att det bara är hormoner, det är som en drog som går över men det är svårt. Och ja jag vet att min sambo lider... samtidigt har han gett mig ganska lite uppmärksamhet dessa år trots att jag bett om det om och om igen och även låtit sig själv förfalla på flera sätt så han känner lite skuld också. Jag önskar att jag kunde glömma älskaren och de dåliga år som varit med sambon och börja om med honom där vi båda ger varandra allt...
Men den här gången känns det lite bättre med min sambo så jag hoppas på att det går nu!