Att komma över omöjlig kärlek

Man tar nog också rollen som familjefar väldigt plikttroget, iallafall har jag nog gjort det. Det är mannens ansvar att hålla ihop familjen och fixa när saker blir trasiga så också när det blir trasigt i relationen. Mannen ska stå upp när det blåser och inte låta sig styras av känslor kanske man tycker för så ska det vara i samhället. Mannen ska se till att det finns mat i hushållet, mota bort alla hot och se till att allt fungerar. Man trycker undan sig själv och fokuserar på familjebolaget för det måste ju fungera. Man känner sig feg om man sticker och bara tänker på sig själv. Man försakar sig själv för att familjen ska må bra, men så fungerar det ju inte utan det blir motsatt effekt.

Tom, tack för att du gav ditt perspektiv. Jag har ofta saknat just det, alltså hur mannen som väljer att stanna kvar resonerar, både här inne på FL och när det gäller min egen historia. En par små frågor bara: kände din fru till din älskarinnas existens? Och under hur lång tid pågick alltihop? Jag tänker mig att tiden är en viktig faktor, ju längre tid desto mer intrasslat blir allting. I efterhand önskar man att man hade rett upp allt på en gång, men då var man så överrumplad av känslor att några beslut inte gick att ta. Istället väntar man för länge, tills det inte fins någon lösning alls som är bra. Hur kom det sig att din älskarinna valde att stanna och stötta dig? Trodde hon att det skulle bli ni, eller gjorde du klart för henne att det var din fru som gick först?

Jag förstår att du sitter med många funderingar som du nog aldrig kommer få något riktigt svar på och jag lider med dig enormt. Du har säkert en stor speciell plats i din tidigare älskares hjärta även om det inte blivit ni två just nu och han har nog inte så lätt att gå vidare men det hjälper ju inte dig. Du kommer säkert kunna släppa in nya män i ditt liv med tiden och med det kommer du fundera mindre på honom även om du säkert inte kommer glömma honom helt. Nu har du ju alla möjligheter att förverkliga dina drömmar även om det inte blev med den mannen. Jorden kryllar av godingar som bara väntar på att bli plockade.

Tomheten: Hur länge var det sedan ni bröt?

TOM: Tack för ditt svar. På förslaget att jag ska punkta upp allt som jag inte står ut med hos min man finns det egentligen bara en punkt - avsaknaden av så väl mental som fysisk närhet. Men det är ju å andra sidan det som är a och o i en kärleksrelation. 

Själv har jag just pratat med min fd älskare för första gången sedan vi bröt. Var supernervös innan jag ringde men så fort jag hörde hans röst kändes allt bara naturligt och fantastiskt igen! Avhandlade snabbt jobbgrejorna men fortsatte sedan att prata i över en timme - hur ska jag kunna glömma nu och hur i hela fridens dar ska jag kunna sluta hoppas.   

Tom: ja, du har rätt i alla avseenden. Fast fan vad det gör ont. Det är också svårt att helt hålla sig borta från all kontakt, det är liksom så himla lätt att slänga iväg ett sms för att kolla hur det är. Och så ger det lite lindring, men bara en kort stund. Efteråt blir baksmällan ännu värre. Har du några tips på hur jag kan tänka och agera där? Vår brytning är sådär diffus, känslorna finns kvar och båda hoppas nog att verkligheten ska förändra sig av sig själv. Romantisk, som någon kallade den typen av brytning. Kanske vore det enklare om den skett med buller och bång och hårda ord? Så att det verkligen var tydligt att det var över för gott. Så att man kunde vara arg istället för bara sorgsen.

TS: Det var ett par månader sedan nu. Fast jag har gjort ett antal försök tidigare i år, men inte lyckats hålla ut eller stå emot. Jag har gett honom så enormt många chanser, långt fler än vad jag borde. Ändå är jag hela tiden beredd att ge honom nya. Det är så svårt att släppa drömmen om oss, som livnärt mig under så lång tid nu. Jag vet att han har dåliga sidor, de har ju visat sig efter hand nu - inte minst feghet och svårighet att ta och genomdriva beslut. Och kanske skulle de sidorna driva mig till vansinne efterhand om vi levde ihop. Men den passion, lycka, kärlek, intimitet och ömhet jag upplevt med honom är så förbannat svår att glömma.

Tror min älskarinnas modell var att ladda upp med ganska mycket aggression och ilska mot mig vid slutet. Hon låtsades som jag inte fanns. Det där med att jag var feg, inte står för mina känslor, svag, ger falska förhoppningar o.s.v. Det var väl hennes sätt att hantera sorgen. Hur hon tänker nu vet jag inte tyvärr, kanske likadant, men det hoppas jag inte utan att hon kan minnas det som något fint som vi hade tillsammans. Jag själv får verkligen stålsätta mig för att inte ta upp kontakt med henne. Det gör jag för att jag vill skydda henne och inte riva upp gamla sår. Självklart undrar jag hur hon mår, men det kan jag aldrig ta reda på.

Det är en svår kombination det där - att släppa kärleken men samtidigt låta det bli ett fint minne som inte fördunklas av ilska. Jag vill så gärna låta det vackra få fortsätta vara vackert. Jag vill liksom inte besudla det allra finaste med hårda ord och anklagelser. Jag vill inte vara arg. Jag vill absolut inte bli bitter. Jag kanske inte kan förlåta honom för hans svek, men jag vill förstå.

Tomheten: Känner så väl igen mig i din beskrivning och även beskrivningen av uppbrottet. Vi hade i förhand kommit överens om att bryta (helt galet samtal då vi satt med våra kalendrar och planerade in bästa datumet och träffades sedan - åt god mat, älskade och se hej då. Helt klart att det fanns massor av känslor kvar från båda håll och det är också därför jag har så svårt att sluta hoppas (ffa som vi tvingas ha kontakt genom jobbet).

TOM: Önskar att jag hade kunnat känna ilska men faktum är att min fd älskare aldrig ingav mig några falska förhoppningar utan redan från början sa att han aldrig skulle kunna lämna sina barn. Däremot tycker jag kanske att han aldrig skulle ha inlett relationen (han var definitivt den drivande i början) om han inte ville lämna eller åtminstone tagit sitt "ansvar" och brutit när han började inse att jag verkligen älskade honom över allt annat och var villig att lämna familj och allt för hans skull - samtidigt som jag var för svag för att bryta vår relation. Men samtidigt är vi två vuxna människor och jag måste ju ta ansvar för mitt eget liv.

Nu är väl frågan snarare hur jag ska kunna sluta hoppas och inte utsätta mig för situationer där jag riskerar att bli avvisad.    

Skilj dig. Berätta för din man att du inte älskar honom längre och skilj dig. Du har förverkat din rätt att få stanna kvar i äktenskapet tycker jag.

Det är väldigt mycket jag, jag, jag i dessa trådar om stackars mig som är så kär i min (ex)älskare men jag har bestämt mig för att bryta med min älskare och stanna med min man/försöka med min man/satsa på min man och familjen och samtidigt så beklagar ni bara hur uselt och kärlekslöst er relation är.

Men ta ansvar för ditt liv då. Och din mans. Du har bedragit honom i ett helt år. Att skylla otroheten på att känslorna bara exploderade och det var min älskare som var den drivande är så fult, så uselt, så falskt. Du har alltid ett val - att vara otrogen eller tacka nej och och fokusera på sitt förhållande - att fortsätta lura sin partner eller ta ansvar för det man gjort och lämna ett förhållande som man uppenbarligen inte vill vara i.

Varför inte sluta gnälla och istället agera! Lämna eller satsa fullt ut. Det senare alternativet innebär dock att du måste bekänna vad du gjort så att din man kan ta ställning till om han är intresserad av att fortsätta med dig.

Lycka till!