Vi som avbrutit 2013

Hej!

Fint med en tråd där andra har samma erfarenheter som det jag nu går igenom,

Vi fick veta på RUL igår i v 20 att vårt foster har acrani, dvs. saknar skallben. Nästa vecka ska jag föda fram det. Känns sjukt tungt just nu. Vi har inga andra barn, bara ett missfall från v 10 i bagaget från i våras. Hur kommer man ur det här? Det värsta just nu är också oron för att vi aldrig ska kunna få ett friskt barn...

Hej! Och stort tack för svar! Jag beklagar verkligen att ni också har gått igenom detta sorgliga, det borde egentligen ingen behöva! Jag ber också om ursäkt för att jag inte har svarat är tidigare. Har varit allmänt förvirrad sen vi fick beskedet och gått igenom själva aborten, (det blev en lång och jobbig dag med mycket smärta både kroppsligt och själsligt och vi blev kvar på sjukhuset över natten). 

Jag förstår att det går att finna tröst i ett levande storasyskon, tyvärr har vi ju inte den möjligheten. Vi har dock en liten katt som faktiskt har varit till stor hjälp under de här veckorna, hur banalt det än kan låta. Det är som att hon förstår att vi är ledsna, hon kommer nära nära och kurar ihop sig och spinner. När jag vaknar på morgnarna så ligger hon redan hopkurad bredvid nära nära, och det brukar hon aldrig göra. Djur är verkligen helt fantastiska och jag är så tacksam att den här lilla hittekatten som hamnade hos oss av en ren slump (och som vi först inte tänkt behålla, vi skulle bara rädda henne) har funnits hos oss nu :) 

Läkarna beslutade att obduktion inte behövs göras då det enligt dem inte är genetiskt betingat , och ska inte vara relaterat till det missfall vi fick i våras. På ett sätt vill vi ju bara ha svar ifall det är något fel, men jag har bestämt mig för att tänka positivt och lita på läkarnas omdöme och kunskap. Det låter ju positivt att de inte ser något problem för oss framåt och det blir ju inte bättre för att jag oroar mig för framtida graviditeter redan nu... 

Nu har det gått en vecka sen förlossningen och jag väntar på att avslaget ska sluta så att jag kan känna mig som "mig själv" i kroppen igen. När mensen kommer tillbaka tror jag att vi kommer att försöka direkt igen även om jag hoppas att jag hinner läka lite själsligt innan ett nytt plus. Räknar dock med att det tar ett tag innan det blir ett nytt plus (bara efter missfallet i v 10 blev det lite knas med mina menscyklar några månader, så det är väl rätt troligt att det blir samma nu). Första gången tog det sig på första försöket, och efter missfallet var det på 2:a försöket (men 4 månader efter missfallet). Men jag vågar inte räkna med att ha samma tur igen, att det ska gå så snabbt. Så jag tror vi kör igång direkt och hoppas på ett plus nån gång runt sommaren. 

Hur har ni andra tänkt med nya försök? Väntade ni länge eller försökte ni direkt?

Stor kram till er alla som varit med om det här!

Å, tack för svar <3 vad hoppfullt att ni plussade så snart efter avbrytandet. Men vad jobbigt med missfall Moonlight83, jag är lite rädd för att behöva gå igenom det igen i det här sköra tillståndet, men det är nog värt att chansa. Skönt att du plussat igen så snabbt! Men jag förstår verkligen oron. Jag hade jobbigt i början av den här graviditeten med missfallet ganska färskt i minnet, så jag har en känsla av att det blir tufft nästa gång. Samtidigt så är det ju värt allt det om vi får med oss ett litet friskt knyte hem nästa gång. Hoppas hoppas hoppas. Och eftersom jag gärna vill ha två barn och precis fyllt 33 så känner jag inte riktigt att jag har tid att chansa och vänta.

Jag väntar på att få en kallelse till återbesök, det ska bli skönt att prata igenom situationen inför nästa graviditet, så att vi kan vara säkra på att få extra stöd och hjälp, kanske något extra ul osv.

:( :( Beklagar verkligen! Så orättvist! Jag är så himla ledsen för er skull. Skönt ändå om de upptäckt vad som kanske kan vara orsaken till upprepade missfall. Får du hjälp att bli av med infektionen så ordnar det säkert till sig. Stor kram!

Tack för ditt svar! Åh vad underbart att höra din solskenshistoria. Precis sånt som jag behöver höra.

Det var oerhört tuffa veckor där i början vid avbrytandet. Vi var så himla ledsna. Men vi lyckades att bearbeta det ganska bra tillsammans. Små steg i taget och det kändes lite bättre för varje dag som gick. I början av april mådde jag riktigt bra, såg fram emot vår och sommar som inte alls blev som vi hade tänkt oss, men bra ändå.

Då upptäckte jag att jag var gravid igen. Det var inte helt planerat. Men visst, vi hade ju inte skyddat oss, så det var klart det kunde hända. Hade inte räknat med att det skulle gå så fort bara.

Nu är jag i v 8. I början försökte jag ignorera det, men nu mår jag så illa och hormonerna gör mig allmänt labil, så det går inte längre. Vågar inte tillåta mig att vara glad. Väntar bara på när det ska gå fel den här gången (hade ett mf i v 10 innan avbrytandet). Det är så himla tråkigt och jobbigt och jag var mycket gladare innan den nya graviditeten.

Jag hoppas, om det får gå bra så långt, att jag kommer att våga tillåta mig att glädjas lite iaf när kub är gjort (om de kan se att neuralröret slutit sig den här gången och inte hittar en massa andra fel), och kanske lite till om RUL går bra. Men helt lycklig kommer jag nog inte våga vara förrän jag har mitt barn i famnen.

Kram och tack igen för dina ord! Det är så himlans fint att höra om andra som varit med om samma sak som det sen gått bra för <3