Att komma över omöjlig kärlek

Nu kanske jag inte är rätt person att svara, eftersom jag och min "älskare" fortfarande har en relation, den har pågått i nio månader och blir bara mer och mer intensiv. Precis som för er (TS) så är det svårt att bryta helt eftersom vi bor grannar. Det är så konstigt. Jag är kär i min "älskare" (sätter citat-tecken eftersom vi väl inte helt har legat med varandra, men vi är fysiska ofta med varandra. Kan räcka att vi nuddar varandras händer, att stå nära osv). MEN jag älskar min man.

Vi har försökt bryta många gånger men vi trillar dit igen. Jag tycker det är så konstigt att min man inte märker någonting. Eller så kanske han visst märker något, men han håller tyst. Jag vet inte. Ibland får jag för mig att min man träffat någon annan, vilket skulle vara värsta katastrofen för min del. Motsägelsefullt, javisst, jag vet.... Men det finns ingen logik i det här. Känns snarare som ett missbruk. Nu har det gått så långt att jag inte ens vill tänka tanken att vara helt utan min älskare. Visst kan jag tänka mig att vi inte skulle ha någon fysisk relation längre, men jag vill  liksom inte att han skall försvinna ur mitt liv. Jag vet inte vad han känner för mig, men egentligen spelar det ingen roll.... Jag är mer livrädd för vad jag själv känner. Det som från början var lite spänning och guldkant (och attraktion) har eskalerat till något som är bortom all kontroll.

Det är så lätt för någon som inte varit i situationen att bara säga att man skall bryta.

Trösten mitt i allt elände är att både jag och älskaren är helt säkra på att vi vill leva kvar i våra äktenskap (frågan är väl om hans fru och min man skulle vilja det om det visste vad som pågår).

Just det här  med att vi är grannar blir ju lite skumt också, eftersom han och min man pratar en del samt att jag och älskarens fru pratar en del.

Skulle vara intressant att höra om vad någon Poly-människa tycker om det här....

En fråga eller två till er alla som skriver i denna tråd.

Är det någon av er som tänker på hur er partner mår? Är det någon av er som har dåligt samvete pga att ni gör er partner illa? När jag läser era inlägg så slås jag av hur ego ni alla låter - Åh, det är så svårt, jag har så mycket känslor, han vill inte lämna men jag skulle göra det utan att blinka om han ville ha mig...  Men ingenstans nämner någon av er hur er partner mår av att ni är otrogna. 

Det andra som slår mig är att ni inte verkar ha någon stolthet i kroppen. Era älskare vill inte ha er! De vill ha sin familj och hustru OCH en älskarinna på sidan om. De älskar inte er! Läs igenom vad ni alla skrivit! Ingen av er berättar om ett" lyckligt" avslut - i samtliga fall har älskaren valt sin familj, Och det enda som kommer ut är en massa brustna hjärtan och relationer. 
 
Flera av er nämner att det var omöjligt att lappa ihop förhållandet efter att otroheten avslöjades eller när älskaren valde bort er för familjen.  Ja, det är väl ganska klart varför när man läser vad som skrivs - ingen verkar ha varit intresserade av att satsa på sin partner. Ingen verkar älska sin partner. Så varför inte lämna innan otroheten blir ett faktum. Är det ensamheten som skrämmer. Möjligheten att älskaren inte kommer att välja en? 

Många av er säger också att ert förhållande inte var bra redan när otroheten avslöjades - är det en ursäkt för att rättfärdiga att ni valde att vara otrogna? Varför försöker man inte jobba på sitt förhållande - om det nu inte är bra - istället för att tillåta sig att få känslor för någon annan och vara otrogen. Det är så enkelt att säga att passionen drabbade mig - som om man inte har något ansvar för sina känslor och handlingar och bara dras med. 

Ledsen om jag ställer obehagliga frågor men jag kan inte förstå att man gör detta val! Att man medvetet väljer att såra en massa människor (inklusive sig själv) istället för att se sanningen i vitögat och tar itu med sin situation.

Jag tycker det är så konstigt att min man inte märker någonting. Eller så kanske han visst märker något, men han håller tyst. Jag vet inte.
...

Just det här  med att vi är grannar blir ju lite skumt också, eftersom han och min man pratar en del samt att jag och älskarens fru pratar en del.

För nästan ett år sedan blev jag helt oväntat galet förälskad i min kollega som jag känt i många år. Han kände lika dant och vi inledde en relation trots att vi båda har familj. Känslorna fullkomligt exploderade men nu har han en gång för alla bestämt sig för att stanna med sin familj och vi har därför brutit vår relation.

Fattar dock inte hur jag ska stå ut. Tänker på honom varje vaken minut och saknar honom så att jag mår fysiskt illa. Samtidigt kan jag inte visa något här hemma.

Någon som varit i samma situation - dvs stannat hos er familj efter en längre otrohet? Hur gjorde ni för att glömma? Hur lång tid tog det? Lyckades ni någonsin få tillbaka känslorna för er man/fru?

PS Inser naturligtvis att det inte är synd om mig eftersom jag får skylla mig själv som varit otrogen, att otrohet är omoraliskt, fegt och alltid fel etc. Men gjort är gjort och i dagsläget försöker jag bara överleva/uthärda.

Din man märker säkert något, fast han vet inte VAD det är han märker. Att det är svårt för honom att lägga ihop två och två beror sannolikt på att han inte i sin vildaste fantasi kan föreställa sig att du skulle kunna svika honom så grymt – mitt framför ögonen på honom men samtidigt sååå bakom ryggen.
Det finns en väldigt enkel lösning på allas ert problem och det är att du helt enkelt lägger korten på bordet och berättar allt för din man. Något annat är faktiskt inte möjligt.
Om du inte gör detta kommer något av följande att hända (i sannolikhetsordning)
1. grannens fru kommer på vad som händer
2. grannen berättar allt för sin fru (händer från ena dagen till den andra)
3. din man fattar det ofattbara.

Jag tror inte du fattar själv hur oerhört hänsynslöst ni bär er åt, din granne och du. Ni är som grymma, narcissistiska och egoistiska småbarn. För detta - som egentligen inte betyder ett skit - riskerar du allt som betyder något för dig.
Snacka om att kacka i eget bo.

Men det känns som du sparkar på en som redan ligger. Tro mig, jag har sparkat mig själv så många gånger!

...

OM jag berättar för min man så kommer något av följande alternativ inträffa.
1. Han lämnar mig.
2. Han lämnar mig.
3. Han lämnar mig.

Ja jag befinner mig i precis samma situation just nu. Har för någon vecka sedan stött på en gammal kärlek som det faktiskt var jag som avslutade relationen med. Så hände det sig så att vi hamnad emitt emot varandra på lidingöbanan en morgon. Tydligen har han flyttat dit så vi kommer nu stöta på varandra titt som tätt. O nu finns det inte en sekund som passerar utan att jag önskar att få träffa och vara med honom.

Du har helt rätt i att han märker något, men han kan inte sätta fingret på vad det är. Ja du Polyanna (är du poly förresten?), att lägga korten på bordet NU är liksom lite i senaste laget, för att uttrycka sig milt. Är det något jag ångrar idag så är det att jag inte la korten på bordet direkt efter att jag grannen hade börjat skicka några flörtiga sms, när jag märkte att det började spåra ur, innan vi blev fysiska med varandra. Men det är alltid lätt att vara efterklok....Att lägga korten på bordet efter nio månader finns inte på kartan. Vad gäller dina alternativ vad som kommer att hända så fattar jag inte riktigt vad du menar. Ang 1 att grannens fru kommer på vad som händer. Varför skulle hon komma på det?? Ang 2. att grannen berättar för sin fru, varför i herrans namn tror du att han skulle berätta, han har väl någon form av självbevarelsedrift?! 3. Ja, den risken finns, det håller jag med om.

Ang. din sista mening, ja jag vet allt detdär. Men det känns som du sparkar på en som redan ligger. Tro mig, jag har sparkat mig själv så många gånger!

Att berätta för min man är uteslutet. Dock är jag lite rädd att jag någon dag skall bryta ihop och berätta allt i ren panik eftersom det känns som om jag inte orkar längre.

Vi har pratat om allt detta några gånger, jag och grannen, och då är vi förnuftiga och kommer mer eller mindre överens om att vi skall låta bli varandra. Ungefär som en alkis som bestämmer sig för att aldrig mer dricka, lätt för alkisen att säga när han har värsta bakfyllan. Kanske en dum jämförelse, men du fattar nog vad jag menar.

OM jag berättar för min man så kommer något av följande alternativ inträffa.
1. Han lämnar mig.
2. Han lämnar mig.
3. Han lämnar mig.

Så, nu förstår du varför jag inte vill berätta.