Mitt barnbarn liknar bara sin mamma
Anonym (Farmor) skrev 2013-08-15 14:26:34 följande:
Jag har en svärdotter som jag helt enkelt inte kan med. Jag skulle aldrig i hela mitt liv spenderat så mycket som tio minuter ihop med henne om det inte vore för att jag ibland måste eftersom hon är tillsammans med min son. Tillsammans har de en sjuåring och barnet liknar enbart och uteslutande sin mor. Personligheten är exakt den samma. Som om ungen vore snuten ur son mors spetsiga näsa. Jag älskar min son och jag har inget att göra med vilken fru han valt. Skulle aldrig lägga mig i deras liv på något sätt eller låta dem märka hur illa jag tycker om kvinnan. Jag behandlar förstås också alltid barnet med respekt, trots att jag inte hyser några varma känslor för barnet.
Problemet är nu att de, både min son och hans fru, vill att jag ska ta hand om barnet mer och mer. De vill att barnet ska sova över med jämna mellanrum och så vidare... Det kräver stor diplomati att ta sig undan deras förväntningar och slippa barnet utan att såra deras känslor och utan att låta dem veta hur jag egentligen känner för kvinnan och barnet.
Jag har förstås genom åren bjudit till och försökt se några fördelar med både mor och barn, men tyvärr helt utan framgång. De är inte särskilt älskvärda någon av dem, i mina ögon (i min sons ögon är de såklart det).
Jag vet redan att jag har rätt till mina känslor och att det inte är fel att inte känna något positivt för andras barn så länge man behandlar dem på ett anständigt sätt, det jag undrar över är i stället hur jag ska hantera de här ständigt uppkommande önskemålen om allt mer engagemang.
Jag har själv barnbarn. Och båda svärdöttrarna har det tagit tid att nötas ihop med. Men ledordet är ju att de älskas av mina söner, de pojkar jag fött och fostrat till fantastiska unga män, alltså måste jag lita på att de valt rätt kvinnor för dem. Mina svärdöttrar är vanliga kvinnor, med för och nackdelar, men mina barn har också bättre och sämre sidor som jag överser med (jag har också det.). Alltså överser jag med de sidor hos mina svärdöttrar som jag kanske inte jublar över. Och de verkar ha överseende med mig i vissa fall.
Men mina barnbarn, mina söners barn, är mina ögonstenar. Ibland liknar de mer sina mödrar, ibland sina fäder, men framför allt är de sina alldeles egna personligheter. De är inte alltid A-barn med smilgropar och bubblande skratt, ibland är de riktigt värstingar, men de är ju precis som alla oss andra behäftade med båda bra och dåliga sidor. Att överföra eventuellt ogillande från en vuxen till deras barn är omoget. Det är trots allt din sons barn också.
Min gissning är att det ligger något helt annat bakom ditt ogillande. Det är tråkigt. Din svärdotter överlever det, och ditt barnbarn kommer antagligen inte att fundera så mycket på det i framtiden. Det största förlusten är din egen.