Att komma över omöjlig kärlek

Bara för att göra saker riktigt tydliga eftersom den här debatten verkar spåra ur totalt....

Vilsen skriver något in stil med "men jag har inte berättat allt".... vilket inte säger någonting om exakt vad det är hon har uteslutit. Iom att vi inte vet vad det är som har uteslutits så kan vi heller inte veta om det var eller inte var något som var viktigt för hennes mans beslut att ge henne en ny chans.

Det kan vara något trivialt som inte hade påverkat hans beslut och som han helst sluppit veta
Men det kan oxå vara något som hade påverkat hans beslut starkt

Jag anser att man inte ska utesluta saker när man berättar om sin otrohet ,andra anser att det är ok att göra så , smakfråga helt enkelt som inte längre spelar något roll eftersom det redan är gjort.

Jag har inte ljugit om nåt. Men jag och den andra valde att inte berätta vart vi haft våra möten,vilka ställningar vi haft. Vad som inte skrivit i alla sms. Och så vet dom inte att vi varit nära att bryta upp med våra respektive. Sen var min man väldigt noga med att inte vilja veta allt som skrivits eller som har med sex att göra. Alla är olika. Vissa vill veta allt. Andra inte.

Dåså , då klarnar bilden lite , det mesta (förutom hur starkt ni kände för varandra) verkar vara i linje med din mans önskan att inte få veta detaljer kring själva sexet och vad ni sagt och skrivit till varandra.

Nej alla vill inte veta detaljer speciellt kring sexet , tror tom det är ganska vanligt , för den som varit otrogen är det ett spännande , romatiskt , pirrigt och fint minne , för den bedragne är det bara allmänt äckligt och något man inte alltid vill höra.

Däremot tycker jag som sagt att det är upp till den bedragne att avgöra vad de vill veta , i ditt fall verkar ju det som sagt stämma ganska väl med din mans önskemål , men det är inte alltid det är så. Det jag skriver om är när den som varit otrogen på egen hand ger sig själv rätten att själv bestämma hur mycket den bedragne behöver veta , helt och hållet baserat på sin egen "smak". Jag tror att det ganska lätt kan bli så att storyn den bedragne får då blir extremt bantad , En relation på 2 år blir "en engångsgrej" , osv. Då blir det väldigt svårt för den bedragne att göra sig en realistisk bild över det han ska förhålla sig till och avgöra om han vill eller inte vill förlåta. Och då kan det lätt bli felaktiga beslut som  båda senare får ångra , om inte annat blir den bedragne mer eller mindre lurad till ett beslut baserat på falsk info , eftersom personen kanske valt annorlunda om han haft hela storyn från början. Det säger ju sig självt att det antagligen är lättare att förlåta en engångsgrej än något som pågått i 2 år ?

Heja dig och din man. Hoppas att det sakta men säkert blir bättre nu. Avstå från kontakten med den andre såsom du redan gör.

Bra att du brutit med älskaren. Det är enda vägen framåt. Tro mig, jag vet. Det är nu drygt ett och ett halvt år sedan vi bröt upp definitivt. Jag vill absolut inte ha tillbaka honom. Jag tycker inte ens om honom, tror jag, efter hur han behandlade mig på slutet.

Men det finns, tyvärr, fortfarande dagar då han spökar. Då jag känner en saknad och sorg över att det blev som det blev. Missförstå mig rätt, jag vill absolut inte ha tillbaka det vi hade. Nej, jag sörjer snarare att jag överhuvudtaget gav mig in i den relation som blev så destruktiv och nästan krossade min självkänsla totalt. Det var inte värt det. Att bli så krossad för några skärvor av stulen lycka. Även om jag just då, när vi träffades, var galen av intensiv lycka.

Om du och din man ska ha en chans måste den andre flytta ut ur ditt hjärta och du sluta längta efter det som inte blev.

Lycka till!

Detta händer mig nu, och jag känner mig både lycklig och olycklig i denna kärlek.

Jag är en tjej, och en dag blev jag döförälskad i en annan tjej i min klass. Vi spelade basket och det bara kom från ingenstans. Sakta men säkert är jag mer med henne och är närmare henne, utan att någon märkte någon speciell förändring. Hon, vi kan kalla henne A, är supertajt med sin bästis, hon kan heta B. Efter ett tag känner jag att jag borde berätta detta för mina vänner, så jag berättar för en av mina bästisar, jag skickar via SMS för att jag är rätt feg och hon inte bor i närheten, hon kan heta C. Två andra bästisar jag har, de får heta D och E. Jag berättar för D som berättar för E. En dag berättar jag vem jag älskar till B. Ett tag senare berättar B eller D för A att jag gillar henne. A vill prata med mig och säger att det är ok. Hon tar det som en komplimang. Och hon verkar uppskatta det. Men nu spolar vi framåt. Detta hände igår, att jag, A och B hade sjukt kul. B berättar sedan för mig vem A är kär i. Det är en kille, han kan heta F. Jag blir svartsjuk, men det visar sig sedan att F inte alls vill vara ihop med A. Bra för mig, men hon vill inte vara ihop med mig, jag är ju liksom en tjej... I:'

Hej
Varit i samma situation. Men ibland undrar jag om det inte är själva grejen att det är omöjligt som gör det så passionerat och så svårt att släppa. Att det inte är personen (inte bara) som man saknar utan att ha något för sig själv utanför familjen. I mitt fall tror jag att det var mest jag själv som inte trivdes i nuet och kände mig instängd och allt sånt. Det hade inte med min man eller den andre att göra egentligen. När jag blev medveten om det och delade mina känslor med min man blev det en nystart och framförallt att jag själv kom till ro med mig själv och lärde känna mina egna brister och mina drivkrafter på riktigt. Att jag förstod vad jag behövde. Egentligen.
Lycka till!!

Logga in

Tillbaka

12 år senare, varför kan vi inte släppa taget?

12 år senare, varför kan vi inte släppa taget?

Kategori: Känsliga rummet -> Relationsproblem

27 svar

Sida 2 av 2

3344 visningar

Anonym (jobbi­gt)

2012-03-25

När jag var 24 träffade jag en man som jag blev vääääldigt kär i. Blixtförälskad och helt galet kär. Han kom in i mitt liv straxt efter min pappas död och hjälpte mig upp på fötter. Han fick mig även att ta mig samman, plugga på komvux och sedan söka in till högskolan.

Vi hade en mycket passionerad relation i 1 år ungefär. Jag vill intepåstå att vi var ett par på det traditionella sättet, men vi var mer än bara KK och under denna tid så träffade vi inga andra. Men vi bodde ungefär 12 timmars tågresa ifrån varandra så ni förstår att det inte var en jättesmidig relation. Vi sågs ungefär varannan helg, ibland varje, och pratades vid dagligen.

I vilket fall gled vi i från varandra och han träffade sin nuvarande fru och jag träffade min nuvarande man, ungefär samtidigt. Vi fick även våra barn samtidigt.

Nu är det 12 år sedan och vi har väldigt svårt att släppa taget, även om det kan ha gått år mellan samtalen och mellan mötena så återtar någon av oss alltid kontakten förr eller senare. Vi har för tre år väldigt nära kontakt som, dessvärre, yttrade sig i även fysisk kontakt men jag avbröt detta efter 6 månader och efter det har vi inte talats vid på rätt länge.

Men nu är vi där igen, han ringde en dag för att höra hur det var och så är bollen i rullning. Nu smsar vi, vi har träffats på lunch och vi pratar i telefeon. Det blir flirtigare och mer utmanande hela tiden, från båda våra håll. :/

Jag vet att ni nu kommer gå i taket, och visst gör det, jag vet att jag är en usling. Men jag behöver få någon teori om varför ingen av oss kan släppa taget, då vi alltid hamnar där igen...i varandras tankar på något sätt. Han säger att vi klickade och att vi har kemi, och det är säkert det till stor del. Men efter tre år utan kontakt borde både kemi och klicket försvunnit. Och efter 12 år....herregud.

Ibland funderar jag på om jag borde ha kämpat mer för honom, om han var min tvillingsjäl....men samtidigt älskar jag min man väldigt mycket.

Åh, jag är så förvirrad....

Därför ska du börja med babymassage

Bättre sömn, mindre kolik ? och så himla mysigt. Här är fem anledningar till att göra babymassage till en del av dina rutiner. I samarbete med Neutral.

Anonym (jobbi­gt)

#11 2012-03-26

Flisan skrev 2012-03-26 21:38:29 följande:

Jag förstår mig inte på er... jag gör faktiskt inte det..

Det är inte bara er det handlar om.. det handlar om så ofantligt många fler.. era män, barn, hans fru och barn.. m.m.

att ni inte har självdiciplin nog att hålla fingrarna i styr skrämmer mig. Tappar tron på människor när jag läser sånt här..

Usling är det finaste ordet jag kan komma att tänka på.. Tänk på menen ni kan sätta hos era respektive.. att vara med någon man älskar över allt annat, så pass att man skapat en familj med denna.. man tror att känslorna och RESPEKTEN är bemött.. men egentligen bedrar ens stora kärlek en med en annan människa..

vad är det för förebilder ni är gentemot era barn?

även om dom inte vet om NU, kanske dom får reda på det.. svek är bara förnamnet.. förvirring och splittring.. tvingas välja sida mellan två föräldrar som man älskar..

jag förstår verkligen inte.. hur svårt är det.. (?)

sms: "jag har en man. vad håller du på med? du har en fru?"

OM det nu är så att det är "mannen i ditt liv".. respektera din respektive så pass att du iaf bryter upp det innan du går och tallar på någon annan.. det är fruktansvärt!

Nej, du förstår inte.

Anonym (jobbi­gt)

#12 2012-03-26

Run to the hills skrev 2012-03-26 21:40:16 följande:

Jo jag förstår att det är djup attraktion. Men om ni ändå inte vill att det ska bli något med "den andre" måste ni byta ut bilden av honom i huvudet. Han kan inte representera lust, passion och allt det där. Då blir det så svårt för er att stå emot. Hälften av det kämpiga tror jag ligger i att ni förväntar er att känna så här inför dem. Ni liksom triggar er själva.

Jag tror att en stor del av problemet är att jag vill ha honom som vän, men det går uppenbarligen inte och det är jättejobbigt att inse att jag måste avstå helt för att "hela mig själv från honom". Det går även djupare än attraktion. Det handlar också om en djup vänskap.

Anonym (Tvill­ingsjä­len)

#13 2012-03-26

Anonym (jobbigt) skrev 2012-03-26 21:35:13 följande:

Det handlar inte om pirr enbart, det går djupare än så. Men visst, det ligger mycket i vad du säger. Samtidigt har jag märkt att jag har svårt att styra mina känslor.

Kan tyvärr bara hålla med i detta jag också. Hade man kunnat styra sina känslor hade man gjort det för länge sen, det hade varit så mycket enklare då.

Anonym (Tvill­ingsjä­len)

#14 2012-03-26

Anonym (jobbigt) skrev 2012-03-26 21:45:37 följande:

Jag tror att en stor del av problemet är att jag vill ha honom som vän, men det går uppenbarligen inte och det är jättejobbigt att inse att jag måste avstå helt för att "hela mig själv från honom". Det går även djupare än attraktion. Det handlar också om en djup vänskap.

Det verkar som vi är väldigt lika du o jag! För mig handlar det också om vänskapen. Har funderat på hur man skulle kunna vara "bara vänner". Min man skulle nog kunna acceptera om jag berättade att vi skulle träffa 'min vän på nätet', men hans fru verkar inte ha samma inställning till nya vänner. Visserligen har jag svårt att tro att vi skulle klara att 'bara vara vänner' efter allt, men det hade iaf varit värt ett försök.

Anonym (Först­år)

#15 2012-03-26

Men ställ er frågan om det är värt det. Är det verkligen er tvillingsjäl/själsfränder så gör slag i saken. Satsa på kärleken. Var beredd på att det blir jobbigt och folk såras, men i längden kanske det blir bättre. Många sitter kvar i sina förhållanden och kämpar, kämpar, kämpar för det är det man ska göra. Sen blr man bitter och tänker på alt man mssat. Säger inte att det alltid är så, men för vissa. Ibland är kärleken det starkaste.

Ni mste bara ta ett beslut, men jag vet att det är jobbigt.

Anonym (Tvill­ingsjä­len)

#16 2012-03-26

Anonym (Förstår) skrev 2012-03-26 21:51:36 följande:

Men ställ er frågan om det är värt det. Är det verkligen er tvillingsjäl/själsfränder så gör slag i saken. Satsa på kärleken. Var beredd på att det blir jobbigt och folk såras, men i längden kanske det blir bättre. Många sitter kvar i sina förhållanden och kämpar, kämpar, kämpar för det är det man ska göra. Sen blr man bitter och tänker på alt man mssat. Säger inte att det alltid är så, men för vissa. Ibland är kärleken det starkaste.

Ni mste bara ta ett beslut, men jag vet att det är jobbigt.

Det du skriver är väldigt sant.. Har tänkt så många gånger.

Anonym (jobbi­gt)

#17 2012-03-26

Anonym (Tvillingsjälen) skrev 2012-03-26 21:50:18 följande:

Det verkar som vi är väldigt lika du o jag! För mig handlar det också om vänskapen. Har funderat på hur man skulle kunna vara "bara vänner". Min man skulle nog kunna acceptera om jag berättade att vi skulle träffa 'min vän på nätet', men hans fru verkar inte ha samma inställning till nya vänner. Visserligen har jag svårt att tro att vi skulle klara att 'bara vara vänner' efter allt, men det hade iaf varit värt ett försök.

Min också, tror jag. I allafall om jag sa att det var en vän från förr som han egentligen är. Men hans fru. ALDRIG! Hon är dödligt svartsjuk.

Flisan

#18 2012-03-26

Förstår eller inte är inte det viktiga i det här.. försök inte ligalisera ditt sätt genom att snacka massa "attraktion" och "Känslor", "tvilling själ" osv... vad du håller på med är fruktansvärt fel, fruktansvärt egoistiskt och fruktansvärt fegt.

Du har precis smutsat ner allt vad "Kärlek" betyder.. Vad sägs om att göra rätt med den kärlek som faktiskt sitter hemma och väntar på dig om kvällarna.. den kärlek som litar på dig och inte bedrar sin fru på långa "jobbresor".. se vad du faktiskt gör och inte vad det känns som.. eller vilka rättigheter du har till det..

du förstör många liv, DU kan ta DITT ansvar. Börja prestera människa.

Anonym (jobbi­gt)

#19 2012-03-26

Anonym (Förstår) skrev 2012-03-26 21:51:36 följande:

Men ställ er frågan om det är värt det. Är det verkligen er tvillingsjäl/själsfränder så gör slag i saken. Satsa på kärleken. Var beredd på att det blir jobbigt och folk såras, men i längden kanske det blir bättre. Många sitter kvar i sina förhållanden och kämpar, kämpar, kämpar för det är det man ska göra. Sen blr man bitter och tänker på alt man mssat. Säger inte att det alltid är så, men för vissa. Ibland är kärleken det starkaste.

Ni mste bara ta ett beslut, men jag vet att det är jobbigt.

Det gör jag ofta. Dessa 12 år har gått i rasande fart....och innan jag vet ordet av har ytterligare 12 år gott förbi...Tyvärr är det jättesvårt, jag bor i en stad och han i en annan och med bil tar det ca 1 timme och 20 minuter. Våi har båda barn. Det är väldigt svårt.

Anonym (klipp banden­)

#20 2012-03-26

Anonym (jobbigt) skrev 2012-03-26 21:45:37 följande:

Jag tror att en stor del av problemet är att jag vill ha honom som vän, men det går uppenbarligen inte och det är jättejobbigt att inse att jag måste avstå helt för att "hela mig själv från honom". Det går även djupare än attraktion. Det handlar också om en djup vänskap.

Fast... det är ju inte "bara" vänner ni är och då är det väldigt otroligt att ni kommer att bli det framöver. Hur du än gör så måste du offra något, du kan inte ha kakan och äta den.

Jag älskar min man men har en gammal ungdomskärlek som ibland kan spöka i mitt huvud, så jag kan känna igen mig lite. I mitt fall var det så att vi var nära vänner och han ville helst "bara" ha det så, medan jag verkligen älskade honom. Jag var tvungen att bryta med honom helt för att kunna falla för någon annan och det var troligen det bästa jag har gjort. Det händer att jag tänker "undrar just hur det hade varit om det hade varit honom jag levde med, om han var pappan till mina barn, osv". Men: nu blev det inte så. Det hade kunnat blir så, men det blev inte så. Jag vet att om jag skulle ta upp kontakten med honom i tron att "nu skall jag bara ha honom som nära vän" så hade det varit ett försök att lura mig själv. En nära vänskap med honom ÄR förälskelse för mig. Så länga jag håller mig ifrån det så har jag ett bra och problemfritt liv (och äktenskap). Skulle jag dyka in i det så skulle det bli problem, ambivalens och (på lång sikt) olycka. Alltså håller jag mig ifrån honom och låter tanken på det som aldrig blev kännas lite sorgesam. Tanken på det som istället blev med min man känns å andra sidan fin och vacker och jag får vila i det.

Anonym (jobbi­gt)

#21 2012-03-26

Flisan skrev 2012-03-26 22:01:22 följande:

Förstår eller inte är inte det viktiga i det här.. försök inte ligalisera ditt sätt genom att snacka massa "attraktion" och "Känslor", "tvilling själ" osv... vad du håller på med är fruktansvärt fel, fruktansvärt egoistiskt och fruktansvärt fegt.

Du har precis smutsat ner allt vad "Kärlek" betyder.. Vad sägs om att göra rätt med den kärlek som faktiskt sitter hemma och väntar på dig om kvällarna.. den kärlek som litar på dig och inte bedrar sin fru på långa "jobbresor".. se vad du faktiskt gör och inte vad det känns som.. eller vilka rättigheter du har till det..

du förstör många liv, DU kan ta DITT ansvar. Börja prestera människa.

Som sagt, du förstår inte. Precis som du själv skriver.

Anonym (Tvill­ingsjä­len)

#22 2012-03-26

Anonym (klipp banden) skrev 2012-03-26 22:07:26 följande:

Fast... det är ju inte "bara" vänner ni är och då är det väldigt otroligt att ni kommer att bli det framöver. Hur du än gör så måste du offra något, du kan inte ha kakan och äta den.

Jag älskar min man men har en gammal ungdomskärlek som ibland kan spöka i mitt huvud, så jag kan känna igen mig lite. I mitt fall var det så att vi var nära vänner och han ville helst "bara" ha det så, medan jag verkligen älskade honom. Jag var tvungen att bryta med honom helt för att kunna falla för någon annan och det var troligen det bästa jag har gjort. Det händer att jag tänker "undrar just hur det hade varit om det hade varit honom jag levde med, om han var pappan till mina barn, osv". Men: nu blev det inte så. Det hade kunnat blir så, men det blev inte så. Jag vet att om jag skulle ta upp kontakten med honom i tron att "nu skall jag bara ha honom som nära vän" så hade det varit ett försök att lura mig själv. En nära vänskap med honom ÄR förälskelse för mig. Så länga jag håller mig ifrån det så har jag ett bra och problemfritt liv (och äktenskap). Skulle jag dyka in i det så skulle det bli problem, ambivalens och (på lång sikt) olycka. Alltså håller jag mig ifrån honom och låter tanken på det som aldrig blev kännas lite sorgesam. Tanken på det som istället blev med min man känns å andra sidan fin och vacker och jag får vila i det.

Vi har ju provat att vara helt ifrån varandra o det funkade ett tag, men han har ju aldrig helt försvunnit från tankarna. Fast visst har du rätt, enda sättet att sluta känna är ju att bryta helt igen och inte ha nån kontakt alls.

Tyvärr är jag nog inte mogen för det just nu. Måste må lite bättre i det jag lever i först, sen kanske..

Biiisi

#23 2012-03-26

Wittra

#24 2012-03-26

Jag är en romantiker, alltid varit och kommer nog alltid att vara en. Av det du skriver låter det som om ni var menade för varandra, som om ödet är inblandat.

Jag kan inte säga hur ni ska göra, men en sak är säker, älskar ni varandra så finns det inte mycket att tvivla på. Faktiskt.

Anonym ((Förs­tår också)­)

#25 2012-03-26

Håller helt med "Förstår"!

Av egen erfarenhet vet jag också att det som gör att "allt känns så starkt" med de män vi aldrig haft är just det "att vi aldrig hade riktigt fullt ut"! Det vi har är en illusion om hur det skulle kunna vara, en "fantasi". Det är ju självklart att allt känns helt fantastiskt underbart om man bara träffas någon gång ibland, bara vid trevliga tillfällen och inte vid nattvak, kräksjukor, grin och gnäll, matlagning, städning (ja, vardagen alltså :) ). Och att dessutom träffa någon man tycker om som vän, är sjukligt attraherad av och någon som säger snälla saker åt en (som man för övrigt sällan får höra i vardagen) gör inte det hela enklare att bryta!

Tror som "Förstår": Välj!

Tänk: Kan du tänka dig att leva med din man resten av livet? Är du nöjd med tanken? Om inte: Gör slag i saken och bryt. Men bryt INTE för någon annan, bryt för att du vill bryta med din man!

Tror också: När man väl blivit förälskad i någon annan så är det ett tecken på att man inte har det särskilt bra i sitt förhållande. Om det känns värt det och du bestämmer dig för att stanna - Se till att ni båda jobbar på äktenskapet/förhållandet. Ta lite hjälp eller diskutera. Berätta lite, men inte allt, om vad då går/gått igenom!

Lycka till!

Moahah­ahahah­aha

#26 2016-05-16

Jag förstår dig fullt och blir själv helt nere nu..

Sitter i en liknande situation fast mer komplicerad..

Hur som helst jag och mitt ex(vet ej direkt) hade ett fint och lugn förhållande med sina upp och ner som de flästa relationerna..

Vid ngn tillfälle börjar saker och ting gå åt helvete mellan oss men samtidigt blir hon gravid..det gjorde att vi på ngt sätt att vi blev glada och saker och ting la sig och allt blev dans på rosor..för henne iaf..

Jag blev så klart jätte glad jag med..

Tanken och känslan att få bli pappa var och är underbar..men saker blev inte egentligen bättre för det..

Det var en sen vinterkväll på jobbet då jag fick syn på en kvinna..det kom som en fet smäll i ansiktet..blev helt paff och jag tänkte inte mig för i och med att blicken jag fick av henne visade att attraktionen var ömsesidig..en blick som berättar 1000 ord samtidigt..

T.o.m nu efter ca 1 år har jag fortfarande den blicken i mitt huvud och hennes leende när jag sträckte fram min hand och presenterade mig och efter det var jag körd..

Jag minns att jag gick runt och hoppades på att få se henne på ngt sätt men vår branch var inte snäll mot mig..veckor och månader gick och jag kunde inte få ut henne från mitt huvud..hennes ögon och hennes leende satt fast i mitt huvud..

En solig eftermiddag plötsligt, av en ren slump går vi rakt in i varandra..det blev en jätte konstig men samtidigt en underbar känsla..åter igen glömde jag bort allt runt om och frågade om hon har tid för en kaffe vilket hon direkt tackade ?ja? till, där vi pratade om hur mkt man tänkt och ?letat? efter varandra samt allmänt om våra yrken tills frågan om relationstatusen föll på bordet..

Hon var upptagen i en mångårig relation med barn och samma med mig..hur som helst vi bestämmer oss för att ses åtminstone en gång bara för att få ut det ur vår system och känna hur det är att vara med varandra..vi bestämmer ett datum där det passar oss båda och byter nummer.. Dagar gick Och jag kunde inte sluta tänka på henne, så jag tar upp min telefon en dag då jag är på jobbet och skickar ett sms..får svar direkt..det var en sjuk känsla, kändes så fel men samtidigt så rätt..vi smsade en hel del den dagen..och får veta att hon kommer befinna sig på området om bara några timmar och vi bestämmer rent spontant en träff..det var sjukt underbart, kemin och sättet vi klickade på var obeskrivlig..efteråt var vi fast..Sms och telefonsamtal kom och gick vardagligt och vår lilla romans eskalerade till en relation..starka känslor bildades och vi kunde inte motstå varandra..samtidigt som jag gled mer och mer ifrån i mitt förhållande..vid någon tillfälle så bestämmer vi oss för att lägga ner detta vi håller på med för att det hade gått för långt känslomässigt..

Jag höll mig i några veckor innan jag skickade iväg ett sms en sen kväll där jag skrev att jag kunde inte sluta tänka på henne..det var ömsesidigt, och där var man igen efter det..lång historia kort, det tog slut fram och tillbaka ett X-antal gånger för att man kan inte vara med varandra i en riktig relation där man kan dela allt detta ett riktig par delar pga omständigheterna(barn,distans,brist på förtrånde etc.), men känslorna försvann inte pga av det, tvärtom..de bara växte mer och mer..vi var helt körda båda två men bryter kontaktet igen..

Några veckor senare födds min dotter..saker och ting hemma var som vanligt i och med att jag var riktigt noga med att inte göra bort mig..efter några veckors pappa-ledighet går jag tillbaks till jobbet och en vacker kväll stötter vi på varandra igen, jag och hon, utanför ett avlägsen lokal..hur kommer det sig vet bara gud..vi pratade knappt..blickarna sa allt innan jag slängde upp henne mot väggen..ingen av oss kunde inte motstå det..den sjuka passionen/attraktionen som finns mellan henne och mig är obeskrivlig..finner inga ord som kan beskriva, och efter det var man där igen..men varade inte länge innan det sprack mellan oss pga av alla de känslor som man inte kan göra något åt..

Ännu en idag tänker jag på henne varje dag och undrar hur hon har det, om hon tänker på mig och om hur det hade varit att vara med henne på riktigt..

Så jag kan säga från egen erfarenhet att det är sjukt jobbigt för att tankarna släpper aldrig och har riktigt svårt att tro att de kommer släppa..jag tror riktigt starkt på att en sådan person dyker upp bara en gång i ditt liv, där man upplever att allt är så rätt..kemi,sex,känslor..allt..

Jag förstår dig fullt och blir själv helt nere nu..

Sitter i en liknande situation fast mer komplicerad..

Hur som helst jag och mitt ex(vet ej direkt) hade ett fint och lugn förhållande med sina upp och ner som de flästa relationerna..

Vid ngn tillfälle börjar saker och ting gå åt helvete mellan oss men samtidigt blir hon gravid..det gjorde att vi på ngt sätt att vi blev glada och saker och ting la sig och allt blev dans på rosor..för henne iaf..

Jag blev så klart jätte glad jag med..

Tanken och känslan att få bli pappa var och är underbar..men saker blev inte egentligen bättre för det..

Det var en sen vinterkväll på jobbet då jag fick syn på en kvinna..det kom som en fet smäll i ansiktet..blev helt paff och jag tänkte inte mig för i och med att blicken jag fick av henne visade att attraktionen var ömsesidig..en blick som berättar 1000 ord samtidigt..

T.o.m nu efter ca 1 år har jag fortfarande den blicken i mitt huvud och hennes leende när jag sträckte fram min hand och presenterade mig och efter det var jag körd..

Jag minns att jag gick runt och hoppades på att få se henne på ngt sätt men vår branch var inte snäll mot mig..veckor och månader gick och jag kunde inte få ut henne från mitt huvud..hennes ögon och hennes leende satt fast i mitt huvud..

En solig eftermiddag plötsligt, av en ren slump går vi rakt in i varandra..det blev en jätte konstig men samtidigt en underbar känsla..åter igen glömde jag bort allt runt om och frågade om hon har tid för en kaffe vilket hon direkt tackade ?ja? till, där vi pratade om hur mkt man tänkt och ?letat? efter varandra samt allmänt om våra yrken tills frågan om relationstatusen föll på bordet..

Hon var upptagen i en mångårig relation med barn och samma med mig..hur som helst vi bestämmer oss för att ses åtminstone en gång bara för att få ut det ur vår system och känna hur det är att vara med varandra..vi bestämmer ett datum där det passar oss båda och byter nummer.. Dagar gick Och jag kunde inte sluta tänka på henne, så jag tar upp min telefon en dag då jag är på jobbet och skickar ett sms..får svar direkt..det var en sjuk känsla, kändes så fel men samtidigt så rätt..vi smsade en hel del den dagen..och får veta att hon kommer befinna sig på området om bara några timmar och vi bestämmer rent spontant en träff..det var sjukt underbart, kemin och sättet vi klickade på var obeskrivlig..efteråt var vi fast..Sms och telefonsamtal kom och gick vardagligt och vår lilla romans eskalerade till en relation..starka känslor bildades och vi kunde inte motstå varandra..samtidigt som jag gled mer och mer ifrån i mitt förhållande..vid någon tillfälle så bestämmer vi oss för att lägga ner detta vi håller på med för att det hade gått för långt känslomässigt..

Jag höll mig i några veckor innan jag skickade iväg ett sms en sen kväll där jag skrev att jag kunde inte sluta tänka på henne..det var ömsesidigt, och där var man igen efter det..lång historia kort, det tog slut fram och tillbaka ett X-antal gånger för att man kan inte vara med varandra i en riktig relation där man kan dela allt detta ett riktig par delar pga omständigheterna(barn,distans,brist på förtrånde etc.), men känslorna försvann inte pga av det, tvärtom..de bara växte mer och mer..vi var helt körda båda två men bryter kontaktet igen..

Några veckor senare födds min dotter..saker och ting hemma var som vanligt i och med att jag var riktigt noga med att inte göra bort mig..efter några veckors pappa-ledighet går jag tillbaks till jobbet och en vacker kväll stötter vi på varandra igen, jag och hon, utanför ett avlägsen lokal..hur kommer det sig vet bara gud..vi pratade knappt..blickarna sa allt innan jag slängde upp henne mot väggen..ingen av oss kunde inte motstå det..den sjuka passionen/attraktionen som finns mellan henne och mig är obeskrivlig..finner inga ord som kan beskriva, och efter det var man där igen..men varade inte länge innan det sprack mellan oss pga av alla de känslor som man inte kan göra något åt..

Ännu en idag tänker jag på henne varje dag och undrar hur hon har det, om hon tänker på mig och om hur det hade varit att vara med henne på riktigt..

Så jag kan säga från egen erfarenhet att det är sjukt jobbigt för att tankarna släpper aldrig och har riktigt svårt att tro att de kommer släppa..jag tror riktigt starkt på att en sådan person dyker upp bara en gång i ditt liv, där man upplever att allt är så rätt..kemi,sex,känslor..allt..

Frågan är om man gjort rätt val..

Fan va alla gnäller om vad jobbigt det är, det är såååå jobbigt,, gud va jobbigt det är, det bara gick inte att hålla sig och bla bla bla... ärligt talat ni låter ju som ett gäng kåta tonåringar som förläst sig på harlequinromaner...

Alltså vad hade ni förväntat er? Att livet skulle vara en dans på rosor utan några gupp eller gropar? Bara glida runt på ett bananskal hela livet ut? Och vid första bästa vägbula ja då åker brallorna ner av bara farten... kom igen nu, sluta skyll eran brist på självkontroll och barnsliga inställning till livet på passion och omständigheter... var och varannan människa på denna planet kåtar upp sig eller kärar ner sig i någon annan då och då men inte fan drar alla ner brallorna med en gång... vissa kan faktiskt kontrollera sina känslor, drifter eller vafan det nu handlar om.

@Moahah­ahha
Du beskriver din otrohet som någon slags romantiskt b-film, jag slängde upp henne på väggen, det gick inte att motstå... kom igen nu förfan...du var nybliven pappa för helvete, dina tankar borde varit hos ditt barn som du riskerade att göra till skilsmässobarn bara så att du kunde leva ut dina lustar...det är ju bara tacky och allmänt vidrigt. Än idag tänker jag på henne varje dag... varför i helvete är du kvar med din fru då? Dina tankar borde vara hemma hos din fru och ditt barn inte hos nån fjolla du drog över i ett kåtslag för 100 år sen. Väx upp eller skilj dig din fru förtjänar bättre.