Att komma över omöjlig kärlek

Vill tillägga att det är flera personer i min närmaste omgivning som har reflekterat över verbal misshandel så det är inget jag har fantiserat ihop själv och det har pågått under lång tid även innan otroheten. Jag skyller inte ifrån mitt ansvar över det jag gjort utan försöker hitta svar för mitt eget välbefinnande.

Tack för alla svar - ger mig verkligen en hel del att fundera över!

Tom: Bortsett från att jag aldrig känt mig psykiskt misshandlad av min man känner jag igen mig väldigt väl i mycket av det du skriver.

Varför otrohet: Absolut borde man glömma sin fd älskare/älskarinna och göra allt för att få äktenskapet att fungera om man väljer att stanna. Men min ursprungsfråga handlar ju just om hur man ska kunna glömma.

Själv börjar jag fundera på om jag verkligen vill glömma min fd älskare. Igår träffades vi för första gången efter semestern och alla mina känslor kom genast tillbaka. Även om inget hände (inga kyssar etc) planerade vi för flera gemensamma projekt inkl. övernattningar, var definitivt inte fysiskt avvisande och dessutom sa han flera gånger hur vacker jag är. Känns alltså mer som en tidsfråga innan vi ramlar dit igen.

Inser att det enda rätta vore att skilja mig från min man men vill samtidigt inte fatta ett så livsavgörande beslut samtidigt som jag är helt galet förälskad i en annan (som jag dessutom vet att jag aldrig kan få). Känns dock som om jag lever i någon typ av limbo och måste fatta mitt beslut åt ena eller andra hållet.

Vad gäller sanningen vet jag att min man ser betydligt allvarligare på sexuell otrohet än på emotionell otrohet och skulle bli otroligt sårad om han fick veta att jag varit med någon annan (inte minst med tanke på att vi faktiskt gått i terapi och bl.a . diskuterat det faktum att det är många år sedan jag tände på honom). Om vi ska fortsätta tillsammans borde jag nog berätta mer om sanningen så han skälv får göra sina val men om vi separerar ser jag ingen mening med att såra honom mer än nödvändigt.      
     

Jo jag förstår att du söker svar... varför gjorde jag såhär ? , det är därför jag oxå skriver att det är väldigt vanligt att folk i din situation gör så , dvs drar på sig offerkoftan och gör sig själva till martyrer för att det känns så mycket bättre att lägga ansvaret för ens engna val som sedan ledde till att det gick åt helskotta på någon eler något annat....jag tror det är ganska mänskligt att när man gör något som går bra så slår man sig själv på bröstet och deklarerar stolt att... det där , det har jag gjort !!! , när man gör något som går åt helvete så börjar man hitta något man kan lägga ansvaret på... ja du vet , egentligen var det inte min idé....eller det hade funkat skitbra om det inte.....osv.... något vi alla gör i mer eller mindre utsträckning , ju större konsekvens desto större behov av att rationalisera

men jag tror som sagt att att det är fel ställe att söka svar på.... även om rationalisering kanske får dig att känna dig bättre , tar bort en del av skuldkänslorna , så har den sina nackdelar , det fanns säkert anledningar till att du och din fru gled ifrån varandra känslomässigt och som kanske ledde till att du fick upp ögonen för någon annan , om du saknar något i ditt förhållande så skapas ett tomrum inom dig , en längtan , vilket kanske gör att man blir mer mottaglig för att få det på annat håll , kan vara bekräftelse , sex , whatever... MEN att sedan ta steget och vara otrogen är en helt annan sak , det är ett medvetet val man gör , ett val som många i samma situation inte gör , och det valet har du bara dig själv att skylla på , det valet har ingenting med din partner att göra.... du kunde ha gjort andra val , du kunde ha varit ärlig med din partner om dina känslor till den andra kvinnan , etc... det finns en mängd andra val.

Men nu valde du tyvärr otrohet , och den fick stora konsekvenser , kanske större än du hade räknat med och det är klart att du känner ånger och uppgivenhet över att det blev så , men jag tror att det är viktigt att inse att det blev så pga det val du gjorde och inte pga problemen i relationen...problemen i relationen var det som lade grunden för din otrohet , skapade förutsättningarna för att det SKULLE kunna ske , men valet att göra det var ditt eget och ingen annans ,  även dess konsekvenser.

Jag tror att det är bättre att acceptera för sig själv att ja , jag gjorde ett misstag , ja det fick väldigt stora konsekvenser , men gjort är gjort , det kan ingen göra ogjort och blicka framåt , vad gör jag nu ? Går det att lösa ? Hur då ?... osv... 

Fool: Klok som alltid

Precis, men jag tror också det är viktigt att förstå vad det är man behöver i en relation, och som då kanske saknas i den nuvarande. Detta måste man ju jobba med så att man inte blir sårbar för nya snedsteg. Om man går och bär på en ouppfylld längtan efter något (emotionell eller fysisk närhet/bekräftelse) så riskerar man ju att trilla dit igen.

Jag är i exakt samma sits som TS, det är så jävla svårt att komma vidare. Det känns tomt och man har svårt att känna glädje. Jag borde vara överlycklig för att fru väljer att ge mig en andra chans och jag känner mig genomrutten för att jag inte bara kan glädjas i det och satsa framåt istället. Sedan känner jag mig också genomrutten när jag ser fd. älskarinnan som jag valde att inte följa med när hon räckte ut handen. När jag ser min fru så vill jag bara ha henne och när jag ser min fd älskarinna så smälter jag in i hennes ögon. Får kämpa för allt jag har för att hålla tillbaka. Vad är det för fel på mig egentligen? Jag har två underbara kvinnor i mitt liv, men jag schabblar bort båda två genom att inte ha styr på mina känslor och kan inte lita på mig själv. Kan inte någon hjälpa mig att tänka. Jag har provat allt känns det som. Vi går regelbundet hos familjerådgivningen, jag skriver dagbok hur jag mår dag för dag, jag pratar med en egen terapeut, skriver av mig på forum o.s.v.. Det har ju gått så många år så jag borde fått klarhet i hur jag känner. Ska jag lämna eller fortsätta kämpa?

Jo det håller jag med om , men jag tror att det är viktigt att ta ett steg i taget , och inte blanda ihop allt i en och samma klump

Steg 1) Acceptera (även för sig själv) , ta på sig ansvaret för , och såsmånigom försonas kring otroheten i sig

Steg 2) Gräva i förhållandet , vad gick fel , varför ? , när ?... oftast finner man att man var båda lika delakiga i att relationen gick fel , att båda bidrog lika mycket fast ibland på olika sätt , ibland rena missförstånd , eller små saker som med tiden blev stora i brist på kommunikation , etc

Absolut, håller med till 100%.

Jag menar att det är efter man har gjort denna resa, och då vet vad det var som gjorde att man trillade dit (känslomässigt menar jag då). Det är viktigt att förstå, för det är ju bl.a. där man behöver jobba med relationen så att man inte är sårbar för nya dittrillningar. 

I min del av verkligheten har jag sett det du pratar om i två realtioner på nära håll. I den ena håller mannen på att försöka ta sig därifrån genom samtal, resonerande och terapi för att nå någon typ av förståelse för att han inte vill leva det livet och bli behandlat som ett bihang i sin frus liv. (Det går oändligt längsamt och han talar för döva öron). I det andra lämna mannen beslutsamt förhållandet.

Jag antar att det finns fler som har det så, men att det inte är så populärt att säga att man plågas av att ha "Selma" hemma för det innebär ju att man är en "lille Fridolf" som faktiskt valt "Selma" en gång i tiden, alltså är man i personligheten en "lille Fridolf" som behöver guidning av en bestämd fru.

Jag hör nästan aldrig män som vill lämna äktenskapet för att deras fruar är för dominanta mot dem och ändå vet jag att det finns, jag antar att det är lättare att erkänna att man blivit kär i någon annan än att man tvingats bli en toffel. Och jag antar att det är lättare för frun att släppa taget om en som varit otrogen än en man som vill lämna för att hon är förbannat otrevlig och dominant.  Det där hänger väl ihop på något sätt.   

Hm.. Två saker i det du skriver ovan vill jag att du funderar allvarligt på.

1) Du vet att du inte kan få älskaren (han väljer inte dig) 

2) Du vet att du inte kan fatta några avgörande beslut om att stanna eller gå från din man när du är förälskad i en annan (som du aldrig kan få).

Av detta följer att det du verkligen nu bör göra är att avsluta med älskaren, dvs sörja klart, släppa taget känslomässigt . För att klara det MÅSTE DU UNDVIKA HONOM SÅ LÅNGT DET ÄR MÖJLIGT!!! INTE planera jobb med övernattningar. Hur f*n tänkte du där???  Först när du verkligen släppt taget om älskaren så kan du utvärdera situationen på hemmaplan.

Det är enkelt. Bestämt dig. Fokusera. Det finns bara en väg framåt. Och det vet du. Känslorna för älskaren kommer garanterat att klinga av om du slutar ge dem näring.