Att komma över omöjlig kärlek

Anonym (ångest)

Äldre 2 Jun 20:38
847 svar

Citera Visa endast Anmäl

Att komma över omöjlig kärlek

För nästan ett år sedan blev jag helt oväntat galet förälskad i min kollega som jag känt i många år. Han kände lika dant och vi inledde en relation trots att vi båda har familj. Känslorna fullkomligt exploderade men nu har han en gång för alla bestämt sig för att stanna med sin familj och vi har därför brutit vår relation.

Fattar dock inte hur jag ska stå ut. Tänker på honom varje vaken minut och saknar honom så att jag mår fysiskt illa. Samtidigt kan jag inte visa något här hemma.

Någon som varit i samma situation - dvs stannat hos er familj efter en längre otrohet? Hur gjorde ni för att glömma? Hur lång tid tog det? Lyckades ni någonsin få tillbaka känslorna för er man/fru?

PS Inser naturligtvis att det inte är synd om mig eftersom jag får skylla mig själv som varit otrogen, att otrohet är omoraliskt, fegt och alltid fel etc. Men gjort är gjort och i dagsläget försöker jag bara överleva/uthärda.
- «
- ‹
- Sida 4 av 84
- 1
- 2
- 3
- 4
- 5
- 6
- 7
- 8
- 9
- 10
- 11
- 12
- 13
- ›
- »
Svara i tråden
Svar på tråden Att komma över omöjlig kärlek
Anonym (polyanna)

Äldre 4 Jun 13:47

#31

Citera Visa endast Anmäl

Anonym (Varför otrohet?) skrev 2013-06-04 13:35:56 följande:
Men så mycket enklare då. Du vill ha din man - DUMPA GRANNEN! Fattar inte hur f-n man kan tycka att det är svårt! Hur är ni som är otrogna funtade egentligen. Sluta tyck synd om dig och börja ta hand om din man och er relation. Vänd känslorna åt rätt håll! Det är väl det enklaste i världen att tala om för grannen att det är slut - att ni inte ska träffas på tu man hand längre!
Nu vill jag absolut inte försvara beteendet, det är helt förfärligt, men det är inte så enkelt som det verkar. Det är som att säga till den överviktiga att det ju bara är att äta mindre och röra sig mer.
Man kan utveckla ett slags beroende, och beroende fungerar så att man väldigt snart slutar "ta drogen" för att man mår bra av det. Man tar den istället för att slippa må så dåligt av att inte ta den.
När man bryter eskalerar illamåendet (abstinens) och man trillar dit. Till slut är det nästan inte något välbefinnande inblandat, man fortsätter ändå tvångsmässigt att försöka återskapa det, eller rättare sagt, för att försöka komma undan sitt dåliga mående.
Det är bara avslöjande som kan stoppa det här tåget.
MEN, värt att notera, det här är sällan ömsesidigt.
Anonym (tiden)

Äldre 4 Jun 13:59

#32

Citera Visa endast Anmäl

Anonym (polyanna) skrev 2013-06-04 13:47:16 följande:
Nu vill jag absolut inte försvara beteendet, det är helt förfärligt, men det är inte så enkelt som det verkar. Det är som att säga till den överviktiga att det ju bara är att äta mindre och röra sig mer.
Man kan utveckla ett slags beroende, och beroende fungerar så att man väldigt snart slutar "ta drogen" för att man mår bra av det. Man tar den istället för att slippa må så dåligt av att inte ta den.
När man bryter eskalerar illamåendet (abstinens) och man trillar dit. Till slut är det nästan inte något välbefinnande inblandat, man fortsätter ändå tvångsmässigt att försöka återskapa det, eller rättare sagt, för att försöka komma undan sitt dåliga mående.
Det är bara avslöjande som kan stoppa det här tåget.
MEN, värt att notera, det här är sällan ömsesidigt.
Håller till fullo med ang. det du skriver om beroendet. Men vad jag inte riktigt förstår är din sista mening, där du skriver att det är sällan ömsesidigt. Vad menar du med det?

Du skriver i ett tidigare inlägg (nr 27) att otrohet ALLTID avslöjas. Så är det naturligtvis inte. Jag har sett folk komma undan med det flera gånger.

Beträffande grannen så vet jag att han inte kommer att berätta för frun, det är nämligen hans största skräck att hon skall få reda på det. Det är väl snarare som så att jag riskerar att bryta ihop vilken dag som helst och berätta för min man.
Anonym (polyanna)

Äldre 4 Jun 14:19

#33

Citera Visa endast Anmäl

Anonym (tiden) skrev 2013-06-04 13:59:53 följande:
Håller till fullo med ang. det du skriver om beroendet. Men vad jag inte riktigt förstår är din sista mening, där du skriver att det är sällan ömsesidigt. Vad menar du med det?

Du skriver i ett tidigare inlägg (nr 27) att otrohet ALLTID avslöjas. Så är det naturligtvis inte. Jag har sett folk komma undan med det flera gånger.

Beträffande grannen så vet jag att han inte kommer att berätta för frun, det är nämligen hans största skräck att hon skall få reda på det. Det är väl snarare som så att jag riskerar att bryta ihop vilken dag som helst och berätta för min man.
Jag säger inte att otrohet alltid avslöjas (fast det gör den nästan alltid, på ett eller annat sätt och förr eller senare) utan att just den otrohet du är inblandad i definitivt kommer att avslöjas. Det ligger i sakens natur.
När det gäller grannen så vet du inte om han berättar för frun. Att det är hans största skräck att hon ska får veta säger ingenting om den saken – vänta får du se.

Beroendet är sällan ömsesidigt på så sätt att det sällan ser likadant ut i bägge ändar, men man luras ofta att tro det. Dvs man utgår ifrån att den andre känner precis likadant som man själv. Så är det inte. Det är bl a därför det kan hända de mest överraskade saker. Man kan inte gardera sig för att man har helt enkelt ingen kontroll.
Största (och egentligen enda) orsaken till detta är hemligheten. Så fort den är ute bryts förtrollningen, som en punkterad ballong. Och förvandlas tyvärr inte till ett ljuvt minne.
Anonym (Varför otrohet?)

Äldre 4 Jun 16:13

#34

Citera Visa endast Anmäl

Anonym (tiden) skrev 2013-06-04 13:59:53 följande:
Håller till fullo med ang. det du skriver om beroendet. Men vad jag inte riktigt förstår är din sista mening, där du skriver att det är sällan ömsesidigt. Vad menar du med det?

Du skriver i ett tidigare inlägg (nr 27) att otrohet ALLTID avslöjas. Så är det naturligtvis inte. Jag har sett folk komma undan med det flera gånger.

Beträffande grannen så vet jag att han inte kommer att berätta för frun, det är nämligen hans största skräck att hon skall få reda på det. Det är väl snarare som så att jag riskerar att bryta ihop vilken dag som helst och berätta för min man.
Men gör det då! Bryt ihop och berätta - för alla inblandades skull!
Anonym (Varför otrohet?)

Äldre 4 Jun 16:29

#35

Citera Visa endast Anmäl

Anonym (polyanna) skrev 2013-06-04 13:47:16 följande:
Nu vill jag absolut inte försvara beteendet, det är helt förfärligt, men det är inte så enkelt som det verkar. Det är som att säga till den överviktiga att det ju bara är att äta mindre och röra sig mer.
Man kan utveckla ett slags beroende, och beroende fungerar så att man väldigt snart slutar "ta drogen" för att man mår bra av det. Man tar den istället för att slippa må så dåligt av att inte ta den.
När man bryter eskalerar illamåendet (abstinens) och man trillar dit. Till slut är det nästan inte något välbefinnande inblandat, man fortsätter ändå tvångsmässigt att försöka återskapa det, eller rättare sagt, för att försöka komma undan sitt dåliga mående.
Det är bara avslöjande som kan stoppa det här tåget.
MEN, värt att notera, det här är sällan ömsesidigt.
Eller så är det enkelt. Man bara bestämmer sig en dag - nu är det nog - och sätter stopp för galenskaperna. Visst är det en form av beroende MEN i detta fall borde det vara enkelt att kanalisera om känslorna och rikta dem mot maken - som hon säger sig älska: Jag förstår inte - kommer aldrig att göra det - hur man kan säga sig älska sin partner så mycket men ändå väljer att vara otrogen.Och säga sig må sååå dåligt över det. Men ändå inte vilja bryta beteendet. Som sagt - ganska enkla åtgärder i detta fall - var aldrig ensam med grannen!
Anonym (Aldrig säg aldri)

Äldre 7 Jun 18:12

#36

Citera Visa endast Anmäl

Anonym (Varför otrohet?) skrev 2013-06-04 16:29:54 följande:
Eller så är det enkelt. Man bara bestämmer sig en dag - nu är det nog - och sätter stopp för galenskaperna. Visst är det en form av beroende MEN i detta fall borde det vara enkelt att kanalisera om känslorna och rikta dem mot maken - som hon säger sig älska: Jag förstår inte - kommer aldrig att göra det - hur man kan säga sig älska sin partner så mycket men ändå väljer att vara otrogen.Och säga sig må sååå dåligt över det. Men ändå inte vilja bryta beteendet. Som sagt - ganska enkla åtgärder i detta fall - var aldrig ensam med grannen!

Min sambo och jag hade varit ihop i 10 år och hade barn ihop. Vi köpte ny lägenhet och då vi satt på banken för lånen så sade banktjänstemannen att det är bra att ha ordentligt skrivna papper då en del skiljer sig. Jag tänkte, ja inte vi. Det gäller inte oss. Vi har det bra ihop. Jag lyssnade inte så noga, tyckte inte att det var aktuellt för oss. Fyra månader senare var vi på resa med jobbet och då plötsligt visade en kollega intresse för mig, helt oväntat. Jag har aldrig varit otrogen och skulle inte fallit till föga med de flesta killar men med denna kille... Nu har det gått ett år och vi jobbar inte längre tillsammans. Vi inledde ingenting men det var många turer och känslor. Jag har aldrig känt så för någon. Jag tror att han var den stora passsionen men det fanns för många andra faktorer att ta hänsyn till, det kunde inte bli nåt då. Jag hade för mycket att förlora. Nu då han är borta så måste jag återskapa det min man och jag hade. Jag tyckte att vi hande det bra, eller sov jag då? Sammanfattningsvis så vill jag säga med detta - man skall aldrig säga aldrig! Det kan bli så nu att jag kanske inte fortsätter med maken. Och den andre mannen är borta. Kanske skulle jag satsat på den andre då det var aktuellt men alla mina tankar kom alltid till samma sak; barnen är för små.
Frankk

Äldre 7 Jun 18:34

#37

Citera Visa endast Anmäl

Jo liknande erfarenhet. Känslorna för den andre minskar med tid men försvinner aldrig kanske, känslorna för partnern gick inte att reparera så jag separerar i dagarna. Det ska faktiskt bli skönt att bli singel igen. De negativa känslorna är bearbetade i våras/vintras.

Så mitt råd är att lämna den du lever med för att skapa möjlighet att kunna leva fullt ut frramtiden. Det värsta är skammen mot omgivningen när man tar det förbjudna steget och sen också skulden mot sin tidigare älskade partner som man ger upp på.

Den tyngsta sorgen är att inse att vi själva är enda orsaken till alla våra motgångar.
Anonym (?)

Äldre 7 Jun 20:37

#38

Citera Visa endast Anmäl

Anonym (sorgsen) skrev 2013-06-03 10:26:29 följande:

För mig så försökte jag göra som du tycker, bita ihop och försöka glömma, men det gick inte. Var så oerhört dragen till denna man. Jag föreslog då öppet förhållande till min sambo som tyckte att det var väl okej att ha sex med någon annan någon gång så då släppte jag lite på attraktionen och sedan vips var jag kär. Trodde att det skulle gå över om jag skulle få ha sex med honom och se att det inte var så underbart som jag föreställt mig. Vi hade ett sexuellt förhållande ett tag, sedan fick han också känslor för mig och till slut berättade jag för min sambo som blev förkrossad för känslor borde inte finnas med, även fast vi inte pratat om den delen. Jag bröt då med älskaren, var ifrån varandra i nästan ett år men arbetar på samma ställe så vi såg varandra ibland. Var olyckliga båda två. Började umgås som vänner efter året (sambon visste detta och var ok med det) för mannen sade att han kommit över mig. Det hade han inte visade det sig och vi föll dit igen. Nu är det ett halvår senare ungefär. I mitt fall har inte älskaren någon egen familj och vill eg att det ska vara vi men är yngre än mig och vill inte ha familjeliv ännu (jag har barn). Jag älskar eg min sambo mer (därför jag inte har lämnat), skulle dö för honom om det behövdes och hellre rädda honom ur en brand än älskaren men älskaren är jag så fruktansvärt kär i. Försöker tänka att det bara är hormoner, det är som en drog som går över men det är svårt. Och ja jag vet att min sambo lider... samtidigt har han gett mig ganska lite uppmärksamhet dessa år trots att jag bett om det om och om igen och även låtit sig själv förfalla på flera sätt så han känner lite skuld också. Jag önskar att jag kunde glömma älskaren och de dåliga år som varit med sambon och börja om med honom där vi båda ger varandra allt...
Låter som du är en sån som kan ha fler än en partner. Det finns ju de också??
Anonym (?)

Äldre 7 Jun 21:04

#39

Citera Visa endast Anmäl

Hamnade i samma sits fast inte alls lika lång tid. Rannsakade mig själv efter min otrohet (som jag lustigt nog inte såg som en otrohet) och sa till maken att vi måste skiljas. Han tyckte det var konstigt och att det kom från ingenstans. Berättade aldrig om otroheten. Papprena skickades in, skilsmässan blev ett faktum. Visst hade jag mina funderingar. Ville glömma, ville rädda, hade allt bekvämt på plats men levde med en man som jag inte kunde dela de finaste tankarna med. De tankarna hade jag med min älskare. Allt ifrån promenader, kyssar, händer, kärlek, smek och att älska. Jag längtade varje timme efter honom.

Inte kort efteråt träffade min make också en kvinna. Så oumbärlig var jag. Han blev förälskad och lyckligare med henne. Mitt liv blev kaos då jag upptäckte att min "älskare" inte ville skilja sig.

Men till slut kom han till mig. Vi hade inte bara rätt timing. Ingen av oss har ångrat oss och nu i efterhand kan jag inte se hur man i hela fridens namn skulle kunnat få till en reparation av äktenskapet. Har hjärtat flyttat ut och man har älskat någon annan och inlett en relation med någon är det oerhört svårt att gå tillbaka till sin "ordinarie" på-papper-partner. Inte om det handlar om år och månader. Kärlek är en så stark drivkraft att den inte går att förneka.

Självklart är det nog så att vi inte hoppar ur en lång relation direkt, med barn och allt. Först kanske man behöver veta hur stark den nya relationen är. Men är den stark så behöver man ju inte vara rädd för att ta steget.

Är det spänning man söker så är kanske fri öppen relation det som är receptet. Alla relationer är unika.

För oss handlade det om kärlek och attraktion.

Låt kärleken blomstra och lev inte i unka relationer. Min man tackar mig för att jag bröt (för visst blev vi avslöjade min älskare och jag...). Han tyckte jag gjorde rätt som inte berättade, och att jag avbröt vårt äktenskap. Det gav honom rum att hitta kärleken också. Varför skulle bara jag få ha den förmånen?

Och jag blev inte svartsjuk på att maken hittat en ny. Det om något är väl tecken på att vi var färdiga. Och han blev inte arg på mig att jag haft en älskare vid sidan av. Det blev så skönt att inte vara oärlig och vi båda var överens om att vi var färdiga med vårt äktenskap. Vems normer var det att vi skulle hålla ihop? Våra egna eller andras?

Barnen blev förstås ledsna. Men det är INTE ATT man skiljer sig som är problemet utan HUR man skiljer sig. Det var skitjobbigt, men det blev bättre än det lidandet att försöka reparera något som var färdigt.
Anonym (Aldrig säg aldri)

Äldre 7 Jun 21:09

#40

Citera Visa endast Anmäl

Anonym (?) skrev 2013-06-07 21:04:56 följande:
Hamnade i samma sits fast inte alls lika lång tid. Rannsakade mig själv efter min otrohet (som jag lustigt nog inte såg som en otrohet) och sa till maken att vi måste skiljas. Han tyckte det var konstigt och att det kom från ingenstans. Berättade aldrig om otroheten. Papprena skickades in, skilsmässan blev ett faktum. Visst hade jag mina funderingar. Ville glömma, ville rädda, hade allt bekvämt på plats men levde med en man som jag inte kunde dela de finaste tankarna med. De tankarna hade jag med min älskare. Allt ifrån promenader, kyssar, händer, kärlek, smek och att älska. Jag längtade varje timme efter honom. Inte kort efteråt träffade min make också en kvinna. Så oumbärlig var jag. Han blev förälskad och lyckligare med henne. Mitt liv blev kaos då jag upptäckte att min "älskare" inte ville skilja sig. Men till slut kom han till mig. Vi hade inte bara rätt timing. Ingen av oss har ångrat oss och nu i efterhand kan jag inte se hur man i hela fridens namn skulle kunnat få till en reparation av äktenskapet. Har hjärtat flyttat ut och man har älskat någon annan och inlett en relation med någon är det oerhört svårt att gå tillbaka till sin "ordinarie" på-papper-partner. Inte om det handlar om år och månader. Kärlek är en så stark drivkraft att den inte går att förneka. Självklart är det nog så att vi inte hoppar ur en lång relation direkt, med barn och allt. Först kanske man behöver veta hur stark den nya relationen är. Men är den stark så behöver man ju inte vara rädd för att ta steget. Är det spänning man söker så är kanske fri öppen relation det som är receptet. Alla relationer är unika. För oss handlade det om kärlek och attraktion. Låt kärleken blomstra och lev inte i unka relationer. Min man tackar mig för att jag bröt (för visst blev vi avslöjade min älskare och jag...). Han tyckte jag gjorde rätt som inte berättade, och att jag avbröt vårt äktenskap. Det gav honom rum att hitta kärleken också. Varför skulle bara jag få ha den förmånen? Och jag blev inte svartsjuk på att maken hittat en ny. Det om något är väl tecken på att vi var färdiga. Och han blev inte arg på mig att jag haft en älskare vid sidan av. Det blev så skönt att inte vara oärlig och vi båda var överens om att vi var färdiga med vårt äktenskap. Vems normer var det att vi skulle hålla ihop? Våra egna eller andras? Barnen blev förstås ledsna. Men det är INTE ATT man skiljer sig som är problemet utan HUR man skiljer sig. Det var skitjobbigt, men det blev bättre än det lidandet att försöka reparera något som var färdigt.

Tänkvärt!

«
‹
Sida 4 av 84
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
›
»

Svara i tråden

Svar på tråden Att komma över omöjlig kärlek

Att komma över omöjlig kärlek

INNEHÅLL