Mitt barnbarn liknar bara sin mamma

Som svar på TS: Säg bara att du har gjort ditt gällande barnpassning, vill umgås med dem tillsammans ibland men har inte ork, energi, lust eller tid till att bli någon extraförälder.

Vad gäller dina känslor för barnet hör inte hit. Men eftersom jag läst många idiotkommentarer i tråden och folk verkar smått borttappade gällande läskunnighet uttalar jag mig ändå om det.

1.  Det är idioti att påstå att man ska äääälska alla barn. Herregud vilket jävla trams. Barn är egna individer, egna personligheter, vissa är t.o.m. äckliga. Varför skulle man behöva stå ut med dem? De har egna föräldrar.

2. "Jag har blivit utstött pga min alkoholiserade far, min fulgubbe till far och annat och buhuhu och fan och hans moster". Jaha och hur kan det liknas TS situation? Enda sättet till att sammanlikna de två är om du, det utstötta barnet ragglade runt, kom med sviniga kommentarer som många fulla människor gör, svor, slogs, utnyttjade mindre barn sexuellt, o.s.v. DÅ hade man kunnat se liknelsen. Annars är det bara bevis på 3-an här under.

3. Det är otroligt att folk inte kan läsa och ta till sig vad någon annan skriver utan att beskriva sin livssituationen och projicera det på något annat som inte har med saken att göra. Psykhjälp vore på sin plats tycker jag.

Det är verkligen synd om barnbarnet med en sån farmor.

Hej TS!

Jag förstår dig fullt ut och beundrar dig för att du bemöter alla dumma och elaka kommentarer här med respekt samt att du verkar göra allt som står i din makt för att uppföra dig värdigt mot ditt barnbarn och din son-hustru.

I Sverige skall man vara PK = politiskt korrekt. Man skall säga det som låter bra, inte som det är. Medan den modiga säger som det är kommer "mobben" = de hjärntvättade, att attackera. Det är det som händer i denna tråden. Därtill så är folk här på FL inte normala eftersom diskussioner alltid spårar ur på detta vis. En gång träffade jag en grupp från FL och de flesta var ganska töntiga personer som vågade vara kaxiga bakom datorn. Jag tror att många som hänger här inte har något direkt liv.

Man kan inte gilla alla. Det är djupt mänskligt och så känner alla oavsett detta tramsiga hyckleri i denna tråd. Jag tycker som flera andra sagt att du skall tacka nej till barnvakteri, dilemmat är ju bara om det finns andra barnbarn som du faktiskt vill passa. Då vet jag inte vad man skall göra egentligen...

Jag tycker inte du skall säga som det är till din son eftersom du då riskerar att förlora honom. Håll det på den nivå som känns bra för dig. Man får inte köra över sina egna känslor för mkt dock.

För mig är det en mardröm att mina barn i framtiden skall släpa hem en partner som jag ogillar. 

Som sagt, följ ditt hjärta och strunta i alla dumma påhopp från alla losers här. Deras åsikt betyder verkligen ingenting. Fega hycklare finns det gott om.  

Kan inte bemöta allas inlägg, så mycket tid har jag inte.

Några missförstånd vill jag dock reda ut:

Jag har aldrig behandlat barnet illa. Inte det här barnet och inget annat barn heller för den delen.
Jag har tillbringat tid med barnet ensam. Den tiden har inte lett till att barnet fått en mer sympatisk framtoning eller förmått öka sin förståelse för hur man kan interagera med andra utan att hävda sig själv på ett sätt som samtidigt trycker ner andra. Mammans inflytande är för stort för att det ska ge någon som helst utdelning. 
Jag kan inte omhänderta barnet, inte heller kan jag ha barnet en sommar. Jag kan ha barnet när mamman vill att jag ska ha barnet men inte annars.
Jag orkar inte ha barnet mer än jag redan har eftersom det för med sig sådana enorma uppträdanden och sådan dramatik från mammans sida. Ett exempel på det kan vara att hon ringer upp och skäller för att barnet sagt att jag ska göra som barnet bestämmer och jag sagt att vi i stället ska komma överens om något. Det kan dessutom handla om totalt orimliga saker.
Jag har tillbringat tid med sonhustrun ensam också. Och med sonhustrun och barnet. Jag har suttit med i lekparker och sett barnet klubba ner andra barn och ta av dem deras grejer medan mamman skrattat och pratat om hur naturligt det är för starka människor att se ner på svaga ("Det är som med fåglar förstår du, den som avviker hackas ihjäl direkt!"). Jag har många sådana exempel.
Barnet är inte ouppfostrat, barnet är uppfostrat på ett sätt som är oförenligt med hur jag tänker kring barnuppfostran (och vanlig medmänsklighet för den delen).  
Jag lyckades aldrig få tillbaka nyckeln eftersom hon tyckte sig ha rätt till den, men bytte så småningom lås. Det är länge sedan nu.

Barnet är inte särskilt sympatiskt. Det är inte barnets fel, men det får konsekvenser som att jag inte förmår göra mer än vad jag gör eller känna annorlunda än jag gör. Ni är många som ägnar sig åt att spotta åt mitt håll och tycka att jag är hemsk, men jag har i alla fall stått ut betydligt mycket längre än de flesta andra. Jag finns ju fortfarande där för dem, trots att det verkligen tar på mina krafter men något ytterligare orkar jag faktiskt inte.  

Tack för era tankar. Jag går vidare nu.  

Alla ni som skriver att TS borde ge svärdottern en chans, hade svaren varit desamma om ts istället varit en svärdotter som inte ville ha mer kontakt med en osympatisk svärmor som tyckte sig ha rätt att gå in i ts lägenhet, snackade om att "de starkaste överlever och de svaga får finna sig i att bli hackade på" osv?
Frågar eftersom det i trådar här på FL där svärdöttrar klagar på skräck-svärmödrar brukar bli ett ganska samstämt "ta ingen skit,.bryt med kärringen". Fattar inte varför reaktionerna blir så annorlunda när det är en svärmor som blir illa behandlad?

Sonen lever eftersom hon skriver att hon inte vill förlora honom. Men frågan är var är sonen i barnbarnets uppfostran. Det är ju inte bara en som fostrar utan man är två om man lever tillsammans. Att enbart skylla på svärdottern är fult. Kanske TS måste prata med sin son ang uppfostran och hur man uppfostrar barnet till en person som kan visa ödmjukhet och empati.

Med tanke på att svärdottern verkar ganska egocentrisk och kolerisk till sitt sätt, skulle det nog inte leda till några som helst positiva effekter att ta upp ett samtal med henne där du är rak. Tveksamt om hon skulle kunna hantera någon form av personlig kritik.

Att vara rak är förvisso en dygd, men i vissa fall är det helt lönlöst.

Kajsagumman ; "Som jag ser det skulle jag egentligen ge dig tre tankeläxor att fundera över" -är du hobbypsykolog med examen från hemmets journals högskola eller?
Tycker att ditt sätt att "diagnostisera" ts utifrån dina egna skeva tolkningar är häpnandsväckande pinsamma.