Han vill aldrig göra saker tillsammans
Hej allihop, här kommer ännu en tråd från en ensam tjej.
Jag har varit tillsammans med min sambo i 9 år, och under dessa 9 år har vi inte gjort så mycket tillsammans.
Han "gillar inte att göra saker med flickvänner och har aldrig gjort det innan" - okej, hur många har du varit tillsammans med i 9 år?
Jag vet inte varför han är tillsammans med mig. Så fort jag vill göra något är han för trött, har inte lust eller har planer med vänner. Detta har resulterat i att min sexlust för honom är helt väck. Jag vill inte ens tänka tanken på honom och mig i sängen.
Jag är ofta avundsjuk när jag ser hans syskon vara med sina partners och ha normala förhållanden. Jag är avundsjuk på alla par som strosar runt, hand i hand, i stan, i parken, överallt.
Utöver allt detta har jag aldrig fått en blomma av honom. Ingen spontan present, inget alls.
På grund av det ekonomiska läget i landet och att vi båda blev arbetslösa har vi flyttat hem till min mamma och här har det blivit värre.
Visst han städar ibland, eller ja, han föser undan saker mer och vill att jag ska vara stolt över honom när han har gjort en sån grundläggande syssla som att städa. Duktig pojke. Men han lyssnar inte ens på när jag pratar. Har jag en dålig dag på mitt nya jobb och behöver prata av mig får jag det kastat i ansiktet: "Alltså de e så jävla tråkigt att lyssna på när du har det dåligt på jobbet. Fattar du inte att jag också jobbar??"
När vi blev tillsammans var allt underbart och vi flyttade ihop efter bara tre månader. Allt var perfekt och våra olikheter förde oss närmare varandra.
Efter 9 år har han nästan inte växt. Jag har kommit ur fest-fasen, ska fylla 30 i år och hade velat planera barn inom några år. Han blir helt blek när jag pratar om det.
Förlåt om detta är så osammanhängande men jag är upprörd. Igår rann min bägare över.
Han har haft en stormig uppväxt och hans familj har egentligen inte varit där för honom alls, JAG har.
Hans kontakt med familjen är bättre tack vare mig, men han ser det inte.
Igår fick jag en kommentar kastad i ansiktet: Men älskling, du är ju inte kött och blod. Du är ju inte familj.
Ni undrar varför jag är med denna killen? Jag med. Det finns en anledning, och vi har bra stunder men jag tror mer att vi är vana. Han jobbar och jag jobbar och vi går om varandra lite. Men min mamma har börjat vara på mig att jag ska tvinga honom att göra saker med mig för hon ser hur dåligt jag mår.
Men grejen är den; jag vill inte tvinga honom till något. När vi gör något jag vill göra så är han sur, suckar och kollar på klockan hela tiden. Det är inte rättvist. Om han får välja ska jag följa med honom på pubrunda, supa hos hans vänner eller titta på när han spelar krigsspel, titta på dokumentärer om andra världskriget eller sova till 15.
När jag skriver detta låter det helt sjukt.
Varför vill han inte göra saker med mig?