30 + och sambon inte redo för barn än

Fråga om han tror han är redo om två år och i så fall så kan ni ju börja försöka i sommar för då är det ju mycket möjligt att det blir om två år. Som tidigast blir det om ett år. Man har ju hur som helst hela graviditeten på sig at bli redo på. Jag tror att de som är sådär att de inte känner sig redo egentligen aldrig riktigt kommer att bli redo. Hade jag inte blivit oplanerat gravid strax innan 30 så hade jag nog gått runt och varit inte riktigt redo tills det var försent.

Hej,
vi hade samma i vårat förhållande...
Vi enades om att när vi hade köpt hus så skulle vi börja försöka skaffa barn, men sen
la vi till att om det drar ut mer än ett år på tiden (det här var jan 2011) så skulle vi börja försöka
skaffa barn ändå.
I april 2011 köpte vi hus, och i maj frågade jag om hur vi skulle göra. Min sambo ville då
vänta en månad till, så vi gjorde så.. I juni frågade jag igen, och då
ville han vänta ännu en månad till.. Då frågade jag vad han egentligen ville, och sa till honom
att det är inte rätt att han säger "vänta en månad" om han vet att han menar annat eftersom
han lurar mig isf!
Så då berättade han att han inte kände sig redo än och att han inte ville vara själv i vårat gäng som
skaffade barn. Så vi beslutade att jag skulle sluta äta p-piller, men vi skulle köra med avbrutet under hösten.
Och sen skulle vi börja försöka "på riktigt" i april/maj 2012.

För mig var det inget svårt beslut att ta att vänta på min sambo, jag ville inte tvinga in honom i nåt som han inte var redo för. Och jag vill inte tjata på honom.
Samtidigt så försökte jag förklara för honom att han aldrig kommer känna sig redo att bli förälder,
eftersom man inte vet vad det är för nån liten person som kommer ut vid födseln.. Man kan förbereda sig så gott man kan så känns det bättre för de flesta. Och han höll med om det.

Sen under vintern 2011 så kom nästan alla våra kompisar och berättade att de skulle skaffa barn.
Vilket innebar att vi helt plötsligt blev sist och då blev min sambo stressad eftersom han ville att vårat
barn skulle vara lika gamla som våra vänners...
I maj 2012 började vi försöka och jag blev gravid i juni. Fick sen missfall i augusti och då började vi försöka
igen i jan 2013 och jag blev gravid i februari.
Jag har nog aldrig funderat på det där med fertiliteten och antal barn som "ska hinnas med". Jag vet att jag vill ha ett barn, sen har vi inte bestämt om det blir fler - det får vi se när den här har kommit ut och vi vant oss vid det.

Nu är jag i v 20, planerad födsel är i slutet av oktober.  Vi längtar båda jättemkt nu, och min sambo ser otroligt mkt fram emot att få bli pappa! 

Kan tillägga att jag är 34år, så jag anses nog inte vara en ung mamma direkt..
Men jag träffade en läkare efter mitt missfall som tog blodprov på mig. Och hon sa att min äggreserv
var "väldigt bra för min ålder".
Så lyssna inte så mkt på vad statistiken säger heller!  Vissa under 25 kan oxå ha svårt att skaffa barn!
För min syster tog det 2år innan hon blev gravid med sin första flicka, och henne födde hon när hon var 22år. För mig tog det 2mån att bli gravid, och jag är 34..

Jag vet inte om det hjälper dig alls det jag har skrivit, men du är iaf inte ensam om att vara redo före din sambo!

Vi har varit tillsammans i 4 ½ år nu. Träffades när jag fyllde 30och då hade han precis fyllt 32..
Vi enades om att börja försöka när vi köpt hus, och sen pratade vi väl inte direkt om det nån under
de 4mån som det tog att hitta hus!

Nu längtar han massor och sa senast igår att "inget av det man gjort hittills spelar ju nån roll, eftersom man
inte lämnar nåt efter sig!"      

Hej,
Vill bara tacka er så mycket för dessa inlägg.
Jag är 33 år och vill sååå gärna ha barn och min sambo som är yngre och vill vänta. Har varit väldigt ledsen då jag nu är den sista i min vänskapskrets som inte har barn eller är gravid.. Älskar min pojkvän och vill ju ha barn med honom men är så rädd att "bli utan".
Tack igen för att ni lugnat mig lite :0) 

Jag är 23 år och färdigutbildad. Jag har en fastanställning och trivs bra på mitt jobb. Jag och min sambo har varit ett par sedan 1,5 år och likaså han har en fastanställning. Vi har en stabil ekonomi och ett kärleksfullt förhållande. Vi bor i en två:a och planerar att kanske flytta till hus inom 2 år. Redan efter ett halvår började vi spekulera i barn-frågan, då mest på skoj såsom vad den skulle heta, hur gammal man ska vara osv. Vid den tidpunkten var jag helt säker på att jag ville vara mellan 27-29 år när jag blir gravid då det alltid har varit en riktpunkt från att jag var liten. Jag har tänkt att jag vid den tidpunkten i livet har träffat en man jag trivs bra med, har varit tillsammans med i några år och därmed lärt känna på ett tillräckligt djupt plan för att skaffa barn, men också att jag då är klar med allt man kanske vill vara klar med innan barn t.ex. eventuella resor, partylivet som ung osv. Men när jag och sambon då för snart ett år sedan spekulerade i detta insåg jag att jag nått fram mycket tidigare än jag planerat. Jag började studera redan efter gymnasiet då jag aldrig varit intresserad av att backpacka eller liknande och blev därför klar med min kandidatexamen vid 22,5 år. Sedan vi spekulerade i barn-frågan har jag inte kunnat släppa det. Jag har tänkt på det varje dag sedan dess. Och likt många andra så kom jag på mig själv först i höstas över att bli besviken när jag fick mens då jag inbillat mig att jag känt av "gravid"-symptom med ömma/svullna bröst, magont, vagt illamående, svettningar osv trots att jag har hormonspiral. Det var först då jag insåg att jag känner en längtan efter barn. Det jag vill komma till är att min sambo sedan förra året har gett min hintar som när jag precis hade opererat mig och hade svårt att gå så skämtade han om: "Du måste äta för två", och fällt kommentarer såsom "Åh vad jag skulle älska att ta hand om dig när du är gravid", "tänk vad söt han/hon skulle vara", "vad mysigt att ha en bebis här emellan oss (i sängen) m.m. Vi har även enats om ett namn och vi pratar dagligen om hur det skulle vara att ha "x" i vårt liv, prat gällande barnuppfostran med mera. Han har med andra ord gett mig tydliga hintar om att han vill ha barn, men när vi pratat om det har han sagt att det kommer att ske innan han fyllt 30 år (nu är han 28,5). Det som känns jobbigt är att han/vi pratar om barn så pass ofta men att det känns som att jag inte riktigt har något svar på när han tänkt sig. När vi har frågan uppe och jag sagt att jag lika gärna skulle ha kunnat bli gravid igår så är hans "argument" att jag ska jobba lite längre först då jag är i början av min karriär. Jag svarade då att jag kommer att ha jobbat över 1 år (som fast, innan dess ytterligare 2 år) om jag skulle bli gravid nu och gå på mammaledighet om 9 mån. Jag hävdade också att jag skulle kunna tänka mig att skaffa barn nu innan karriären drar igång då jag ser en karriärmöjlighet efter graviditet (då jag kanske också byter jobb?). Så utifrån hans perspektiv verkar det snarare handla om att han tror att jag vill vänta. Men hur ska jag ta upp det för att han ska förstå att jag redan känner mig redo? För om han inte skulle vara redo, varför då prata om barn jämt och ständigt?