Stora varma kramar! När man förlorar ett barn stannar världen. Tiden står stilla. Utanför er lilla bubbla kommer världen att gå vidare ändå, men det kommer att kännas overkligt. Första tiden koncentrerar man sig på att andas. Om det finns syskon så gör man sitt bästa för att deras liv ska fortsätta. Själv förlorade jag min förstfödda, strax efter födseln, så jag har inte erfarenhet av att ta hand om syskon. Med syskon har man en anledning att leva vidare, utan syskon behöver man inte dölja sin sorg utan kan reagera som man vill, så det finns som alltid olika nyanser, både svart och vitt och allt grått däremellan. Ta emot hjälp om hjälp erbjuds.
Så småningom börjar tiden att gå igen, men den känns konstig väldigt lång tid efteråt - på samma gång som det har gått en evighet sedan det otänkbara hände, så hände det precis nyss. Man minns inte så mycket. Små detaljer kan få väldigt stora proportioner. Helt plötsligt kan en promenad få naturen att kännas helt magisk. Första tiden, när man kan andas igen, får man försöka ta fasta på det viktigaste, att äta och sova. Planera begravningen.
Du kommer att få höra att du är stark. Att andra inte förstår hur du klarar av att leva vidare, för de skulle själva dö om de förlorade sina barn. Lyssna inte på det. Du är inte stark! Du väljer inte att leva vidare. Du lever vidare för att du inte har något val! Livet går vidare, obönhörligt, och det finns inget du eller någon annan kan göra åt det.
Så småningom, så sakta att man knappt lägger märke till det, återvänder livet. Men det tar tid. Det går att komma vidare. Saknaden finns där ständigt, hjärtat blir aldrig helt igen. Men man lär sig leva med det, lär sig hur man ska röra sig genom livet utan att såret rivs upp på nytt och börjar blöda varje morgon. Det underlättar om man får stöd av sina nära, och även hjälp från sjukvården att bearbeta det som hänt. Ibland går det att hitta stödgrupper med andra som varit med om samma sak. Det går inte att hitta någon mening med det som hände, men till sist kan man hitta acceptans. Och livet kan bli bra igen. Inte lika bra som det hade varit om man fått behålla sitt barn, men bra ändå. På flera sätt är livet på något konstigt sätt bättre, eftersom man omvärderar ALLT.
Jag hoppas och ber för att din dotter klarar sig, och att ni slipper gå igenom den här processen. Men om det värsta skulle ske: När det händer är det omöjligt att hantera. Allt upphör. Men så småningom, så återvänder livet.
