Insikt om sorg/trauma efter 9 år??

Är det något särskilt som händer 9 år efter en traumatisk upplevelse... Är 9 år gränsen för när man orkar ta det till sig...?

Anledningen till att jag frågar är för att 9,5 år efter att min pappa dog började jag störtgråta en dag när jag stod och strök julgardiner, helt oförhappandes började jag sakna honom. Han dog ganska plötsligt, men jag var glad för hans skull för han hade inget bra liv. Så jag har sörjt, men ändå inte.

8,5 år efter min mammas död har jag börjat tänka, fundera, minnas, saknas, INSE att hon är borta. Samma där som med pappa, fast ännu mindre saknad, hon var inte världens bästa mamma och det var bara skönt att hon dog. Men hon var ändå min mamma.

9 år efter att min dotter med handikapp föddes (första barnet, jag var nyss fyllda 24 och pappa hade dött 2 år tidigare och jag hade en alkoholiserad frånvarande mamma) börjar jag sörja, tänka, minnas, som med mamma. Fundera över hur det var, tänka tillbaka, känna i kroppen hur det kändes att ha ett barn som inte kunde äta själv, som de kromosomtestade, som var tvungen att gipsa benen på varje vecka och operera.

Jag har inte varit särskilt ledsen eller sörjt alls knappt, dessa tre händelser. Men efter denna tid som har gått, har det liksom kommit av sig själv. Hur kommer det sig? Är det något särskilt med denna tidsrymd?